På bokmässan, Masha Gessen och The Future Is History, frimärken och "verldens luft"...

Helsingfors bokmässa grundades 2001, bokmässan i Åbo tio år tidigare 1991, Bok & Bibliotek i Göteborg 1985. När jag debuterade anno dazumal på 1970-talet fanns det alltså inga bokmässor, dagens författare dras in i en offentlighet och ett vimmel som jag antagligen inte skulle ha klarat av som ung författare. Visserligen blev man intervjuad för Hbl och lokaltidningarna, samt dåvarande FST:s Veckans puls-program, vilket var ganska omtumlande... 

I år besökte jag bokmässan enbart på lördagen, främst för att lyssna på Masha Gessen, som är en av de kritiska rösterna från Ryssland, född i Moskva, numera bosatt i New York. Man kan läsa hennes kolumner och artiklar i The New Yorker och en mängd andra tidskrifter. Hennes senaste bok vann fjolårets National Book Award och är en analys av totalitarismen som ett arv från Sovjetunionen. Orginaltiteln är det mångbottnade The Future is History, med undertiteln how totalitarianism reclaimed Russia, på svenska Framtiden är historia, det totalitära Rysslands återkomst. Vill man vara petnoga så tycker jag att verbet reclaim är så mycket mera komplicerat än begreppet återkomst.

På finska heter Gessens bok Venäjä vailla tulevaisuutta, Ryssland utan framtid, en ganska plump titel i all sin pessimism, med den sakliga underrubriken totalitarismin paluu, totalitarismen återkomst. Originaltiteln på engelska är så subtil och tankeväckande, Gessen skildrar en process, hur någonting har ägt rum, hur totalitarismen återintagit eller återvunnit sin position i Ryssland. Den något anakronistiska satsen Framtiden är historia får mig också att tänka på Södergrans dikt Framtidens skugga...

I intervjun med Masha Gessen på den stora scenen talades det mycket om Homo Sovjeticus, vilket jag inte tyckte var så intressant, speciellt om man läst de levande skildringarna i Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand: slutet för den röda människan. Jag har inte läst Gessens alla böcker, men en av mina favoriter är boken om hennes mormor och farmor, Ester och Ruzia: vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred.

Jag ville växla några ord med Masha Gessen, men tillfället i förlagets stand kändes inte riktigt lämpligt... Dessutom köpte jag inte den finska översättningen av boken, beställer den kanske från biblioteket. Jag nöjde mig med att knäppa några foton av henne medan hon signerade sina böcker (många andra fotade också, så jag var inte den enda ”paparazzin”!).

Samma dag, den 27.10. publicerade The New Yorker Masha Gessens reaktion på masskjutningen i synagogan i Pittsburg. Hon måste ha suttit på sitt hotellrum i Helsingfors och skrivit den fina och berörande texten. Hon minns när hon som 14-åring för första gången kom till USA tillsammans med sina föräldrar och hur den judiska föreningen HIAS, Hebrew Immigrant Aid Society, framstod för dem som en förening som de alltid kunde ty sig till ifall de hamnade i svårigheter. HIAS grundades 1881 för att rädda ryska judar från den tidens pogromer, senare har föreningen hjälpt även icke-judiska flyktingar och LGBT-personer (som Masha Gessen alltid talat för), i dag hjälper HIAS också flyktingar från Syrien, vilket måste vara svårt i Trumps USA. .

Här är länken till Masha Gessens text:

https://www.newyorker.com/news/our-columnists/why-the-tree-of-life-shooter-was-fixated-on-the-hebrew-immigrant-aid-society

I mässcentrets stora hall vandrade jag över ett tomt fält mellan den stora scenen och avdelningen med antikvariaten. Vid väggen i det allra bortersta hörnet hängde en stor duk med bilder av några av Otava-förlagets största ”stjärnor”, där de såg konstigt övergivna ut. Men på långt håll såg de ut att höja sig över hela bokmässan. Jag har aldrig sett en förstorad bild av mig själv på en bokmässa, tror jag skulle bli ganska förskräckt och förvånad över att se en sådan... En stor banderoll med namnet KEPLER i rött hade också hängts upp - en hyllning till den bästsäljande thrillergenren?

Lite roligt var det att titta på den lilla frimärksutställningen med internationella frimärken från olika decennier, adresser skrivna i en otroligt sirlig handskrift på kuverten. Min mammas generation tillhörde frimärkssamlarna, jag har sett trekantiga nepalesiska frimärken i hennes album från 1930-talet, frimärken från Övre Volta, Dahomey och Siam, länder som i dag heter någonting helt annat, tyska frimärken från superinflationsåren på 1920-talet... I scouterna blev jag som 12-åring tvungen att åstadkomma en liten frimärkssamling. Men hur ska man samla på frimärken i dag när just ingen skriver brev?

Svenska Yles litteraturpris delas traditionellt ut på bokmässan, i år tillföll det Sara Ehnholm Hielm för essäboken Och hjärtat det var mitt. Jag beställde boken från biblioteket genast när den kommit ut i slutet av augusti och är fortfarande i kö.
  Med en stadig grund i de litterära kvaliteterna öppnar verket också upp för en välkommen ärlighet i Svenskfinlands kulturkretsar och trotsar dessutom en uråldrig uppmaning till kvinnlig tystnad, står det i Anne Hietanens och Ida Henriksons motivering. Ska bli ett nöje att läsa boken. Jag tilldelades priset 2011 för romanen Eldfågelns dans, vilket jag ser som en av mitt livs höjdpunkter (efter barnens födelse, naturligvis...).

Roligt att stöta på gamla och nya bekanta på bokmässan, författarkolleger, förlagsfolk, fredsvänner, friends... Men man känner sig inte alltid så social och pigg på att ”mingla”. Då ska man kanske hålla sig borta från bokmässan... Jag köpte endast två böcker på mässan, två ”tegelstenar” som vägde skönt i papperskassarna: Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden, och Tuva Korsströms litteraturhistoriska bok Från Lexå till Glitterscenen från 2013.

Under de övriga mässdagarna lyssnade jag hemma på sofflocket på en del av diskussionerna som streamades på Arenan. Synd att sändningen kom från en enda scen, den större finlandssvenska Fiskehamnen-scenen (som tidigare hette Edith Södergran), jag missade många intressanta diskussioner som fördes på Blåbärslandet (före detta Totti-scenen) och Hbl-scenen. Ja, och jag vill ha tillbaka Edith och Totti!

Tyckte samma författare dök upp i diskussionerna på Fiskehamnen, i lite olika konstellationer, ganska få poeter och författare som representerar en smalare litteratur och mindre förlag. Intressanta samtal om året 1918, biografier, ungdomsböcker, depression och prestationsångest, familjen, fantasy och feminism...

Jag saknade kanske diskussioner med invandring och mångkultur som tema, lite vidare perspektiv utöver det specifikt finlandssvenska. Visserligen missade jag några samtal med icke-finlandssvenska personer där jag satt där hemma på sofflocket... Maï Soreaus samtal på engelska med Koko Hubara var ett undantag, fräscht och lite lekfullt, men de undvek kanske smärtpunkterna, de verkligt svåra frågorna. 

Missade också alla finska samtal, men nu ser jag att mycket av mässprogrammet finns förevigat på Arenan, i två timmar långa eller fem minuter korta klipp. Så det gäller att välja vad man vill lyssna på, vad man har tid för, inte bara om enskilda författares nyaste verk, utan också diskussioner gällande artificial intelligence, icke-binära personer, vem som får drömma om författaryrket och hur författaren ser på sina gamla böcker i dag... Men var finns de finska författarna med invandrarbakgrund?

Svenska Litteratursällskapet gjorde reklam för Zacharias Topelius skrifter på sällskapets fina papperskasse. Alla hans skrifter finns nu tillgängliga på webben, http://topelius.fi/

Här citatet från papperskassen, som kan tolkas på olika sätt (ursprungligen Topelius definition på god barnlitteratur), och som kanske fångar just det som jag saknade på bokmässan:

Öppnen fönstret och låten verldens luft strömma in!

Tuva Korsström, Fredrik Hertzberg och Emelie Enckell
i ett samtal om biografier med Martin Welander

I vimlet på den finlandssvenska bokbulevarden

På Senatstorget-scenen

Masha Gessen signerar sina böcker

Årets finska stjärnor hos Otava

I frimärkshörnan

För hundra år sedan, den 11.11.1918,
tog första världskriget äntligen slut.

Myshörnan där man kunde lyssna på poesi

Jaana Nikula och Zinaida Lindén

Många "kulturtanter" på bokmässan...

Fin kontakt mellan Irmelin Sandman Lilius
och Janina Orlov (lyssnade hemma på
sofflocket)...

Violett skymning vid mässcentrets ingång/utgång
 - vi ses nästa år?

Klimatmarschen

På den stora klimatmarschen #NytOnPakko toimia i Helsingfors tillsammans med yngre sonen lördagen den 20.10.

Vi gick förbi polishästarna som stod och stampade på kullerstenarna i hörnet av den smala Sofiegatan. Framför dem såg vi människohavet på Senatstorget – inte lika färggrant och karnevalistiskt som på Pride.

