Världen i byn

Världen i byn-festivalen ordnades förra veckoslutet för nittonde gången i Kajsaniemiparken och på Järnvägstorget i Helsingfors. Jag har deltagit i festivalen nästan varje gång, med eller utan barnen, med eller utan deras pappa, men varje gång tillsammans med goda väninnor...

Festivalen inleddes 1995, i början ordnades den bara vartannat år. Huvudarrangören är Kepa, takorganisationen för drygt 300 medborgarorganisationer, med fokus på globalt utvecklingssamarbete.

Tidigare stod namnet Kepa för Kehitysyhteistyön palvelukeskus, i fjol fusionerades organisationen med EU-föreningen Kehys. Jag vet inte om Kepas verksamhet har förändrats i och med fusionen, med tanke på EU:s allmänna riktlinjer gällande till exempel invandringspolitik. Hoppas den nya takorganisationen inte blir för tungrodd. Väntar med spänning på organisationens nya namn, för både Kepa och Kehys are things from the past...

FN:s Agenda 2030 lyftes fram som huvudtema för årets Världen i byn-festival. Programmets syfte är att skapa en hållbar utveckling såväl när det gäller ekonomin, människornas välfärd som miljön, läser jag på Utrikesministeriets hemsida. Webbsidan Världen 2030 är riktad till skolelever, man kan bekanta sig med Dai i Vietnam, Naomi i Kenya. Tyvärr missade jag festivalens Kepa-talks och andra paneldiskussioner.

I år trivdes jag speciellt bra inne i det stora tältet bland olika medborgarorganisationer, Religioner i byn-avdelningen, där jag stötte på Sunniva Drake, som klädd i en vacker kjol samlade in namn för ett medborgarinitiativ gällande asylsökandes rättsskydd. Tibetanska böneflaggor fladdrade, jag drack gott kaffe och bläddrade i broschyrer, kanske lite matt av all info, alla välmenande termer och formuleringar...

För ett antal år sedan gick jag till Världen i byn med något blandade känslor. Jag mådde kanske inte så bra, jag var jätteledsen över min skilsmässa och rädd för att stöta på min jamaicanske ex-man och hans nya familj. Men i år var det ganska okej att stöta på honom, tillsammans med andra, gamla bekanta, väninnor och väninnors barn som nu är unga vuxna. Världen i byn är som den riktiga världen omkring oss, allt är inte frid och fröjd, men det finns hopp om en bättre framtid i den...

I år tyckte jag nästan bäst om den palestinska gruppen 47Soul som i sitt sound kombinerade toner från Mellanöstern (dabke dansmusik) med elektro beat. Sångstilen varierade mellan hiphop, dancehall reggae och kanske någonting besläktat med nordafrikansk rai... De sjöng om den palestinska diasporan, om murar som separerar och som borde raseras. Every land is a holy land, every people is a promised people... Freedom to all! More light! Rastafari!

Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten avslutade årets festival. Hennes uppträdande, i svart ”futuristisk” outfit och blonda hårförlängningar, blev en fin perfomance med både ballader och energisk dans. Vilken sensuell röst, vilken stark utstrålning! 

Gnahoré är medborgaraktivist och har belönats med en Grammy. Ni kan kolla in den fina videon Afrika på Youtube, där hon sjunger omgiven av barnskaror och torghandlare, visar upp kläder i ett slags fashion show samtidigt som hon hyllar Lumumba, Sankara, Makeba och Mandela. Afrika, je t’aime... "Afrika" is a tribute to Africa, the mother of all living, the sumptuous and courageous women who inhabit it, läser jag på webben. Den nya låten Miziki med sin mera ”västerländskt” inriktade hiphopdans är kanske lite för slipad och cool för min smak.

Efter festivalen, och efter att ha vinkat av yngre sonen som steg på bussen som förde honom tillbaka till garnisonen i Vekaranjärvi, satt jag på en uteterrass i kvällssolen tillsammans med min vän Nina. Vem vandrar förbi om inte kvällens största stjärna Dobet Gnahoré! Påpaltad i den för henne svala finska sommarkvällen, leende och vänlig växlade hon några ord med sina fans och ställde upp för fotografering. Jag knäppte ett foto av henne och Nina, en fin avslutning på en fin kväll.

Vem sitter i Story Sharing-caféet?

Religionerna i byn...

Ortodoxa kristna och bangradansare

Europas kyrkor stöder invandrarna

Mor och dotter...

Fäder och söner...

Mammor...

Unga familjer...

Afrolatinos...

Fina Sunniva samlar in namn...

Berättelser på bl.a. arabiska, dari, pashto, farsi...

Finland-Syrien vänförening

Dobet och Nina

Familjer möts...

Så fina "outfits"...

Krishna vegetarisk mat, fina hattar och tyger...

Girls in their summer clothes... 

Kunde vara i en medina i Marocko...

Sommarvarmt veckoslut...

Dags att packa ihop... Ugandan Community in
Finland. See you next year!

Den vackra tibetanska flaggan...

Må alla varelser bli lyckliga... 

