Violetta skymningar: Kuusamo: vid Kitkaälvens forsar

Nu är jag redan hemma i Helsingfors, men sänder ännu några inlägg om min vistelse i Kuusamo.

Vi gjorde en vintrig vandring vid Kitkaälven, känd för sina elva forsar och fina fiskevatten. Här vandrar öringen från de stora sjöarna bakom den ryska gränsen, Paanajärvi och Pääjärvi. Kitka är en del av vandringsleden Karhunkierros, Björnrundan, och en biflod till Oulanka, känd för Kiutaköngäsforsen och de röda dolomitklipporna...

Vi tog på oss snöskor (fast stigarna var ganska bra upptrampade) och startade från parkeringsplatsen i Juuma. Det har blivit populärt med snowshoeing, såg nyligen bilder från Kalifornien på en facebook-väns sida (en fb-vän som jag träffade i Marocko, där hon arbetade som Peace Corps-volontär med berberkvinnor i en bergsby).

Jag har inte ännu vant mig vid att gå på snöskor, jag misstar dem för små skidor och vägrar tro att de inte glider neråt i en brant uppförsbacke. Att gå i branta nedförsbackar kändes också svårt, man tar små, små steg och stöder sig på stavarna, samtidigt som man hoppas att knäna håller...

Den första forsen var Myllykoski, Kvarnforsen, som vi beundrade tillsammans med en tysk barnfamilj som rörde sig med egen guide. Den lilla vattenkvarnen finns kvar, den togs ur bruk i slutet av 1940-talet. Här maldes mest korn, men också råg. Vilken enkel, ren teknologi: det strömmande vattnet driver kvarnen och får vattenhjulet att snurra.

Jag vandrade vid Kitka för några år sedan på sommaren, klädd i shorts och t-shirt, och klev då ut på Myllykoskis hängbro. Så annorlunda landskapet såg ut i juli, uppe på de branta klipporna vid Aallokkoforsen och den djupa kanjonen i Jyrävä. Då stannade vi för att plocka blåbär och de första svamparna, svettades i den varma eftermiddagssolen. Vi såg vajande ängsull och maariankämmekkä, Jungfru Marie nyckelblomster, en slags nordlig orkidé (den växer också på Åland).

På sommaren ser man skygga renar i skogen, på vägarna saktar bilarna av för dem, men på vintern syns de inte till. Jag tror jag ska lägga ut sommarbilder från Kuusamo i ett separat inlägg, från Valtavaara och Porontimasjön...

Även på iskalla vinterdagar strömmar vattnet öppet vid Kitkas forsar, brusar och dånar, på ett lugnt ställe bildas runda, sugande virvlar. Ord som köngäs och suvanto är svåra att översätta till svenska. Pitkospuut, hiisi, kelohonka, laavu...

Jyrävä är Kitkas största vattenfall, nio meter högt, för farligt för att paddla i på sommaren. Nu var vattenfallet nästan helt fruset, men det brusade lite dämpat under isen, flöt sedan i mörka virvlar förbi de vita stränderna. Flow river, flow... Vi såg en enda fågel flyga bland de snöiga granarna, ganska stor, med vackra orangefärgade stjärtfjädrar och orangebrunt bröst: en lavskrika, en kråkfågel. På finska kuukkeli.

Vi tog oss ner för en brant stig till Siilas-stugan vid Jyrävä. Här möts vandrare vid utegrillen, alla bökar i sina ryggsäckar, letar efter sittunderlag, termosflaskor. Vi hade glömt kaffepulvret, men drack svartvinbärssaft och åt tomatsoppa, grillade korv tillsammans med en finsk barnfamilj med farfar och farmor.

De flesta som man möter på Björnrundan är verkliga friluftsmänniskor, de känner väl till området, också fjällen i Lappland. Jag tror inte att de trivs på badstränderna i Södern. Men man måste ha egen bil när man tar sig till de olika vandringsrutterna, avstånden är långa, till Oulanka naturområdet, till Risfjället i Posio. Fast vi mötte också en ensam ung britt som i maklig takt vandrade ute på Purnusjöns is med sitt kamerastativ under armen...

En eftermiddag, efter en kortare skidtur, satt jag på café Piste i Rukabyn och väntade på min syster som gjorde en lite längre skidtur i terrängen kring Rukafjället. Folk tittade på vinter-OS från Pyongyang... Utanför det stora fönstret syntes slalombacken med skidliftens enformiga, oavbrutna rörelser. Utförsåkarna hissas mekaniskt upp, sedan glider de ner i mjuka, dansande svängar, som rymdvarelser i sina runda hjälmar och stora störtglasögon... För ett antal decennier sedan gick jag i skidskola i lilla Swing Hill i Noux...

Det är dyrt att skida i Ruka, ganska elitistiskt. Man ser bara snygg utrustning, inga gamla och slitna skidjackor... Ensamstående mammor med sina barn, arbetslösa eller de som har lågavlönade jobb – dem ser man inte i skidspåren. Familjer med invandrar- eller flyktingbakgrund. Det är synd att de inte får en chans att njuta av Finlands allra vackraste natur. Men visst kan man skida i Helsingfors också, i Centralparken, hyra skidor i Svedängen...

Det här var min fjärde vistelse i Kuusamo. Man stöter ganska sällan på finlandssvenskar på Björnrundan, vilket jag också tycker är lite synd, som om vi inte riktigt upptäckt det finska Finland. Många finlandssvenskar, de som har råd, skidar i Alperna, fjällvandrar kanske i Sverige och Norge på sommaren. Själv skulle jag inte ha möjlighet att ensam åka till Kuusamo och betala för allt, inkvartering och skidutrustning, men jag är glad och tacksam över att få följa med min syster och svåger till vandringsstigarna och skidspåren, floderna och fjällen.

Ja, när vi lämnade Siilas-stugan och trampade upp för den mycket branta stigen, tappade jag mitt i allt balansen och klev snett på vänstra snöskon, vilket resulterade i att jag föll, handlöst, förvånad... Jag gled nedför den frusna sluttningen, lite pinsamt, ner mot floden och Jyräväs mörka virvlar. Jag blundade, kanske fortsatte jag österut, i en dröm, följde flodens fåra, tills Kitka förenades med Oulanka och ringlade vidare som en serpentin, över den osynliga gränsen, till Paanajärvi...

Oh, I wish I had a river I could skate away on…

Joni Mitchell