lördag 24 februari 2018

Grattis, Estland!

I dag firades Estlands 100-års jubileum. Morgonens Muistojen bulevardi-program på YLE:s Radio 1 spelade enbart estnisk musik, i går kom ett program om Georg Ots och ett annat om den mytiska hasselnötsbusken i Estland... Dagens aforismer (mietelause) har under den gångna veckan varit av klassiska estniska författare och Roman Schatz senaste Maamme kirja-program (som hör till mina favoritprogram) hade också Estland som tema.

Senare på förmiddagen tittade jag lite på militärparaden från Tallinn, bara för att konstatera hur sorgligt det känns med så mycket upprustning, internationella allierade trupper i förbimarschen, massiva koreanska (syd!) militärfordon, dånet av Natoländers stridsflygplan... Men alla militärparader går ju ut på att visa musklerna och att fira på ett annat sätt är antagligen inte möjligt...  

Jag bytte till Teema, som visade Musikhusets opera- och balettgala Estland och Finland 200 från november, med estniska och finska solister. Så värst nyskapande var det inte heller.. but now I will shut up...

Dagen var kall och solig, jag gick till Rikhardsgatans bibliotek efter böcker som jag reserverat. En av dem var Aino Kallas Marokon lumoissa från 1931, det ska bli fascinerande att läsa den, visserligen verkar den ganska traditionell med palatsbesök och skildringar av allt det exotiska hon ser omkring sig i Marrakech. Att äta torkade insekter tyckte Kallas var vettigt, alltså över åttio år före gräshoppan tagits upp på menyn hos oss...Hon skildrar också ett ganska konventionellt och artigt besök hos Edvard Westermarck i Tanger. i hans Villa Tusculum, som inte meta finns ... Jag drömmer fortfarande om att tillbringa en natt i det fina Aino Kallas-rummet på hotell Arthur i Kajsaniemi...

I Esplanadparken fick jag syn på dem: statyerna som försetts med halsdukar i den estniska flaggans färger. Topelius-monumentets muser, Saga och Sanning, Eino Leino och Runeberg, ja, och Havis Amanda! Jag tycker det är roligt med såna här lekfulla påhitt, presidenterna framför riksdagshuset och järnvägsstationens lyktgubbar lär också ha fått en varm, estnisk halsduk, dagen till ära. Ja, och Mannerheim...

Jag gick till Kiasma på kaffe, men orkade inte sedan titta på utställningarna. Merike Estnas performance pågick i lobbyn och man kunde köpa Óllenaut-öl...

David, numera pansarjägare i stället för rekryt, blev förkyld på ett läger i Vekaranjärvis skogar och behövde inte delta i torsdagens skidåkning...  Han kom på permission, via Mäntsälä, så jag skyndade hem med en matkasse, så som mammor bör... Och sedan tittade jag på filmen Namnen på marmortavlan från 2002, om estniska skolgossar i frihetskriget 1918-1920. 
  Dags att ta lite timeout från det militära, från krigshistoria och blodiga strider...

Ilusat sünnipäeva, 100-aastane Eesti!


Jag hittade den här fina dikten av Doris Kareva, översättningen är av Ivo Iliste och Birgitta Göransson. Den känns ganska tröstlös, men ljuset ger hopp.

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld
för oss. Ingen gärning
kan göras ogjord.

Vinden och himlen i dag
annorlunda än i går.
Nej, inget stöd är givet
bortom våra sköra gränser.

Endast ljuset.

Doris Kareva, ur samlingen Nådatid (Ariel/Ellerströms, 2001)


Muserna Saga och Sanning...

tisdag 20 februari 2018

Kuusamo: vid Kitkaälvens forsar

Nu är jag redan hemma i Helsingfors, men sänder ännu några inlägg om min vistelse i Kuusamo.

Vi gjorde en vintrig vandring vid Kitkaälven, känd för sina elva forsar och fina fiskevatten. Här vandrar öringen från de stora sjöarna bakom den ryska gränsen, Paanajärvi och Pääjärvi. Kitka är en del av vandringsleden Karhunkierros, Björnrundan, och en biflod till Oulanka, känd för Kiutaköngäsforsen och de röda dolomitklipporna...

Vi tog på oss snöskor (fast stigarna var ganska bra upptrampade) och startade från parkeringsplatsen i Juuma. Det har blivit populärt med snowshoeing, såg nyligen bilder från Kalifornien på en facebook-väns sida (en fb-vän som jag träffade i Marocko, där hon arbetade som Peace Corps-volontär med berberkvinnor i en bergsby).