Europe's Greatest Shame

Senare på kvinnodagen, onsdagen den 8.3. försökte en ung asylsökande, en afghan, begå självmord genom att hänga sig i ett träd på Järnvägstorget, strax intill demonstranternas tält. Jag känner mig väldigt illa berörd av den här nyheten, den här tragiska händelsen. Att läsa om motdemonstranternas, de finska extremisternas glåpord medan det tragiska höll på att hända, är outhördligt.
  Stämningen på dagen var så ljus, så hoppfull på något sätt. Kvinnor samlades i tältet för att dricka te och fira kvinnodagen. Men samtidigt fanns där då en person, en ung man, som kände sig så desperat och mådde så illa att han skred till denna desperata handling. Kanske stod han i närheten av mig i tältet. Han räddades, men de som känner honom säger att han mycket sannolikt kommer att försöka ta livet av sig igen. Han borde nu få all den vård och terapi som finns att få i vårt samhälle, vilket dock inte kommer att ske.

I dag ordnades en stödkonsert för de asylsökande, namninsamlingar har gjorts för att visa missnöjet mot vår asylpolitik. Motdemonstranterna hade hotat med en "utrensning", men de hölls borta tack vare poliser i kravallutrustning och hästar. När jag fick se de vackra hästarna trava över gatan höll jag på att brista i gråt. Är det här dagens Finland, händer allt detta faktiskt i min hemstad?
  Men reggaemusiken var skön, en jonglör jonglerade utanför tälten, vårvintersolen sken och på skridskobanan gled en skridskoåkare fram, klädd enbart i t-tröja.
  Ateneum deltar i stödkampanjen genom att ha framme en banderoll med konstverket Europe's Greatest Shame #11 av graffitikonstnären EGS.

På kvinnodagen

Jag hade ett möte hos Fredsvännerna i kväll, i och för sig ett bra sätt att fira kvinnodagen. På G18 lär man ha fått choklad och skumpa...

Men före mötet hann jag gå via de asylsökande flyktingarnas läger på Järnvägstorget. Jag har varit där några gånger förut, vid kall blåst, bitande köld, snöyra och solsken. Tillsammans med några väninnor har jag fört dit bröd, nötter ock kex, fått en varm kopp te och växlat några ord med demonstranterna. Vi såg vedtravar, vattenkanistrar, filtar. En snöskulptur, som ett slags anslagstavla med negativa asylbeslut, prydd med finska flaggan.

Och nästan varje gång har jag stött på kvinnliga, finlandssvenska bekanta som tittat in under tältpresenningen i samma ärende. En kvinnlig präst hämtade tio pizzor åt demonstranterna som stod och huttrade i den iskalla blåsten.Tant Blomsterhatt?
  I dag på kvinnodagen lyste färggranna ballonger i tältöppningen och bland de asylsökande demonstranterna fanns många kvinnor och barn.

Men på andra sidan skridskobanan finns ett annat läger, Finlands nationalisters, som vi inte besökte och som får mig att tänka på Edith Södergrans dikt Skogsdunkel:

I den svårmodiga skogen 
bor en sjuk gud. 
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka 
och fåglarna så skygga. 
Varför är vinden full av varnande viskningar 
och vägen mörk av dystra aningar? 
I skuggan ligger den sjuke guden 
och drömmer elaka drömmar... 

Andrea på kvinnodagen

Siw och jag - Tant Blomsterhatt? 

En snöplog åkte omkring i närheten av lägret.

På Caisa

Kulturcentret Caisa, med fokus på invandrare och mångkultur, har firat sitt 20-årsjubileum. Här gick jag på många fester och evenemang på 90-talet när barnen var små. Tyckte den första lokalen i grannkvarteret var mysigare än den nuvarande, men utrymmet blev snabbt trångt när verksamheten expanderade.
  Drack kaffe med dopp med Johanna och Andrea, som jag träffade i början av 90-talet på ett annat kulturcenter, nämligen Familiaklubben, som hade sina första utrymmen på Skatudden, sedan i Havshagen och slutligen i Berghäll. Då var Cindy nyfödd, Michael hade fyllt två.
  Vi grundade en lekgrupp för finsk-afrikanska-karibiska barn, läste Anansisagor från Ghana och Jamaica, firade lillajul med risgrynsgröt som Johanna hade kokat. Andrea medverkade i FST:s (numera Yle Fem) populära diskussionsprogram Talking Heads, som drogs av Stefan Randström, jag i Chris Zittings program Rastafaris barn, där jag grät i slutet med Cindy i famnen... Jag gråter fortfarande när jag tittar på programmet. ;-)
  Vi har fortfarande kontakt med många av familjerna och får höra nyheter om de numera fullvuxna barnen. En finsk-somalisk flicka har rest till Australien, någon studerar i Soc&Kom, en annan i USA. Alla har inte ännu hittat sin egen plats, sin egen väg. Och jag är visst den enda mamman som redan hunnit bli mormor.
  Skål för Caisa och mångkulturen! Men vi kunde aldrig föreställa oss då, för tjugo år sedan, att samhällsklimatet skulle bli vad det är i dag. När man är yngre och har små barn, hoppas man på en ljus framtid. Minns med saknad festerna och konserterna på Caisa, känslan av lättnad, då mitt yngsta barn hade somnat i sin vagn medan de två äldre lekte och sprang omkring med de andra barnen, och man själv med gott samvete kunde sätta sig ner med de andra mammorna och ta sig en påtår.

Tre mammor som gått på Caisa i tjugo år

Barnbarnet tittar på Nina Dodds fotografier i skyltfönstret på Fabriksgatan 14.

Fotoutställningen Pikkuiset (Småttingar)