Minnen från Berlin

Måndagens attack på julmarknaden i Berlin är så ofattbart grym, så sorglig. Jag var i Berlin i mars och besökte ett par gånger området kring Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Då var det påskmarknad med små försäljningsstånd, gatukök, en karusell. Levande musik på en liten scen. Färggranna ballonger och stora påskägg prydde marknaden, barn knaprade på kringlor, så som Petter och Lotta i Elsa Beskows saga. En liknande marknad fanns vid Alexanderplatz och därifrån var det fint att ströva vidare mot Domkyrkan, Spree och Unter den Linden. 

  Kejsar Wilhelm-kyrkan bombades under andra världskriget i november 1943 och har bevarats som en ruin som ska påminna oss om krigets vansinne. Det förstörda tornet ser bedrövligt ut, fönstren gapar tomma. Jag tittade in i minneshallen i kyrkans restaurerade del med förgylld mosaik på väggarna och i takkupolen. 

  Den nya, åttkantiga kyrkan är inte skön utifrån, men inne i kyrksalen förtrollas man av den lysande blå mosaiken. När det blir kväll lyser de blåa väggarna på ett vackert sätt ute i mörkret. Klangen från klockorna i det höga nya klocktornet är mäktig.

I dag strövar jag omkring på jultorget här i Helsingfors, Tomasmarknaden på Senatstorget. Olika slags jultorg och julmarknader har blivit allt populärare i Finland, i min barndom fanns det egentligen bara julbasarer, som ordnades inomhus i olika lokaler, i skolor, hos församlingar, i Balders sal, för att inte glömma Kvinnormas julmässa...    

  I Tyskland och Centraleuropa har julmarknaden gamla traditioner och det är väl dem som vi har försökt införa i Finland. Walter Benjamin beskrev julmarknaden i ett avsnitt i boken Barndom i Berlin kring 1900. Jag kan inte föreställa mig stämningen i Berlin just nu, eller kaoset och skräcken den 19.12. på julmarknaden vid Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, en plats som skapats för gemenskap och samvaro, för unga och gamla, men framför allt för barnen, i väntan på julen. 

Här en något desillusionerad  dikt av Hermann Hesse, Bei Nacht/By Night,  i James Wrights engelska tolkning. Jag tror också att dikten handlar om sunyata, tomheten, och då är den inte helt tröstlös. Hesse var som bekant påverkad av österländska religioner, framför allt buddhismen, men han övergav aldrig kristendomen. 

At night, when the sea cradles me
And the pale star gleam lies down 

On its broad waves,
Then I free myself wholly
From all activity and all the love
And stand silent and breathe purely,
Alone, alone cradled by the sea
That lies there, cold and silent, with a thousand lights.
Then I have to think of my friends
And my gaze sinks into their gazes
And I ask each one, silent, alone:
"Are you still mine"
Is my sorrow a sorrow to you, my death a death?
Do you feel from my love, my grief,
Just a breath, just an echo?"
And the sea peacefully gazes back, silent,
And smiles: no.
And no greeting and no answer comes from anywhere.

Påskmasknad i mars vid Kaiser Wilhelm-minneskyrkan 

Kyrkan invigdes 1895. Här en bild
från 1920-talet. 

Efter bombardemanget 1943. 

Minneshallen. Utanför syns den nya
kyrkans fasad. 

Den nya kyrkan invigdes 1963. Utanpå är den inte skön.

Jag vet inte om havet ger några svar, men det lönar sig
alltid att lyssna på det...