Jag har inte ännu vant mig vid att gå på snöskor, jag misstar dem för små skidor och vägrar tro att de inte glider neråt i en brant uppförsbacke. Att gå i branta nedförsbackar kändes också svårt, man tar små, små steg och stöder sig på stavarna, samtidigt som man hoppas att knäna håller...

Den första forsen var Myllykoski, Kvarnforsen, som vi beundrade tillsammans med en tysk barnfamilj som rörde sig med egen guide. Den lilla vattenkvarnen finns kvar, den togs ur bruk i slutet av 1940-talet. Här maldes mest korn, men också råg. Vilken enkel, ren teknologi: det strömmande vattnet driver kvarnen och får vattenhjulet att snurra.  

Jag vandrade vid Kitka för några år sedan på sommaren, klädd i shorts och t-shirt, och klev då ut på Myllykoskis hängbro. Så annorlunda landskapet såg ut i juli, uppe på de branta klipporna vid Aallokkoforsen och den djupa kanjonen i Jyrävä. Då stannade vi för att plocka blåbär och de första svamparna, svettades i den varma eftermiddagssolen. Vi såg vajande ängsull och maariankämmekkä, Jungfru Marie nyckelblomster, en slags nordlig orkidé (den växer också på Åland). 

På sommaren ser man skygga renar i skogen, på vägarna saktar bilarna av för dem, men på vintern syns de inte till. Jag tror jag ska lägga ut sommarbilder från Kuusamo i ett separat inlägg, från Valtavaara och Porontimasjön...

Även på iskalla vinterdagar strömmar vattnet öppet vid Kitkas forsar, brusar och dånar, på ett lugnt ställe bildas runda, sugande virvlar. Ord som köngäs och suvanto är svåra att översätta till svenska. Pitkospuut, hiisi, kelohonka, laavu...

Jyrävä är Kitkas största vattenfall, nio meter högt, för farligt för att paddla i på sommaren. Nu var vattenfallet nästan helt fruset, men det brusade lite dämpat under isen, flöt sedan i mörka virvlar förbi de vita stränderna. Flow river, flow... Vi såg en enda fågel flyga bland de snöiga granarna, ganska stor, med vackra orangefärgade stjärtfjädrar och orangebrunt bröst: en lavskrika, en kråkfågel. På finska kuukkeli.

Vi tog oss ner för en brant stig till Siilas-stugan vid Jyrävä. Här möts vandrare vid utegrillen, alla bökar i sina ryggsäckar, letar efter sittunderlag, termosflaskor. Vi hade glömt kaffepulvret, men drack svartvinbärssaft och åt tomatsoppa, grillade korv tillsammans med en finsk barnfamilj med farfar och farmor. 

De flesta som man möter på Björnrundan är verkliga friluftsmänniskor, de känner väl till området, också fjällen i Lappland. Jag tror inte att de trivs på badstränderna i Södern. Men man måste ha egen bil när man tar sig till de olika vandringsrutterna, avstånden är långa, till Oulanka naturområdet, till Risfjället i Posio. Fast vi mötte också en ensam ung britt som i maklig takt vandrade ute på Purnusjöns is med sitt kamerastativ under armen...

En eftermiddag, efter en kortare skidtur, satt jag på café Piste i Rukabyn och väntade på min syster som gjorde en lite längre skidtur i terrängen kring Rukafjället. Folk tittade på vinter-OS från Pyongyang... Utanför det stora fönstret syntes slalombacken med skidliftens enformiga, oavbrutna rörelser. Utförsåkarna hissas mekaniskt upp, sedan glider de ner i mjuka, dansande svängar, som rymdvarelser i sina runda hjälmar och stora störtglasögon... För ett antal decennier sedan gick jag i skidskola i lilla Swing Hill i Noux...

Det är dyrt att skida i Ruka, ganska elitistiskt. Man ser bara snygg utrustning, inga gamla och slitna skidjackor... Ensamstående mammor med sina barn, arbetslösa eller de som har lågavlönade jobb – dem ser man inte i skidspåren. Familjer med invandrar- eller flyktingbakgrund. Det är synd att de inte får en chans att njuta av Finlands allra vackraste natur. Men visst kan man skida i Helsingfors också, i Centralparken, hyra skidor i Svedängen...

Det här var min fjärde vistelse i Kuusamo. Man stöter ganska sällan på finlandssvenskar på Björnrundan, vilket jag också tycker är lite synd, som om vi inte riktigt upptäckt det finska Finland. Många finlandssvenskar, de som har råd, skidar i Alperna, fjällvandrar kanske i Sverige och Norge på sommaren. Själv skulle jag inte ha möjlighet att ensam åka till Kuusamo och betala för allt, inkvartering och skidutrustning, men jag är glad och tacksam över att få följa med min syster och svåger till vandringsstigarna och skidspåren, floderna och fjällen.

Ja, när vi lämnade Siilas-stugan och trampade upp för den mycket branta stigen, tappade jag mitt i allt balansen och klev snett på vänstra snöskon, vilket resulterade i att jag föll, handlöst, förvånad... Jag gled nedför den frusna sluttningen, lite pinsamt, ner mot floden och Jyräväs mörka virvlar. Jag blundade, kanske fortsatte jag österut, i en dröm, följde flodens fåra, tills Kitka förenades med Oulanka och ringlade vidare som en serpentin, över den osynliga gränsen, till Paanajärvi...

Oh, I wish I had a river I could skate away on

Joni Mitchell

Kitkaälven med hängbro
På snöskor vid Mylloskis kvarn
Björnrundan och Lilla Björnrundan... 
Jag vet inte vem som skriver de här texterna...
Portar i skogen...
Vandrare möts vid Siilas-stugans grill...
Gourmetmåltid i snön...
Den frusna Jyrävä-forsen...
Flow, river,flow...

tisdag 13 februari 2018

Kuusamo




Hälsningar från Kuusamo, tillbringar några dagar i Konttainen tillsammans med min syster och svåger. Min fjärde resa till Kuusamo, tidigare har jag varit här två gånger på sommaren och vandrat olika sträckor på Karhunkierros, en gång på vintern, för tre år sedan.

Jag kom hit via Kouvola, yngre sonens faned med tillhörande förbimarsch gick av stapeln i garnisonen i Vekaranjärvi. Från Kouvola körde vi till Keuru i Mellersta Finland, där min syster varit bosatt sedan mitten av 1970-talet. 

Följande dag bar det av till Kuusamo via Uleåborg, en verklig road trip. Avstånden är stora, förbi vita, tysta skogar, Kiiminki, Pudasjärvi, Taivalkoski... Vägen blev allt ödsligare och mera kuperad ju närmare Kuusamo vi kom.

Kuusamo hör numera till Norra Österbotten, vilket låter konstigt, fast området kallas också Koillismaa, Landet i nordöst...

Vi bor i en stugby vid stranden av Konttainen, som också är namnet på ett klotformat fjäll, lite magiskt faktiskt. I dag gjorde vi en skidtur i närheten av Rukafjället, i en trollskog med tykkylumi, tjock snö på trädgrenarna. Min skidteknik är inte vad den varit i yngre dar, är livrädd för att falla i backarna (som lyckligtvis inte var så branta). Jag får låna min systers fina skidutrustning, vallningsfria Skinskidor, jacka och allt annat. Klarar knappt av att spänna skidorna själv...

Vi drack kaffe i en mysig stuga med mycket folk, tyskar och holländare som var på motorkälkssafari (är inte något vidare förtjust i motorkälkar i de tysta skogarna). Tillbaka i Konttainen korkade vi skumpa medan solen gick ner bakom granarna utanför fönstret. Åh så mina armmuskler är ömma efter allt stakande i uppförsbackarna... Nu ska jag läsa lite i Nicole Krauss Forest Dark, innan jag släcker lampan. Gonatt! 

Konttainen-fjället syns i bakgrunden...
Vid Lammintupa i Ruka...
En mormor och farmor på skidor...

onsdag 7 februari 2018

Vinterdagar

Snön yr utanför fönstret. Det är kallt, sakta fryser havet. Men sedan blir det varmare igen. Snön och isen smälter, det blåser hårt, isflaken driver bort. Blötsnö, regn. Barnens snögubbar smälter. 

Plötsligt sjunker temperaturen igen och det blöta stelnar, blir fruset och halt. Bäcken i Mellungsbacka fortsätter att porla, vattnet är svart, omgivet av snö. 

I går föll en tunn, virvlande snö. Förödande hal is på trottoaren under nysnön som knarrar ljudligt under skorna. Jag fascineras av det ständigt växlande vintervädret, de knakande och klirrande isflaken, de flammande solnedgångarna, himlen som är gnistrande blå på morgonen, vit eller bara jämnt grå på eftermiddagen... Violetta skymningar?

Dagarna och veckorna går så snabbt. David kommer varje fredag på permission från garnisonen i Vekaranjärvi. Han hann redan förfrysa händerna på det första träningslägret i skogen och fick medicin för sina domnade fingrar... Jag vägrar att tänka på de unga soldaterna i vinterkriget... Vi chattar varje kväll, innan ljusen släcks tiotiden i hans "tupa", sovsal. 

