Vad vet dagens ungdomar om Bob Dylan, årets Nobelpristagare i litteratur? Antagligen inte så mycket, ifall de inte haft föräldrar som lyssnade på honom och spelade Mr Tambourine Man som vaggvisa... I' m not sleepy and there is no place I'm going to...
För mig blev han min number one ungdomsidol redan i trettonårsåldern. Jag läste allt som skrevs om honom, i Bildjournalen, Suosikki och Melody Maker. När jag var femton fick jag Daniel Kramers fotobok om Dylan av min kära mamma. Här är pärmbilden, en ovanligt lekfull Dylan (inne i boken finns en rolig bild av Dylan som "stryker" Joan Baez långa hår med ett stryklod):
Jag skrev mitt namn på försättsbladet, utan versaler, så som Daniel Kramers och Bob Dylans namn var tryckta på pärmen: marianne backlén, 8/11-67. Och ett litet citat ur en sång, som utgavs först på de första bootlegskivorna:
Som ung var Bob Dylan väldigt fotogenique, smal och finlemmad, med fint tecknade anletsdrag, lite androgyn, ofta butter, avvisande. Ibland omöjlig att intervjua. När jag var kring sjutton såg jag Pennebakers dokumentär Don't Look Back på Filmarkivet och blev nästan lite chockad. Så arrogant han var, så ovänlig mot en stackars journalist, så triumferande han lät när han på hotellrummet sjöng sin suveräna Love Minus Zero/No Limit för den unga brittiska sångaren Donovan, som i sin tur sjöng den ganska banala To Sing For You, som om de var i ett slags battle med varandra. Inget tvivel om vilkendera som vann...
Min syster och jag tyckte väldigt mycket om Donovan, hans mjuka sätt att sjunga, speciellt sången Catch the Wind. Mot slutet av 70-talet hörde man inte så mycket om Donovan, medan Dylan fortsatte på sin Never Ending Tour.
Cate Blanchett fångar Bob Dylan på ett superfint sätt i filmen I'm not there, i rollen som Jude Quinn, som föreställer Dylan från mitten av 1960-talet.
I Kramers bok finns många foton av Victor Maymudes, Dylans mångåriga road manager och vän. De spelar schack tillsammans, klättrar i träd. Många år senare bröts deras vänskap när Dylan på ett ganska fult sätt avskedade Victors dotter, som arbetade på Dylans förlustbringande café i Santa Monica, Kalifornien. Detta läser jag i blandade recensioner av boken Another Side of Bob Dylan: A Personal History on the Road and off the Tracks från 2014, som Victors son Jacob har sammanställt efter sin fars död, baserat på Victors bandade samtal om sina år med Dylan.
Under åren har det utkommit en hel massa böcker om Bob Dylan, både biografier och sånganalyser. Jag fick Anthony Scadutos bok till min 20-årsdag och efter att ha läst den, samtidigt som mitt allra ihärdigaste intresse för Dylans nya skivor svalnade mot slutet av 1970-talet, beslöt jag att aldrig mera läsa en biografi över honom. Scadutos fick räcka.
En annan favoritbok var Joan Baez lyriska Daybreak från 1968, ett slags kombination av memoarer och lyrisk prosa, allmänna iakttagelser, personporträtt (den karismatiske Ira), drömmar och uppenbarelser, tankar om tillvaron och möjligheterna till fredsarbete i en tid då kriget i Vietnam eskalerade. Jag tror att personen som hon kallar för Dada King är Bob Dylan. Hon skriver om sina fina föräldrar, den mexikanska pappan som var fysiker, den intellektuella mamman och de två systrarna, året som de tillbringade i Bagdad. Den yngre systern Mimi, även hon sångerska, gifte sig med sångaren, författaren Richard Farina. Han omkom 1966 i en motorcykelolycka. Thomas Pynchons roman Gravity's Rainbow är tillägnad Farina.
Jag tycker väldigt mycket om Joan Baez tolkningar av Bob Dylans sånger. Men en favoritsång är There But For Fortune, som finns på hennes album Joan Baez/5, som utkom 1964. Sången komponerades av Phil Ochs, en politiskt engagerad sångare som uppträdde på folkfestivaler och på de berömda kaffehusen i det tidiga 1960-talets Greenwich Village i New York. Han blev aldrig lika känd som Dylan och Joan Baez, åtminstone inte utanför USA.
Ochs övergav aldrig sitt engagemang och sin radikalism, han marscherade mot kriget i Vietnam och medverkade i kravallerna som uppstod i samband med Demokratiska partiets konvent i Chicago 1968. Han lyckades få Dylan att uppträda på en välgörenhetskonsert till förmån för chilenska flyktingar 1973. Sorgligt nog förvärrades småningom hans psykiska problem och missbruk. Phil Ochs begick självmord 1976, endast 35 år gammal.
Ibland kan jag inte låta bli att läsa olika tolkningar av Dylans sånger, som jag hittar på olika webbsajter, nästan alla skrivna av en "dylanman", en "dylanolog". En sådan sajt är Untold Dylan av Tony Attwood. Men jag håller inte alltid med honom, ibland blir det bara frustrerande att läsa andras tolkningar. Jag vägrar att tro att Simple Twist of Fate bara skulle handla om ett möte med en prostituerad... Vi har, och får ha, vår egen Dylan.
