Violetta skymningar: Septemberdagar

September har alltid känts som ett slags brytningsskede, en skärningspunkt: sommaren förvandlas till höst. Ibland sker det abrupt, lite brutalt, men vanligtvis är det en långsamt pågående process med varma, soliga dagar som fortfarande känns som sommar. En morgon finns det en ny kyla i luften, ett slags friskhet, klarhet. Flyttfåglarna har dragit söderut... Dags att ta fram en mössa, leta efter handskarna... I min barndom började skolan den första september, vilket inte alltid var så roligt...

Årstidernas långsamma växlingar, också på ett mera abstrakt plan: någonting tar slut för att ge plats åt någonting nytt. Tidens gång, men jag känner mig oftast ganska energisk i september... oftast... Barnbarnet Olivia fyllde tre, som små fjärilar i pastellfärgade klänningar fladdrade de runt, runt i hemmet, Olivia med sina dagiskompisar.

Höstdagjämningen inföll den 23 september. Dagen då natten är lika lång som dagen, det känns fascinerande, lite ledsamt. Nu går vi mot novembermörkret... Tidigare fäste jag mig inte så mycket vid den här aspekten på årstiderna, den här ”cykeln”, vintersolstånd eller sommarsolstånd. I min ungdom talades det inte så mycket om det, jag undrar om den allmänna trenden är att vi blivit mera ”vetenskapligt” inriktade, intresserade av meteorologi, sol- och månförmörkelser, supermånen, vårt solsystem... Att vi i Norden också kan fira newroz när det är vårdagjämning.

Filmfestivalen Kärlek & Anarki kom och gick, jag planerade att se många filmer, bland annat skejtdokumentären Minding the Gap tillsammans med sönerna (som båda haft skateboarding som hobby), men det blev inte av. Jag missade också filmen Central Airport THF, om flyktingar och cityrävar på Berlins numera stängda Tempelhof-flygfält, den filmen skulle jag verkligen ha velat se. I Thomas Brunells senaste diktsamling, Li Berlin, nämns Tempelhof Felde i olika sammanhang och pärmen pryds av ett foto av den numera ödelagda terminalen. Rekommenderar boken!

Däremot såg jag Malene Choi Jensens The Return, en film om unga danskar som adopterats från Korea och som reser till sitt ursprungliga hemland för att söka sina rötter, sin biologiska mor. De bor på en ganska underlig inkvartering i Soul och träffar amerikanska koreaner som reser i samma ärende, har långa, ganska lönlösa samtal med en kvinnlig koreansk handledare vars uppgift är att hjälpa med kontakterna. Filmen rör sig i gränslandet mellan dokumentär och spelfilm.

Miljöerna som presenteras i The Return är inte särskilt tilltalande, sjabbiga gränder och bakgårdar, järnstängsel, fula interiörer med mjukisdjur på sofforna och barstolarna, förorenade stränder, en allmänt sorglig atmosfär. Men intensiva samtal, känsliga ansikten, gemensamma stunder vid matbordet. Tvära klipp, dröjande scener. Mötet med en mor skildras med ömsesidig respekt och förundran, blygsel, kanske också skam och desperation, men känns också lite som "filmad teater"... Många möten blir aldrig av. Vem som helst får lust att ta sig en ordentlig fylla i en sådan situation. En fin och tankeväckande film.

Här finns trailern:

https://www.youtube.com/watch?v=A2CI242deEw

När jag skriver det här är det redan oktober, en ny höstmånad. Det har stormat kraftigt, sommarkaféerna har stängt. Taifuner och jordbävningar på olika håll i världen. Staden Palu på Sulawesi i Indonesien drabbades av en tsunami. Omöjligt att föreställa sig en tsunami – en stor våg kastade lite vatten på mig vid Ursins klippa... Jag skäms också för att jag blandade namnet Sulawesi med Surabaya och tänkte automatiskt på Brechts Surabaya Johnny som Lotte Lenya och Marlene Dietrich sjöng. Varför är det så lätt att först associera avlägsna platser med någonting västerländskt? Dizzy Gillespies A Night in Tunisia...

Just nu börjar den vackraste hösten i södra Finland, lönnarna lyser småningom gula och blodröda, men i somliga träd prasslar endast torra bruna löv efter den regnfattiga sommaren. Jag planerar en skogsvandring i Noux, få nu se om den blir av... Tänkte också höra mig för om författarhuset i Käsmu i Estland, skulle gärna sitta och skriva på ett nytt ställe i ett par veckor.

Septemberlyran var Edith Södergrans andra diktsamling, publicerad för ett sekel sedan, 1918, då "världen badade i blod", första världskriget och inbördeskriget i Finland gick mot sitt slut. Samlingen innehåller kanske inte så många av mina personliga favoritdikter, förutom Triumf att finnas till, Petersburg-hänvisningen i Fragment-delen och Till en ung kvinna, som i dag kan läsas genom #metoo-kampanjens glasögon... Starka känslor, hänförelse, dyrkan, gudar och demoner, ett slags hybris... Vanvettets virvel. Vid Nietzsches grav.

Jag vet inte vad lyran egentligen står för - dikten, kraften, inspirationen, själva livet? Solen? I Edith Södergrans dikt har lyrans strängar förvandlats till solstrålar, hon uppfinner det beskrivande ordet solskenssträngade. Byron skrev I wish to tune my quivering lyre/ To deeds of fame, and notes of fire. I den grekiska mytologin skapade Hermes lyran och gav den sedan åt sin halvbror Apollon som i sin tur gav den vidare åt sin son Orfeus. En dikt i Septemberlyran heter Orfeus. Hans lyra blir magisk när han rör vid den.

Södergrans dikt Min lyra inleds med följande rader:

Jag avskyr tanken...

Var är min älskade jättelyra?

Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.

O du min jättelyra,

du hänger över världen som ett frågetecken.