På söndagen för en vecka sedan var det presidentval, David röstade i Smedsparkens "lekhus". Smedsparken är ett bekant ställe för mina barn, de har varit där med sina respektive eftisgrupper, ätit stadens gratismat på soliga sommardagar, gungat och klättrat, åkt i de gamla trampbilarna, suttit inne i lekhuset på regniga dagar och "pysslat", åkt skridsko på kalla vinterdagar... Många goda minnen, konstaterade den 21-åriga David nostalgiskt när han steg in i det bekanta lekhuset för att rösta. 

Valet gick "lekande lätt" för Sauli Niinistö och när han avgav sin högtidliga försäkran som republikens president inför riksdagen yrde snön kring hederskompaniet. Följande dag stod spårvagnarna och bussarna stilla på grund av strejken och protesterna mot de arbetslösas aktiveringsmodell. Som författare sökte jag en gång arbetslöshetsdagpenning, men fastnade i en djungel av byråkrati. Studerar du (jag var 50+), är du företagare? 


Den tjocka snön dämpade alla ljud på gatorna, där inga spårvagnar och bussar syntes till. Och sedan: det ljuvliga ljudet av klapprande hästhovar när Sinebrychoff-vagnen åkte förbi. Under en kort stund förflyttades jag till ett Helsingfors i slutet av 1800-talet, eller under Belle Epoque-åren strax före första världskriget.

Tillsammans med David och Thien åt jag på Skillnadens Manhattan, som hörde till Syö Kympillä-kampanjen på olika restauranger. Sedan gick vi hem via ett Popup voffelcafé på Skarpskyttegatan. Davids skolkamrat jobbade där och ibland har jag sett afrikanska familjer på caféet, som drivs av afrikaner, från Angola, tror jag. Synd att caféet upphör i slutet av mars, få se om ett nytt Espresso House tar över... 

Jag ville gå och se Sonya Lindfors Noble Savage på danscentret Zodiaks Sivuaskel-festival, men den var slutsåld, så jag tittade på Yle Arenans bandade föreställning i stället, från Tammerfors teaterdagar 2016. Fint och tankeväckande om afro-finländare, jag gillar föreställningar som kombinerar dans och teater, musik och video, med olika infallsvinklar och ett socialt engagemang, nyskapande, med både allvar och satir.  Cris af Enehielms Chechov Machine-projekt och Ima Iduozees Garden of Eden hörde till fjolårets fina kulturupplevelser. 

Veckoslutet går snabbt, David tar på sig uniformen och skyndar till bussen vid Järnvägstorget. Vinden kastar igen snö på fönsterrutan, katten tittar fundersamt ut och jag tänder ett ljus på bordet...

Följande dikt av Boris Pasternak fångar vinterkvällens stämning, det enformiga snöfallet, ljuset som brinner. Men jag undrar vems små skor det är som faller i golvet... Stearindroppar på en klänning? The white fever of temptation? Hittade dikten på engelska (beklagar att jag inte hittade namnet på översättaren), men man borde naturligtvis läsa den på ryska:


It snowed and snowed ,the whole world over,
Snow swept the world from end to end.
A candle burned on the table;
A candle burned.

As during summer midges swarm
To beat their wings against a flame
Out in the yard the snowflakes swarmed
To beat against the window pane

The blizzard sculptured on the glass
Designs of arrows and of whorls.
A candle burned on the table;
A candle burned.

Distorted shadows fell
Upon the lighted ceiling:
Shadows of crossed arms,of crossed legs-
Of crossed destiny.

Two tiny shoes fell to the floor
And thudded.
A candle on a nightstand shed wax tears
Upon a dress.

All things vanished within
The snowy murk-white,hoary.
A candle burned on the table;
A candle burned.

A corner draft fluttered the flame
And the white fever of temptation
Upswept its angel wings that cast
A cruciform shadow

It snowed hard throughout the month
Of February, and almost constantly
A candle burned on the table;
A candle burned. 

Boris Pasternak, Winter Night (1946)


Spårvagnarna stod i snöyran och körde
undantagsrutter...
Med David och Thien på Manhattan...
En rätt som ingick i Syö Kympillä-kampanjen,
på Stockmanns Food Market
På Popup voffelcaféet på Skarpskyttegatan
Smedsparken som röstningsområde
Antagligen min sista bild om Suomi Sata...
Rekryten återvänder till garnisonen...
Jag åkte bil med barnbarnet...
Bäckens enformiga brus i
Mellungsbacka... 
En vit sockertopp av skottad snö...
Havet fryser, igen...Isflaken klirrar och knakar...
Eller så smälter isen igen och Stora Räntans
roddbåter tas i bruk...
Helsingfors, i början av 1900-talet?


Snön yr och bildar iskristaller...