Jag minns att jag läste en tolkning av sången All Along the Watchtower när den precis kommit ut på albumet John Wesley Harding. Sångens sista rader var: Two writers were approaching/The wind began to howl. Trodde jag. För det stod så i texten/recensionen som jag läste, antagligen i Melody Maker eller New Musical Express. Och dessa "two writers" sades vara Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Verbet howl hänvisade naturligtvis till Ginsbergs kändaste diktsvit. Men i dag läser jag överallt, även på Bob Dylans officiella websajt, att det står "Two riders were approaching"... Och den bilden passar givetvis bra i sångens apokalyptiska vakttornstematik (som anses finnas i Jesaja 21:5-9). Om Ginsbergs Howl säger Attwood inte ett knyst. Men för mig kommer det alltid att stå writers i sångtexten, inte riders...
Jag fotade i smyg de här böckerna i bokhandeln. Jag medger att jag inte riktigt orkade läsa Bob Dylans prosabok Tarantula när den kom ut i början av 70-talet (den skrevs 1965) Jag tyckte hans liner notes på LP-skivorna, långa sjok skriva utan skiljetecken, var ganska ointressanta. De berörde mig inte på samma sätt som poesin som jag hade börjat läsa då, som tonåring - ja, vad läste jag mot slutet av 60-talet? De finlandssvenska modernisterna. finsk nutidspoesi, från Södergran och Björling till Manner och Saarikoski... Jag älskade Eira Stenbergs debutsamling, Kapina huoneessa, Jarkko Laines Muovinen Buddha. Marianne Alopaeus roman Mörkrets kärna var en kultbok.
Kanske var det också en språkfråga, jag förstod mig inte riktigt på Dylans engelska och alla hans associationer, jag läste ju Dylans sångtexter med en ordbok i handen. Men om Dylans Tarantula lämnade mig oberörd, fascinerades jag desto mera av John Lennons In His Own Write. Den var lekfull, absurd, mycket brittisk. En klasskamrat hade den på engelska, men min syster och jag läste den också på finska i Anselm Hollos fina tolkning. John Lennon panee omiaan hette boken, som vår kära mamma köpte åt oss, Lennons andra bok hette på finska Hispanialainen jakovainaa.
I början av 70-talet upptäckte jag Joni Mitchell, som i sången Woodstock sjöng om oss som gyllene varelser, gjorda av stjärnstoft och biljoner år gammalt kol...
Här finns Tarantula på bokhandels disk, symptomatiskt mellan en bok om Richard Nixon och en bok där namnet Jones förekommer i titeln. Detta (att boken låg just här) fick mig att fundera på olika Dylansånger, att han säger att även USA:s president måste ibland stå naken, och att det borde finnas en lag som förbjuder personer som Mr Jones... Vem är Mr Jones? En ung, självmedveten Donald Trump? Jag tittade i dag på sångtexten till Ballad of a Thin Man och hade helt glömt bort att den innehåller den här ironiska litterära hänvisningen: Du har plöjt igenom F. Scott Fitzgeralds alla böcker.... Man undrar om Mr Jones verkligen har gjort det - på samma sätt som man ibland kan säga någonting lite flyktigt om Marcel Proust, eller påstå att man har läst alla delar i Knausgårds Min kamp...
Men den här boken, Chronicles, Dylans självbiografi från 2004, blev jag tvungen att läsa medan jag skrev en essä om Dylan för Hbl. Jag tror att 1960-talets tidiga år, då de amerikanska folk- och protestsångarna uppträdde på kaffehusen i Greenwich Village, var Dylans lyckligaste år som sångartist. Jag hittar på webben en fin bild av honom med flickvännen Suze Rotolo och sångaren Dave van Ronk. Om sin fru Sara berättar han just ingenting, plötsligt bara finns hon där som "my wife". Jag får väl lov att igen lyssna på Sara och Sad-Eyed Lady of the Lowlands. Han skriver väldigt lite om Phil Ochs, och ingenting alls om Victor Maymudes. Men Daniel Kramers svartvita fotografier lever kvar i fotoboken.
Colombias president, Juan Manuel Santos, tilldelades Nobels fredspris i år. Han höll ett väldigt fint tal i Oslo. Jag kunde inte låta bli att knäppa en "skärmbild" när han citerade en rad ur Bob Dylans Blowin' in the Wind. Fast alla översättningar av Dylans texter känns på något sätt otillräckliga. The answer, my friend, is blowin' in the wind...
När Dylan i en intervju (jag tror det var i Sverige) mot slutet av 60-talet tillfrågades vad han tänkte göra med alla pengar som han förtjänade, svarade han: Jag ska köpa Australien! Ja, prissumman för Nobelpriset är ingen liten summa, så nu kan han kanske överväga att göra slag i saken...
Här är min Bob Dylan-essä, som publicerades i Hufvudstadsbladet den 10.12. Det var både roligt, tacksamt och svårt att skriva om min väg till Desolation Row... Så många sånger som kunde kommenteras, så många infallsvinklar man kunde ha... Min essä kan läsas på Hbl Kulturs fb-sida. Ja, och det kan hända att jag skriver en betraktelse kring en sång för Ny Tid, som 2008 publicerade min kolumn Svartvita fotografier av Bob Dylan och Patti Smith (kan läsas i Ny Tids webbarkiv). Men jag vägrar att bli en dylanman!
Mitt Dylanmotto? Let me forget about today until tomorrow... Nej: Take what you have gathered from coincidence... Eller: Blame it on a simple twist of fate... Är det slumpen som avgör var vi landar i livet? Detsamma grubblade Phil Ochs i sin sång: There but for fortune go you or I. Versen som jag citerade den 8.11.1967 i Kramers fotobok är inte heller så dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar