Kulturcentret Caisa, med fokus på invandrare och mångkultur, har firat sitt 20-årsjubileum. Här gick jag på många fester och evenemang på 90-talet när barnen var små. Tyckte den första lokalen i grannkvarteret var mysigare än den nuvarande, men utrymmet blev snabbt trångt när verksamheten expanderade.
Drack kaffe med dopp med Johanna och Andrea, som jag träffade i början av 90-talet på ett annat kulturcenter, nämligen Familiaklubben, som hade sina första utrymmen på Skatudden, sedan i Havshagen och slutligen i Berghäll. Då var Cindy nyfödd, Michael hade fyllt två.
Vi grundade en lekgrupp för finsk-afrikanska-karibiska barn, läste Anansisagor från Ghana och Jamaica, firade lillajul med risgrynsgröt som Johanna hade kokat. Andrea medverkade i FST:s (numera Yle Fem) populära diskussionsprogram Talking Heads, som drogs av Stefan Randström, jag i Chris Zittings program Rastafaris barn, där jag grät i slutet med Cindy i famnen... Jag gråter fortfarande när jag tittar på programmet. ;-)
Vi har fortfarande kontakt med många av familjerna och får höra nyheter om de numera fullvuxna barnen. En finsk-somalisk flicka har rest till Australien, någon studerar i Soc&Kom, en annan i USA. Alla har inte ännu hittat sin egen plats, sin egen väg. Och jag är visst den enda mamman som redan hunnit bli mormor.
Skål för Caisa och mångkulturen! Men vi kunde aldrig föreställa oss då, för tjugo år sedan, att samhällsklimatet skulle bli vad det är i dag. När man är yngre och har små barn, hoppas man på en ljus framtid. Minns med saknad festerna och konserterna på Caisa, känslan av lättnad, då mitt yngsta barn hade somnat i sin vagn medan de två äldre lekte och sprang omkring med de andra barnen, och man själv med gott samvete kunde sätta sig ner med de andra mammorna och ta sig en påtår.
Drack kaffe med dopp med Johanna och Andrea, som jag träffade i början av 90-talet på ett annat kulturcenter, nämligen Familiaklubben, som hade sina första utrymmen på Skatudden, sedan i Havshagen och slutligen i Berghäll. Då var Cindy nyfödd, Michael hade fyllt två.
Vi grundade en lekgrupp för finsk-afrikanska-karibiska barn, läste Anansisagor från Ghana och Jamaica, firade lillajul med risgrynsgröt som Johanna hade kokat. Andrea medverkade i FST:s (numera Yle Fem) populära diskussionsprogram Talking Heads, som drogs av Stefan Randström, jag i Chris Zittings program Rastafaris barn, där jag grät i slutet med Cindy i famnen... Jag gråter fortfarande när jag tittar på programmet. ;-)
Vi har fortfarande kontakt med många av familjerna och får höra nyheter om de numera fullvuxna barnen. En finsk-somalisk flicka har rest till Australien, någon studerar i Soc&Kom, en annan i USA. Alla har inte ännu hittat sin egen plats, sin egen väg. Och jag är visst den enda mamman som redan hunnit bli mormor.
Skål för Caisa och mångkulturen! Men vi kunde aldrig föreställa oss då, för tjugo år sedan, att samhällsklimatet skulle bli vad det är i dag. När man är yngre och har små barn, hoppas man på en ljus framtid. Minns med saknad festerna och konserterna på Caisa, känslan av lättnad, då mitt yngsta barn hade somnat i sin vagn medan de två äldre lekte och sprang omkring med de andra barnen, och man själv med gott samvete kunde sätta sig ner med de andra mammorna och ta sig en påtår.
 |
| Tre mammor som gått på Caisa i tjugo år |
 |
| Barnbarnet tittar på Nina Dodds fotografier i skyltfönstret på Fabriksgatan 14. |
 |
| Fotoutställningen Pikkuiset (Småttingar) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar