onsdag 20 juni 2018

I Villa Elfvik

Förra veckan var jag på Sofia Wilkmans och Marja Blomsters vernissage i Villa Elfviks naturcentrum i Esbo. Utställningen Jättarnas fotspår pågår till den 12.8. Kan rekommenderas, temat är de invasiva växtarterna. Sofia berättade om parkslide (på finska japanintatar) som varit en plåga i hennes gårdsmiljö på Villa Eka i Kilo, Marja om jätteflokan som hon försökte utrota i många år innan hon lyckades. 

Den gula ”ryssgubben” på Sveaborgs vallar som jag skrev om i mitt föregående inlägg hörde väl också på sin tid till de här invasiva arterna.


Detta var mitt första besök i Villa Elfvik, inte helt lätt att ta sig dit utan bil. Jag åkte lokaltåg till Alberga, där jag sedan irrade omkring på stationsområdet och letade efter rätt buss. Jag ringde faktiskt HRT-infon och fick veta att jag skulle ta mig till Ring 1, gå under en bro och sedan uppför en trappa, till plattform 41, där buss 550 stannade. 

Jag valde fel trappa och tyckte att jag befann mig i ett slags sci-fi miljö, med susande tåg nedanom mig, en dånande trafik på ett högre plan. Panorama Tower, Alberga Business Park, Tornet bredvid Sello... Var detta Ring1? Kör man inte själv bil har man ingen aning om hur motorvägarna går...

När jag steg av (två hållplatser efter Alberga, inte en, så som HRT-infon hade meddelat) irrade jag igen omkring i en främmande miljö, där få människor syntes till. Jag frågade några cyklister efter vägen till villan, ingen av dem visste. Borde ha anlitat GPS på mobilen...

Till slut dök jag ner i undergångstunneln och på andra sidan hittade jag den första skylten: Villa Elfvik, 700m. Att Gallen-Kallelas Tarvaspää-museum fanns inom promenadavstånd var en överraskning (för övrigt ett minst lika jobbigt ställe att ta sig till utan bil – visserligen kan man vandra 2 km från Munksnäs...). Inser att området kring Bredviken är ett för mig obekant ställe, men konsthistoriskt intressanrt. Här fanns också Ville Vallgrens Villa Åkerblom.

En fridfull skogsväg med klingande fågelsång tog mig till Villa Elfvik, ritad 1904 av Mauritz Gripenberg i ett slags engelsk jugendstil. Friherren Emil Standertskjöld införskaffade Bredviks hemman mot slutet av 1800-talet, men hann aldrig själv bosätta sig i den nya villan. Änkan Elvira och döttrarna Thelma och Lise blev villans mångåriga ägare och invånare.

Jag hade en kvart på mig innan festen började så jag tog mig en liten promenad på naturstigen i närheten av villan, i en fin miljö med gamla lövträd, en verklig parkskog. Stigen ledde ner till Bredvikens naturskyddsområde med spångar som förvann in i den täta, susande vassen. Andra vandrares huvuden skymtade bakom den böljande gröna vassruggen.

Jag hann inte till Villa Elfviks fågeltorn, båtskjulet med info, strandängarna med betande kor, men kom att tänka på fågeltornet i Mietois, som jag tyckte om att besöka i samband med residensvistelsen på Konestiftelsens Saarigård på vintern 2016. Från Elfvik var det bara 2 km till fågeltornet i Otnäs.

Villa Elfviks strand är numera helt igenvuxen, familjens ursprungliga båtbrygga ett minne blott. Man kan bara föreställa sig ångbåten som visslande lämnade Bruksstranden, där det på 1800-talet fanns en fajansfabrik. Ett stenbrott försedde familjen med extra inkomster efter att största delen av åkrarna och betesmarkerna hade arrenderats ut eller sålts. 

Jag tittade in i den lilla paviljongen Uranus uppe på en bergsklack. Inne i paviljongen presenteras denna planet som en del av Astronomiska föreningen Ursas solsystem.


Till sitt yttre är Villa Elfvik från alla håll inte så imponerande, speciellt när man viker in från huvudvägen. I bottenvåningen finns en vacker glasveranda och matsal, ett pysselrum för barn med uppstoppade fåglar och mikroskop, hemliga skrymslen och vrår, en soffgrupp i en liten sal som med sina fönstermålningar påminde om Hvitträsk i Kyrkslätt. Fina kakelugnar i varje rum. Det finns inalles nio kakelugnar i hela huset fick jag veta av Katri Luukkonen som hör till naturhusets personal.  

Var fanns det turkiska rummet? En trappa ledde upp till andra våningen med en massa stängda dörrar i ett vackert utrymme med stort fönster, kanske systrarnas forna ateljé, numera mötesrummet Uuttu.

