Vinterdagar

Jag utmanar mig själv på skridskobanan och följer vintervädrets berg och dalbana, ser If Beale Street Could Talk och läser Peter Sandelin (1930-2019)...

Ateneum såg ut att försvinna bakom ett litet berg av snö när jag för ett par veckor sedan gick till Isparken på Järnvägstorget. Mitt första besök i Isparken, trots att den funnits där i många år. Jag försöker skrinna åtminstone en gång varje vinter, vanligtvis på Johannesplan eller i Smedsparken. Ja, jag gör det för att jag tycker om att åka skridsko, men delvis också för att utmana mig, testa mig, bevisa för mig själv att jag fortfarande kan skrinna. En fråga spökar i mitt sinne: har jag blivit för gammal för att åka skridsko?

Det var en perfekt dag för skridskoåkning, solen sken, det var cirka fem grader kallt och nästan vindstilla. Men att ta sig nerför de tre trappstegen som ledde ner till banan visade sig vara svårt, eftersom den lilla trappan saknade räcke... Ja, den bistra sanningen är att min balans inte är som i yngre dar... Nå, jag klarade trapporna tack vare en ledig "stödkälke", alltså avsedd för nybörjare, barn och turister...

Här ser ni hur stödet ser ut (bilden är tagen i början av januari när mörkret föll tidigt och Korvhusets fula ramp pryddes av blått glitter):

Och visst var det fint att skrinna, trots att jag var felklädd och borde ha försett mig med en liten ryggsäck i stället för "handväskan"... Det tog lite tid innan jag vande mig och hittade de rätta musklerna, den rätta rytmen och balansen. Bra träning för benmusklerna, roligt att skrinna framför Nationalteatern och den fundersamma Aleksis Kivi till musik av Abba, Queen och Robbie Williams... I just wanna feel real love...

För varje fartfyllda varv kände jag mig allt självsäkrare och vanare tills jag fylldes av ett slags övermod och storhetsvansinne och beslöt att pröva på lite "konståkning". Inte en dubbel lutz eller en halsbrytande axelpiruett, utan ett enkelt cirklande, baklänges. Det gick ju så galant i yngre dar och kändes så fint... Men innan jag ens kom igång med mitt cirklande föll jag... Och stötte mitt högra knä. Inte så illa, men ändå. Jag kunde fortsätta att skrinna, men fick glömma alla andra små tricks, så som att göra treor eller ett enkelt valshopp....Inte ville jag ju bryta benet eller handleden inför min Tokyoresa!  Bäst att bara acceptera det: åldern tar ut sin rätt... Fint att jag överhuvudtaget klarade av att åka skridsko.

Sedan smälte snön igen och en dag såg det ut så här vid Gamla studenthuset:

Och sedan snöade det igen, i många dagar. Mina känslor och tankar har växlat i takt med det ständigt växlande vädret. Känner mig lite allmänt ledsen och sörjer en bekant som i 50-års åldern tog sitt eget liv. Barnens pappa förlorade nyligen en anhörig i Kingston. Tycker det är ledsamt att mitt ex inte kunnat besöka sitt hemland lite oftare för att umgås med sina släktingar och vänner, men det är nånting som jag tyvärr inte kunnat påverka eftersom vi är skilda.

Har sett deprimerande filmer med temat dysfunktionella svarta amerikanska familjer, Whitney Houston-filmen på Nordhusets måndagsbio, Monster's Ball med fina Halle Berry, samt en dokumentär om unga demonstranter i Kinshasa. Ramell Ross Hale County This Morning, This Evening var Oscarnominerad till bästa dokumentärfilm, vilket var välförtjänt.

Jag såg också If Beale Street Could Talk, baserad på en roman av James Baldwin. Familjen i 1970-talets Harlem som den skildrade var långt ifrån dysfunktionell, tvärtom, här skildrades en härlig och omtänksam mamma och pappa som gjorde allt för att hjälpa och stöda sin dotter och hennes sambo, som oskyldig blev åtalad för våldtäkt. Det är det amerikanska samhället som var, och fortfarande är dysfunktionellt, med sitt rasistiska arv. Vilken hemsk typ, den vita polismannen...

Små glimtar från mammans resa till Puerto Rico, en utdragen scen i vilken hon omsorgsfullt provar en peruk, för att sedan avstå från den. Regina King, som spelade mamman, tilldelades en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Ett slags inre raseri, bekant från Baldwins böcker, samt kristendomens avigsidor i form av stränga och kvävande bibeltolkningar. När en man slår till sin moralpredikande hustru så att hon faller i golvet med en dov duns kom jag att tänka på scenen i The Color Purple när en vit man slår till Miss Sophie, som spelas av Oprah Winfrey. så att hon får en livslång ögonskada. Våld i de mest olika sammanhang.

Att tvingas att erkänna sin skyldighet till ett brott som man inte begått, eftersom man då kommer "lindrigare" undan, blir filmens stora moraliska fråga, fortfarande aktuell i USA. The ladder of law has no top and no bottom, sjöng Bob Dylan i The Lonesome Death of Hattie Carroll.

Men barnen i vårt hus gjorde den här fina snögubben, som kan få vem som helst på gott humör. Fast snögubbens min är egentligen lite ledsen:

Kälkbacke i Esplanadparken...

Bäcken i parken i Mellungsbacka...

På gatorna såg det ganska länge ut så här, och sedan förvandlades trottoaren till en isbana:

Trots att havet frös och var vitt i ungefär en vecka, var isen för tunn för att man tryggt kunde ha vandrat ut på den:

Vackra vinterdagar som blev allt längre. Snart är det mars och man kan vänta på vårdagjämningen.

I väntan på Isfrun - som aldrig kom...

Det känns som om det var igår som jag
drog mina barn i en pulka...

Den fina hästen i Brunnsparken.

Mormor i parken, kvällen strax före supermånen
i januari...

Restaurang Klippan, vintertid...

Ja, så kom dagen då snögubben såg
så här bedrövlig ut...

Tunna isflak driver omkring och strand-
stenarna har fått en isglasyr...

Kala, vita vinterbjörkar är så fina...

noga betraktad mot vinterljuset

är den vita björken

svart

Peter Sandelin

Min pappa fotade björkar på sportlovet
i Veikkola, i början av 1960-talet...

Vi tog spårvagnen... 

... kanske hit... Don't hurry, be happy...

Eller till vietnamesiska Onam i Forum... Ris med
tofu och mango...

Sönerna musicerar...

Poeten Peter Sandelin dog nyligen. Jag minns honom på gamla goda Schildts förlags höstfester och på andra författarträffar. Han kändes som en trygg klippa som jag som en ung och blyg författare kunde vända mig till, alltid lika vänlig och lågmäld. Så fina omslag han gjorde till sina böcker - är det här den blodröda månen som visade sig i januari? Det märks att den här boken har rest länge tillsammans med mig:

vintern kom tillbaka
med glas mellan träden
och bofinkarna spikade mot jordgolvet

länge betraktade jag mannen
lutad i gräset över den bottenfrusna
                                      brunnen,
orörligt seende mot mig
med mina ögon

Peter Sandelin

Tulpaner, ett säkert tecken på vår...

Vändag och penkis...

Ut med abina - studenter på löpande band?

Glad vändag, alla hjärtansdag, Happy Valentine's...

Jag var på väg på kaffe med min dotter, då vi hörde ett utdraget tutande och glada rop från grannkvarteret. Bekanta ljud från lastbilsflak fulla med ungdomar, abiturienter som firade sin sista skoldag. Penkisdag, penkkarit, penkinpainajaiset, bänkskuddardag... Vi gick ner till stranden och tittade på  lastbilarna som stod i en lång rad för att sedan påbörja sin runda på stan.

Jag fylldes av minnen från min egen penkis på 1970-talet och andra penkisdagar under åren, mina barns på 2010-talet. Stämningen och ljuden är precis desamma, hojtandet, tutandet, vinkandet. De karnevalistiska ljuden har blivit och ringa någonstans i mitt undermedvetna.

Ett regn av hårda karameller singlar omkring en där man står på trottoaren... Det gäller att kvickt ploka upp godiset, synd att så många karameller landade i vattenpölar... En grupp dagisbarn jublade och större barn var försedda med stora plastkassar.

Penkis, ett slags övergångsrit? Skoldagarna är förbi, abiturienterna förbereder sig inför studentskrivningarna. Klädseln är ungefär densamma som förr, overaller, roliga hattar, somliga bar djurmasker, kanske en Donald Trump-mask.