Jag hade stämt träff med Nina framför Café Engel. Där stod hon tillsammans med sin bror Mats, vars son Jonas hörde till arrangörerna och lärde oss de taktfasta slogans som vi skulle ropa under demonstrationen. Vi fick sällskap av Siw som fotograferat närmare kyrktrapporna med talarna och den stora röda banderollen Warm Our Hearts Not Our Planet. Jag trotsade min envisa förkylning och hade försett mig med en varm vintermössa (som togs av för fotografering...).

Fina och också lite roliga plakat med texter som Kaatakaa hallitus, ei metsää, Jääkarhuille jäätä, There is no planet B, Stay Cool, Nyt loppui se sössötys. Också plakat med den hjärtskärande frågan: Lapset ovat tulevaisuus - onko heillä tulevaisuutta? Den frågan blev och spökade inom mig när jag tog metrotåget till Mellungsbacka och mötte dotter och barnbarn.

Det flammande röda trädet vid bäcken hade nu tappat alla sina löv... Vi tog bussen till Stensböle, som är en del av det större området Mellungsby, förbi Gårdsbackas köpcentrum, förbi lysande gula björkar vid Stensbölebågen. Vi steg av vid ändhållplatsens rondell och vandrade genom en skogsglänta på en lövbeströdd sandväg. Vi besökte barnbarnets farmor Alla i hennes nya bostad med utsikt över skogsmarken och firade samtidigt hennes födelsedag.

 

Så fint med levande skog i utkanten av Helsingfors, en doft av tallbarr och fuktig jord, ett regn av gula löv när vinden drog igenom träden. Här kan man för en stund glömma sin klimatångest, sin oro inför framtiden...

 

Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra. Det nakna blåbärsriset var gulgrönt och tranbären mörka som blod. Undanskymda lavar och mossor började växa, de växte som en stor mjuk matta tills de ägde hela skogen. Det fanns nya starka färger överallt och överallt på marken låg röda rönnbär och lyste. Men ormbunkarna var svarta.

 

Tove Jansson, Sent i november, 1970

Warm our hearts, not our planet

Med yngre sonen David

Med Nina, vän sedan 1990-talet, då våra
barn var små...

Revolution, nothing less...

Många barnfamiljer med olika slags vagnar...

Barnen är framtiden - har de framtid?

I Mellungsbacka, med Cindy och Olivia, på väg till Stensböle

Västerkullavägen

Starka färger överallt...

Ändlös skog på Galleri Heino

Bildkonstnären Anne Tompuri ställer ut på Galleri Heino med stora dukar som alla går i en mörk färgskala och bildar en stark helhet. Utställningens tema är Ääretön metsä/Ändlös skog och den pågår till den 11.11.

Jag var på utställningens vernissage förra veckan, en ovanligt trevlig tillställning med både gamla och nya bekanta. Anne har jag träffat hemma hos Sofia Wilkman, nya bekantskaper var galleristen Rauli Heino, konstnärerna Sasha Huber och Juha Saitajoki, bland andra. 

Vernissagen sammanföll med Annes födelsedag och firades med musik och dans. Min äldre son Michael hade hjälpt till med att ladda ner spellistan, från italienska schlagers till Temptations och Abba.

Det kändes fint att vistas i galleriets stora, luftiga rum, att kommunicera Anne Tompuris konstverk, i en i och för sig dyster färgvärld som småningom började kännas förunderligt varm och välkomnande.

Jag missade utställningen med Heinos konststiftelses samling på HAM-museet på våren 2016. Det är intressant med konstmecenater, konstsamlande och konstälskande familjer som donerat sina samlingar åt museer, liksom Frosterus och Bäcksbacka-samlingarna. Privata hem som förvandlats till museer, Tikanoja i Vasa, Serlachius i Mänttä, Sinebrychoff och Didrichsen i Helsingfors, Amos Anderson, listan är lång... Återstår att se konsthemmet Kirpilä på Norra Hesperiagatan.

Less is more... Ibland känns en enda färgskala tillräcklig, den mörka, den dova, kanske med ett svagt ljus silande bakom de svarta konturerna. En cykels bekanta form skymtar bakom träden... Gå och se Anne Tompuris utställning, stig in i den ändlösa skogen, låt dig dras in i det lena mörkret.

Över dukarna, som täcker de långa väggytorna, breder sig täta bestånd av träd, buskar eller gräs, eller sköra flor och spindelnät från kant till kant. De skulle kunna vara målade direkt på väggen. (---) I den kinesiska målerikonsten har linjen och penseldraget varit konstnärens viktigaste uttrycksmedel och arbetsredskap. Tompuri har strävat efter att uppnå en likadan ren och omedelbar linje som i de kinesiska tuschmålningarna. Hon har försökt låta linjen föra med sig.

Rauli Heino

Grattis Anne! 

Ensemblen Therman-Peltonen-Rannikko-
Tanskanen

Anne Tompuri och Sasha Huber

Glada ungdomar, äldre sonen med vänner

Mor på vernissage...

Sakta gå hem genom stan...

Höstens dagar...

Morgonen var grå men senare på eftermiddagen tittade solen fram, just som jag vandrade genom parken i Mellungsbacka/Ärvings. Bäcken brusade svagt, ringlade under de små träbroarna. Solen fick höstlöven att glittra, ett träd glödde rött. Vackrare än så här kan hösten inte bli, en storm kan slita och dra i trädgrenarna och få ett regn av löv att virvla omkring, tills den finaste färgprakten är borta...

Många träd och buskar var fortfarande gröna, ormbunken gulnade sakta, den stora rabarberliknande bladväxten som heter ruttojuuri på finska lyste grön. Parkens exotiska arter: katsura, amerikansk bok, taggaralia, korkträd, klöverlönn... Grupperna av de höga, gula spirstånds-perennerna var borta.

Jag har aldrig varit i Japan, men jag har besökt den japanska trädgården i Brooklyns botaniska trädgård, Hill and Pond Garden. Det var på sommaren och hösten 1985... Jag minns träbron över dammen, den röda torii porten, stenlyktorna, höstens granna färger.

Medan jag fotade i parken fick jag ett sms från min dotter, hon var på väg hem från K-hallen vid metrostationen. Jag vände om och gick tillbaka nerför parkens sluttning för att möta henne, jag såg henne på långt håll vid parkens infotavla med silvergranarna i fonden. Så fint det var att se sin egen dotter komma vandrade under träden i den höstliga parken, en helt vanlig situation och ändå på något sätt så unik, så berörande.

Man vill bara att allt detta ska bestå: träden i parken och skogarna, årstidernas växling, samhällsordningen, framtidstron. Barnens och barnbarnets trygghet i en värld som vi skapat under flera århundraden, årtusenden. När gick allting snett, när blev belastningen för stor, varför tilläts det ske? Plasten i havet, skogsavverkningen, fabrikernas utsläpp, matsvinnet, bergen av osålda lågpriskläder, det elektroniska skrotet, kärnkraftverkens radioaktiva avfall, den osynliga koldioxiden i atmosfären... 

Globaliseringens avigsidor, så som de presenterades i Naomi Kleins No Logo. Jag minns min förvåning över motorvägarnas mångdubbla filer på USA:s östkust i början av 1970-talet och det nya ordet som min amerikanska pojkvän lärde mig: pollution...

Det var söndag, jag visste att FN:s klimatpanels (IPCC) rapport skulle presenteras följande dag, på måndagen. Och nu, när nyheterna och debatterna svämmar över av frågor och fakta gällande klimatförändringen och den globala uppvärmningen, kan man bara känna sig bedrövad och fruktansvärt sorgsen, fyllas av klimatångest. Inte visste vi att det var så illa ställt, att uppvärmningen sker så här snabbt, att det krävs så drastiska åtgärder för att rädda vår planet.

Vad kan jag själv göra? Hur blir jag klimatsmart?  

Jag tänker på Melancholia, Lars von Triers film, som jag såg tillsammans med min syster. Filmen handlade också om två systrar, mycket olika. Den utdragna inledningen med Wagners undersköna, ödesdigra ouverture till Tristan och Isolde, den glädjelösa bröllopsfesten. Den främmande planeten, den bottenlösa depressionen, som kommer allt närmare för att slutligen sluka oss. The earth is evil, we don't need to grieve for it. Nobody will miss it...

Men just nu gläds jag åt hösten färger, strömmingsmarknaden, böcker som jag läser, boken som jag har under arbete. Barnens framtidsplaner, barnbarnets nya ord. I Lappland har det redan snöat... Blåsten ruskar om trädgrenarna, sätter gatlampan i gungning. Jag har bytt sängplats, det drar lite från fönstret och jag kan höra träden susa i nattvinden, oavbrutet, innan jag somnar.

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllne grund...

Edith Södergran, Dikter, 1916

Så var det ordnat. Det var dags att vakna.

        Och skogen glesnade. Fanns där en glänta?

        Fanns där ett skogsbryn? Fanns det någon framtid?

Han fortsatte vidare, och drömde vaken;

        skogsmarken stödde honom mjukt i stegen,

        den doftade av barr och höstens skärpa.

Thomas Warburton, Tid efter annan, 2007