Thelma var både bildkonstnär och skådespelare, Lise skulptör. Systrarna levde ett rikt sällskapsliv i sin villa, det ordnades maskerader och spelades amatörteater. Modern Elvira finns avporträtterad av Eero Järnefelt, klädd i balklänning. Livet i Villa Elfvik präglades dock av en allt sämre ekonomi. 

Här kommer jag att tänka på filmen om Grey Gardens, villan på Long Island i New York, bosatt av Jackie Kennedys faster och kusin. Fastern spelades helt fenomenalt av Jessica Lange. Grey Gardens förfall var dock totalt, men mor och dotter bodde envist kvar, i ett slags romantisk drömvärld.

Thelma och Lise testamenterade Villa Elfvik till Svenska Litteratursällskapet i hopp om att villan skulle omvandlas till ett äldreboende för svenskspråkiga skådespelare och konstnärer. Så blev det dock inte och i början av 1980-talet var villan rivningshotad, då Esbo stad köpte den.

Det är fascinerande att läsa om villans historia på Esbo stads hemsida: https://www.esbo.fi/sv-FI/Boende_och_miljo/Miljo_och_natur/Naturens_hus_Villa_Elfvik/Villa_Elfviks_historia

Svenska litteratursällskapet förvaltar Lise och Thelma Standertskjölds fond, vars avkastning bidragit till att seniorhuset Majblomman i Brunakärr kunde byggas 2006, ett decennium senare också bostadshuset för konstnärer i Victoriakvarteret på Busholmen. Jag var själv på en visning på vintern 2017, jag var intresserad av en mindre bostad, men beslöt sedan att inte söka den. Majblomman next, brukar finlandssvenska författare och konstnärer i Helsingfors säga med en liten suck, vi som börjar ha åldern inne...

Victoriakvarterets större ateljébostäder är i två plan, med enorma fönster. Jag undrar vad systrarna Thelma och Lise skulle ha ansett om bostäderna, och hela den urbana hamnmiljön på Busholmen med futuristiska ”hybridkvarter”, Bunkern, Gräsvikens kanal och Crusellbron, träarkitektur och Hotell Clarions skrapa, Banan som leder till centrum... En lång väg från fridfulla Villa Elfviks ateljérum och glasveranda, skogsstigar, häckande fåglar och susande vass.

Svenska Kulturfonden gav 2009 ut Håkan Mattlins bok Thelma och Lise Standertskjöld: de konstnärliga systrarna på Villa Elfvik och deras fond. Man kan också lyssna på Bo Lönnqvists finska föreläsning om Elfvik på ett You Tube-klipp, inspelat i villans matsal 2015:

https://www.youtube.com/watch?v=Z3O56P0BBZs

Men kanske någon borde skriva en roman om systrarna på Villa Elfvik, kanske ett slags kammarspel? En berättelse som får ganska tragiska vändningar, om en pappa som dör alldeles för ung, om friare som inte godkänns av den stränga modern, om läckande tak och ofullbordade drömmar, vassen som växer allt tätare och skymmer utsikten mot viken, maskeraderna som blir allt färre. Men också om ett gott liv i ”konstnärshuset” i den vackra omgivningen vid Bredviken. 

Sångerskan Carola, som jag lyssnade på i min ungdom, hörde till samma adelssläkt. Och fast jag ogillar James Bond-filmer, tycker jag speciellt mycket om hennes melankoliska tolkning av Bond-sången You Only Live Twice, på finska Ei aina käy niin kuin haaveillaan...

Ännu på 1950-talet åkte döttrarna i huset med häst och sufflettförsedd vagn till staden för att uträtta ärenden. De klädde sig i långa gammaldags kjolar och stora hattar, vilket väckte förvåning i övriga stadsbor. (Villa Elfviks historia)


Villa Elfvik
Sofia Wilkman och hennes verk
Marja Blomsters verk på glasverandan
Konstnären Marja Blomster, till höger
Salen i bottenvåningen
Vassruggen vid Bredviken
Utsikt från lusthuset Uranus
Bostadshuset Tornet vid Alberga station
Sci-fi miljö...
Nästan framme, 700 m till villan...
Väl framme såg det ut så här...
Villan blev aldrig ett hem för
pensionerade konstnärer...
På visning i Victoriakvarteret på Busholmen i
februari 2017...

onsdag 13 juni 2018

På Sveaborgs vallar

Det är många år sedan jag varit på Sveaborg den här tiden om året, på försommaren. Jag hade glömt bort hur gula vallarna lyser just nu, i början av juni. Den gula växten hör till arten Bunias, den ryska armén tog den med sig till Sveaborg i djurfoder på 1800-talet. På svenska används det ganska tråkiga namnet ryssgubbe, jag använder det ogärna, visserligen låter det lite roligt... Undrar om det finns växter som heter finngubbe eller tyskgubbe?  Andra namn som används är långrova, ryssrova och rysskål. På finska heter växten ukonpalko, kallas också ryssännauris.