De hojtande ungdomarna på lastbilsflaken får mig också att tänka på teatersällskapet och clownerna som förekom i slutet av Antonionis film Blow-Up från 1966...

Farväl till gymnasiet, No Tears Left to Cry...

Mormor på penkis...

Texterna på banderollerna som pryder lastbilsflaken förmedlar alltid någonting dagsaktuellt, humor och satir, men också den eviga oron inför alla prestationskrav. Studenter bakas på löpande band? I år var Fifty-Sixty-citatet av salig Matti Nykänen populärt. Även Freddie Mercury fanns med, Ariana Grandes melankoliska sång No Tears Left To Cry, och på en smart banderoll hänvisades det till Pisaresultaten, reformen av antagningen till högskolorna, fru utbildningsministern, gymnasielagen, half assed digitalisering...

Finska Norsens analytiska banderoll...

Allons enfants... Vive la France!

Ord som urasuunnitelma och tulevaisuus flimrade förbi, ei tässä mitään älliä tarvita... Det är inte lätt att vara ung, man kan bara önska en ljus framtid åt dagens alla unga, oavsett om de får den vita mössan eller inte.

En traditionellare penkistext...

Den här hunden såg inte så glad ut...

Dagisbarnen jublade...

Plötsligt var gatan tyst och tom...

Hemma gällde det att välja -
godis eller frukt?

De gamlas dans anno 2015...

Isländsk och engagerande konst på Kiasma; selfie från 2016 med Ai Weiwei...

Ja, jag måste erkänna att jag egentligen var på väg till Ikea, men jag missade gratisbussen framför Kiasma på grund av snökaoset i trafiken.... Så jag tittade in på Kiasma istället, där isländska Hrafnhildur Arnardóttirs utställning Nervscape VIII hade öppnat samma dag. Henns artistnamn är Shoplifter. I sin videopresentation på Kiasma kallar hon sig bland annat maximalist.

Så glad man blev av att ströva under de färggranna "lianerna" av syntetiskt hår som hängde uppe i den stora salen i femte våningen. Mycket turkos och lila, gult och rött. Man fick smeka verket, "som om det var en skygg gammal mammut".

Folk låg på dynor på golvet och tittade upp i lianskogen.

Shoplifter vill väcka känslor av glädje och lycka, eftersom ”lyckliga människor tenderar att behandla varandra bättre”.

I fjärde våningen fanns utställningen Stig upp på scenen, som fokuserar på givande och delande. Den här utställningen behöver dig, står det i Kiasmas presentation:

Ofta erbjuder samtidskonsten utställningsbesökaren mer än bara åskådarens roll. Verken av fem olika konstnärer inbjuder oss att tala, lyssna, teckna och uppträda.

Konstnärer och författare konfronteras ofta med den tomma vita duken, det tomma vita papperet... Roligt att se både barn och vuxna delta i brittiska David Shrigleys verk, en övning i krokiteckning. Den nästan tre meter höga dockmodellen blinkade ljudligt med jämna mellanrum...

I taiwanesiska Lee Mingweis Reparationsprojekt kan man sitta vid ett bord och sy och reparera ett plagg, samtidigt som man samtalar med en främmande person. På väggen hängde färggranna trådspolar. Trådar löpte i luften och bildade ett nät som fick mig att tänka på de marockanska väverierna.

Jag valde den här fina bilden i violett belysning till min nya header på bloggen. Verket är av danska Christian Falsnaes. Deltagarna på scenen följer konstnärens instruktioner som förmedlas genom hörlurar. Roligt att se människor från olika kulturer besöka Kiasma och uppenbarligen njuta av de olika utställningarna. Som vanligt hörde jag igen många tala ryska, kinesiska och japanska... lite franska också... Roligt att all info också finns på svenska... 

Här kan jag inte låta bli att lägga ut selfien med den kinesiska konstnären och aktivisten Ai Weiwei på HAM-museet i samband med hans utställning 2016. Ni kan säkert gissa att det var lång selfiekö framför honom... Det var Ai Weiwei själv som tog selfien - med Sofia Wilkmans mobil. Är så tacksam över detta minne... 你好。 nǐ hǎo (hej, goddag), 幸會 xìnghuì! (roligt att ses)...