Höstens dagar...

Morgonen var grå men senare på eftermiddagen tittade solen fram, just som jag vandrade genom parken i Mellungsbacka/Ärvings. Bäcken brusade svagt, ringlade under de små träbroarna. Solen fick höstlöven att glittra, ett träd glödde rött. Vackrare än så här kan hösten inte bli, en storm kan slita och dra i trädgrenarna och få ett regn av löv att virvla omkring, tills den finaste färgprakten är borta...

Många träd och buskar var fortfarande gröna, ormbunken gulnade sakta, den stora rabarberliknande bladväxten som heter ruttojuuri på finska lyste grön. Parkens exotiska arter: katsura, amerikansk bok, taggaralia, korkträd, klöverlönn... Grupperna av de höga, gula spirstånds-perennerna var borta.

Jag har aldrig varit i Japan, men jag har besökt den japanska trädgården i Brooklyns botaniska trädgård, Hill and Pond Garden. Det var på sommaren och hösten 1985... Jag minns träbron över dammen, den röda torii porten, stenlyktorna, höstens granna färger.

Medan jag fotade i parken fick jag ett sms från min dotter, hon var på väg hem från K-hallen vid metrostationen. Jag vände om och gick tillbaka nerför parkens sluttning för att möta henne, jag såg henne på långt håll vid parkens infotavla med silvergranarna i fonden. Så fint det var att se sin egen dotter komma vandrade under träden i den höstliga parken, en helt vanlig situation och ändå på något sätt så unik, så berörande.

Man vill bara att allt detta ska bestå: träden i parken och skogarna, årstidernas växling, samhällsordningen, framtidstron. Barnens och barnbarnets trygghet i en värld som vi skapat under flera århundraden, årtusenden. När gick allting snett, när blev belastningen för stor, varför tilläts det ske? Plasten i havet, skogsavverkningen, fabrikernas utsläpp, matsvinnet, bergen av osålda lågpriskläder, det elektroniska skrotet, kärnkraftverkens radioaktiva avfall, den osynliga koldioxiden i atmosfären... 

Globaliseringens avigsidor, så som de presenterades i Naomi Kleins No Logo. Jag minns min förvåning över motorvägarnas mångdubbla filer på USA:s östkust i början av 1970-talet och det nya ordet som min amerikanska pojkvän lärde mig: pollution...

Det var söndag, jag visste att FN:s klimatpanels (IPCC) rapport skulle presenteras följande dag, på måndagen. Och nu, när nyheterna och debatterna svämmar över av frågor och fakta gällande klimatförändringen och den globala uppvärmningen, kan man bara känna sig bedrövad och fruktansvärt sorgsen, fyllas av klimatångest. Inte visste vi att det var så illa ställt, att uppvärmningen sker så här snabbt, att det krävs så drastiska åtgärder för att rädda vår planet.

Vad kan jag själv göra? Hur blir jag klimatsmart?  

Jag tänker på Melancholia, Lars von Triers film, som jag såg tillsammans med min syster. Filmen handlade också om två systrar, mycket olika. Den utdragna inledningen med Wagners undersköna, ödesdigra ouverture till Tristan och Isolde, den glädjelösa bröllopsfesten. Den främmande planeten, den bottenlösa depressionen, som kommer allt närmare för att slutligen sluka oss. The earth is evil, we don't need to grieve for it. Nobody will miss it...

Men just nu gläds jag åt hösten färger, strömmingsmarknaden, böcker som jag läser, boken som jag har under arbete. Barnens framtidsplaner, barnbarnets nya ord. I Lappland har det redan snöat... Blåsten ruskar om trädgrenarna, sätter gatlampan i gungning. Jag har bytt sängplats, det drar lite från fönstret och jag kan höra träden susa i nattvinden, oavbrutet, innan jag somnar.

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllne grund...

Edith Södergran, Dikter, 1916

Så var det ordnat. Det var dags att vakna.

        Och skogen glesnade. Fanns där en glänta?

        Fanns där ett skogsbryn? Fanns det någon framtid?

Han fortsatte vidare, och drömde vaken;

        skogsmarken stödde honom mjukt i stegen,

        den doftade av barr och höstens skärpa.

Thomas Warburton, Tid efter annan, 2007