På Sveaborg får man alltid rikligt med motion i de friska havsvindarna, man vandrar långa sträckor från huvudbryggan till Borggården med Ehrensvärds grav, till vallarna och Kungsporten. Ett par gånger har jag från huvudbryggan gått till höger över bron till Lilla Svartö, där det finns fina stränder och klippor bakom bostadshusen.

Galleri Strandkasernen hade redan stängt, jag missade också ljudinstallationen Röster ur dödens väntrum 1918, som jag visserligen inte var mentalt förberedd på att uppleva just nu. I stället tillbringade jag en timme på Krigsmuseet (ska inte pina er med bilder därifrån!) och vandrade sedan via Café Piper till vallarna i en ganska kylig blåst. Så fint ”ryssgubbens” gula färg lyste omkring mig, ton i ton med en japansk turistflickas böljande gula kjol...

Jag vet inte om ”ryssgubbarna" på Sveaborg redan höll på att blomma ut eller om den vackraste gula färgen var på kommande. På grund av torkan var färgprakten kanske inte lika intensiv som tidigare.

Vårens och försommarens skira grönska med björkens mössöron och lönnens gulgröna blomster försvinner så snabbt, i år blommade syrenen tidigt. I år sökte jag inte upp vitsippshavet i Centralparken eller rhododendron i Botaniska trädgården. Jag har inte heller hört näktergalen sjunga i olika parker. Blommorna kommer och går: liljekonvaljen, häggen, förgätmigejen, midsommarrosen...

Att registrera allt i naturen kan bli ett slags tvång, fågelsången och blommorna, en mekanisk upprepning som äger rum varje år och som i värsta fall kan göra en deprimerad... Åren går, årstiderna växlar, blommor slår ut, vissnar... Just nu vill jag strunta i årstiderna - eller vill jag? Livets cykliska gång (på en gul citycykel? ha ha). Jag är i stan, jag skriver, jag läser David Van Reybroucks bok om Kongo, jag sitter på caféer, åker spårvagn...

I sina brev till Hagar Olsson lever Edith Södergran starkt med naturen i Raivola på Karelska näset, speciellt med vårens ankomst. Jag fick boken av min mamma på julen 1973 (ja, jag skrev på försättsbladet: Av mamma, julen -73). Jag minns att jag reagerade på Ediths starka längtan efter ett besök av Hagar, en längtan som gick hand i hand med beskrivningar av vårens ankomst och hur långt sommaren var liden, beskrivningar av den blommande trädgården, naturens skönhet. Underbar räckte inte till som ord, det blev underunderbar... Beskrivningar som jag som ung kvinna kunde relatera till, om än i helt andra sammanhang, i en annan tid: må du hinna till rosorna.

Min pappa föddes 1922 i Nykyrka, inte långt från Raivola. Han föddes i maj, det känns vemodigt att läsa Edith Södergrans korta kommentar om sommaren samma år: Den är så mogen och mild denna högsommar...

Här har jag samlat citat ur Edith Södergrans brev till Hagar Olsson (Schildts, 1958, 1993, Schildts & Söderströms, 2016), från vintern 1919 till våren 1923, hennes sista vår:

Det är så skönt på isen i solskenet, där kunna vi promenera, så länge snötäcket är så légèrt. (2.2.1919)

Sjön är så blå, snart börjar den bli ”för dig”, när det blir en smula löv och litet sammetsgräs och små förgätmigejer och smörblomster. (3.5.1919)

Men snart börjar häggen blomma, efter 10 dagar, tänker jag. Jag önskar att du skulle se Raivola så här. (7.5.1919)

Nu blomma syrenerna ut, må du hinna till rosorna. (16.6.1919)

Just nu är den skönaste tiden, kom fort. (27.6.1919)

Rosorna blomma som bäst. Vi ha börjat bada ren.  Lilla lönnen och blåklockorna och gården väntar på Hagar, de ha väntat på henne i många år. (1.7.1919)

Nu kommer hösten med röda bär, ännu är det skönt här, vi ha tusen saker att tala om. (22.7.1919)

Det är så vackert här, det underbara börjar i trädgården. (5.5.1920)

Kom, det är vackert och grönt. (14.5.1920)

En bedårande vårdag i dag. (16.3.1921)

Kom hit, våren är så vacker. (17.5.1921)

Kom hit, det är ljuvligt nu. (24.5.1921)

Den är så mogen och mild denna högsommar. (9.7.1922)

Våren är härlig, underunderbar. När kommer du? (16.3.1923)