Juldagar och mellandagar

När jag på juldagen börjar fota mysiga små stilleben med julprydnader inser jag att det är dags att gå ut på en lång promenad... Det är mulet och blåsigt, inte lika stormigt som på julaftonen, ganska ruggigt. Man blir lätt nedstämd vid ett sådant väder.

Fina roddbåtar. Jag älskar det kluckande ljudet som hörs när båtarna guppar på vågorna. Jag sluter ögonen och gör en tidsresa till Esbo skärgård, min barndoms sommarlandskap med fiskebryggor, tjärade ekor, vingbåtar, fem hästars Evinrude aktersnurror...

  I byggnaden på Stora Räntan (arméns f.d. laboratorium), som syns i bakgrunden, har konstnärer arbetsrum, som staden hyr ut. Jag sökte en gång ett arbetsrum på Stora Räntan, men fick det inte, de är jättepopulära (och unyttjas mest av bildkonstnärer). 

I lågstadiet gjorde mina barn utfärder till holmen, som har ett "naturhus" för barn och ungdomar. På våren häckar där en massa fåglar och man får röra sig enbart på märkta stigar. Stora Räntan är en fin holme med fantastiska klippor och utsikt mot det öppet havet. Gråhara fyr blinkar i skymningen. På kalla vintrar vandrade vi dit över isen och beundrade de fina isformationerna som bildats på stränderna. Vattnet gurglade och kluckade hemlighetsfullt under de tjocka isflaken som rörde sig sakta mot varandra. Vi mår bra av att lyssna på havet, på rinnande vatten, vågskvalp. Men jag har inte gått så långt att jag skulle ha skaffat mig en CD med havbrus, i terapeutiskt syfte. Delfinljud?

En vinter för över tio sedan kunde man skrinna på den spegelblanka isen mellan Stora Räntan, Ugnsholmen och "fastlandet" (Havshamnen, ett namn som jag inte vant mig vid). Man kunde känna vattnets rörelser under isen, ett starkt tryck, som ibland fick isen att spricka med skarpa smällar. Långt ute vid den öppna farleden gled lastfartyg förbi med isen dånande i fören. 

  Jag lovar att gå och skrinna - åtminstone en gång i år. Men antagligen inte vid Stora Räntan, utan på Järnvägstorgets skridskobana av konstis.
  Ja, och roddbåtarna är konstnärernas, de som tar sig över sundet till sina arbetsrum på Stora Räntan, i ur och skur. Jag önskar att en av båtarna var min...

Vi gjorde ingenting speciellt på julafton. Vi hade inget dignande julbord och granen på andra sidan gatan är vår julgran. Den lyser på nästan varje foto, också mitt i natten. I år är granen fet och ganska prålig... Jag tänkte faktiskt köpa en egen liten gran på julaftonen - men då hade granförsäljarna redan lämnat parken vid Bergmansgatan. 

Pojkarna spelade på sina keyboards och samplers, mycket koncentrerade. De skapade och  mixade sin egen musik, som jag också lyssnade på, imponerad. Sedan plockade storebror isär lillebrors dator. De sökte i "ormboet", en plastpåse full med olika slags kablar och snoddar, medan Figaro lite sömnigt tittade på. Datorn testades på tv-skärmen, men ytterligare ingrepp och åtgärder måste göras för att få datorn att fungera. 

Se

Storm på julafton...

På annandag jul tittade solen fram.

Julstigar i staden

Jag upptäckte hemliga "julstigar" mitt i Helsingfors. Portgångar och innergårdar som förenar Ulrikasborgsgatan med Lilla Robertsgatan. Julgranar överallt - behövs det faktiskt så många? Jag såg en julgran lysa inne i ett trapphus - står den inte för nära hissen? I min barndom... nej, nu säger jag inte ett ord om min barndom!

  Esplanadparkens ljusstig... Nya passager att upptäcka i torgkvarteren, en rolig liten julbastu, ljusskulpturer på det nya Stadsmuseets innergård i ett nästan lite kusligt blått sken. 

  Folk kommer och går, skyndar förbi på skyddsvägarna, vid Svenska Teatern och Järnvägsstationen, möts i dörrar. Även det fula Korvhusets ramp glimmar och glittrar... Stillsamma toner av en flöjt - vem spelar? Strax före jul är det tyst och tomt på varuhusets restaurang i åttonde våningen, två ensamma dricksglas har lämnats kvar. Genom det smala fönstret syns domkyrkans kupol och julgatans ljuskedjor. 

  Hemma glittrar en julgran utanför vårt fönster på andra sidan gatan (men den bilden tappade jag bort!). Bakom de kala syrenbuskarna och muren som finns mellan innergårdarna tindrar och lyser det i den fallande skymningen. Ingen violett skymning... Årets mörkaste och längsta dag, vintersolståndet. Nu går vi sakta mot vår... 

  Jag byter batteriet till vår fönsterprydnad... Joka ikkunalla kaksi kynttilää, heter det i den finska julsången som handlar om en spännade slädfärd till julkyrkan. (Kello löi jo viisi, lapset herätkää...)... Barnen sköljer sina sömniga ögon i en vattenskål, sätter sig i en släde under en varm björnfäll. Bjällerklang, en lång färd genom ett dystert skogslandskap (synkkä metsämaa). Taavetti och Tiina får åka med och de ställer sig på slädens medar. Jubel och glädje!

  Jag går en sista gång till Tomasmarknaden på Senatstorget, innan den stängs.. De små "stugorna", försäljningsstånden, lyser i mörkret som fönster från en annan värld, diskarna och hyllorna fulla med fina varor, hantverk och julprydnader, smidda ljusstakar, havtornsprodukter i vackra glasburkar. Men jag köper ingenting... Karusellen åker runt, runt... The Wheel of Life... Uppe vid kyrkan blåser det kraftigt, nedanom trapporna lyser ett helt hav av ljus. 

Minnen från Berlin

Måndagens attack på julmarknaden i Berlin är så ofattbart grym, så sorglig. Jag var i Berlin i mars och besökte ett par gånger området kring Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Då var det påskmarknad med små försäljningsstånd, gatukök, en karusell. Levande musik på en liten scen. Färggranna ballonger och stora påskägg prydde marknaden, barn knaprade på kringlor, så som Petter och Lotta i Elsa Beskows saga. En liknande marknad fanns vid Alexanderplatz och därifrån var det fint att ströva vidare mot Domkyrkan, Spree och Unter den Linden. 

  Kejsar Wilhelm-kyrkan bombades under andra världskriget i november 1943 och har bevarats som en ruin som ska påminna oss om krigets vansinne. Det förstörda tornet ser bedrövligt ut, fönstren gapar tomma. Jag tittade in i minneshallen i kyrkans restaurerade del med förgylld mosaik på väggarna och i takkupolen. 

  Den nya, åttkantiga kyrkan är inte skön utifrån, men inne i kyrksalen förtrollas man av den lysande blå mosaiken. När det blir kväll lyser de blåa väggarna på ett vackert sätt ute i mörkret. Klangen från klockorna i det höga nya klocktornet är mäktig.

I dag strövar jag omkring på jultorget här i Helsingfors, Tomasmarknaden på Senatstorget. Olika slags jultorg och julmarknader har blivit allt populärare i Finland, i min barndom fanns det egentligen bara julbasarer, som ordnades inomhus i olika lokaler, i skolor, hos församlingar, i Balders sal, för att inte glömma Kvinnormas julmässa...    

  I Tyskland och Centraleuropa har julmarknaden gamla traditioner och det är väl dem som vi har försökt införa i Finland. Walter Benjamin beskrev julmarknaden i ett avsnitt i boken Barndom i Berlin kring 1900. Jag kan inte föreställa mig stämningen i Berlin just nu, eller kaoset och skräcken den 19.12. på julmarknaden vid Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, en plats som skapats för gemenskap och samvaro, för unga och gamla, men framför allt för barnen, i väntan på julen. 

Här en något desillusionerad  dikt av Hermann Hesse, Bei Nacht/By Night,  i James Wrights engelska tolkning. Jag tror också att dikten handlar om sunyata, tomheten, och då är den inte helt tröstlös. Hesse var som bekant påverkad av österländska religioner, framför allt buddhismen, men han övergav aldrig kristendomen. 

At night, when the sea cradles me
And the pale star gleam lies down 

On its broad waves,
Then I free myself wholly
From all activity and all the love
And stand silent and breathe purely,
Alone, alone cradled by the sea
That lies there, cold and silent, with a thousand lights.
Then I have to think of my friends
And my gaze sinks into their gazes
And I ask each one, silent, alone:
"Are you still mine"
Is my sorrow a sorrow to you, my death a death?
Do you feel from my love, my grief,
Just a breath, just an echo?"
And the sea peacefully gazes back, silent,
And smiles: no.
And no greeting and no answer comes from anywhere.

Påskmasknad i mars vid Kaiser Wilhelm-minneskyrkan 

Kyrkan invigdes 1895. Här en bild
från 1920-talet. 

Efter bombardemanget 1943. 

Minneshallen. Utanför syns den nya
kyrkans fasad. 

Den nya kyrkan invigdes 1963. Utanpå är den inte skön.

Jag vet inte om havet ger några svar, men det lönar sig
alltid att lyssna på det...