Violetta skymningar: Konstrundan i Kera, Esbo

Konstrundan är ett öppna ateljéer-evenemang som i år ordnades för elfte gången, sponsrat av Konstsamfundet och Svenska kulturfonden.

Jag har gått på rundan bara några gånger förut och varje gång i Helsingfors, t.ex. i Kabelfabriken och vid Tavastvägen i Arabia... Konstrundans infotidning delas ut som en bilaga till Hbl, den innehåller inspirerande läsning och inspirerande bilder, och ger en bra uppfattning om utbudet, varvat med konstnärsintervjuer.

Många konsthantverkare och formgivare. Man kan googla vidare på konstnärerna, kanske besöka ett galleri, en studioshop eller ett showroom när man råkar vara på ort och ställe, till exempel i Fiskars, på Åland, i Tavastehus, Nykarleby, Kemi, Utsjoki... Här har Svenskfinlands gränser suddats ut, fast tyngdpunkten ligger fortfarande på det finlandssvenska, eftersom Konstrundan är ett finlandssvenskt initiativ. Få konstnärer med invandrarbakgrund bland deltagarna, så vitt jag kan se, fast ett namn säger ju inte allt.

Ofta är det konstnärsvänner och -bekanta som har inspirerat mig att göra en runda. I år skulle jag gärna ha besökt Elfvik-ateljéerna på Busholmen, lite nyfiken var jag också på Kasåkerns konstkvarter och konstnärshuset i Vallgård, men hann inte dit eftersom Konstrundans första dag, lördagen, sammanföll med mitt barnbarns treårsdag.

På söndagen sökte jag upp Konstnärshuset Kera i Esbo. Det känns fortfarande lite spännande att stiga på västmetron med Mattby som ändstation, har inte åkt med den så ofta. Synd att tåget kör under jorden så att man inte ser havsvyerna från Drumsö bro och vid Hanaholmen, strax före Hagalund... Jag steg av vid Idrottsparkens station, snygg med sin djupt koboltblåa färg i rulltrappan.

Buss 114 körde genom Mankans, för mig obekanta trakter med vagt bekanta namn. Avstånden är långa, Åboleden och Ring II korsar bygden, kustbanan som leder till Åbo. Lukubäcken, Dåvitsby, Helga korset, Karamalmen, Frisbacka... I min barndom bestod landskommunen Esbo av små byar med finlandssvenska anor. Finno, Frisans, Sökö, Nokkala, platser som ingick i större områden och sammanhang, Mattby, Alberga, eller den supermoderna nya ”trädgårdsstaden” Hagalund.

Kera, vad är det för ett ställe? Ett industriområde, en liten järnvägsstation mellan Grankulla och Kilo. Namnet kommer från keramikfabriken från 1919 (de två första stavelserna i ordet keramik, you see!) vars verksamhet upphörde 1958. Enligt en delgeneralplan från 2013 (jo, har googlat!) kommer Kera att förvandlas till en ny, miljövänlig stadsdel inom en nära framtid, med hela 14 000 invånare och många nya arbetsplatser...

Ska jag stiga av vid Knektbron eller Vävarsvägen? frågade jag konstnärsvännen Sofia Wilkman när jag ringde upp henne i bussen. En stund senare såg jag henne vinka vid en dörr bakom S-Markets parkeringsplats. I en annan del av byggnaden fanns återvinningscentralens stora hall. Järndörrar smällde när jag följde Sofia uppför trapporna till Kera konstnärskollektivet, som öppnade i januari 2018 och har ateljéer för tio konstnärer.

Sofia Wilkman bor i Villa Eka i Kilo, ett konstnärshus ritat 1900 av Eliel Saarinen för Albert Edelfelts familj. På gården växer en minst 300 år gammal ek. Magnus Enckell köpte villan av Edelfelts änka 1920. Sedan 1980-talet har Esbo stad ägt villan, precis som Villa Elfvik (som jag skrev om i ett inlägg från juni). I Sigurd Frosterus-samlingen i det nya Amos Rex-museet finns Magnus Enckells målning Ateljéinteriör i Kilo. Hoppas senare i höst skriva ett skilt inlägg om Sofia i Villa Eka.

Arbetsmiljön i konstnärshuset Kera är långt ifrån nationalromantiskt, den före detta kontorslokalen är spartansk med sin långa korridor och förhållandevis små rum. Det var intressant och givande att höra några konstnärer berätta om sina arbetsmetoder och inspirationskällor. Någon satt vid ett bord och arbetade i all lugn och ro, en annan hade ställt ett stort verk på golvet i korridoren. I ett större hörnrum var ljuset generösare.

Som författare har man ingenting konkret att visa upp medan man arbetar – allt finns inuti ens huvud, i datorns Word-filer, i anteckningsböckernas rådd, i halvfärdiga, osammanhängande texter. Jag har sett författare fästa en rad pappersark fulla med anteckningar och hemliga koder på väggen: strukturen till en roman, de olika kapitlena, persongalleriet. Eller så gör vi upp minneskartor, tankekartor, ett slags mindmap som ska presentera helheten...

Vänner och bekanta dök upp i Keras konstnärshus, några "kulturtanter" och en poet. Vi drack kaffe och gick från rum till rum. Alla foton som jag tog lyckades inte så bra, så jag lägger ut bara en del av dem.

Vi hann fynda i återvinningscentralen och sedan plockade vi äppel i Unga Teaterns trädgård. Nej, vi var inga äppeltjuvar, man fick plocka... Många äppel höll redan på att fara illa, plommonen däremot hade inte hunnit mogna (FYI: först i dag, den 14.9. får jag veta av väninnan Andrea, som studerat naturvetenskapliga ämnen, att frukten i fråga inte är plommon, utan prydnadsäpplen, hårda och bittra!). Vi satte oss på en bänk i trädgården och njöt av den varma och soliga kvällen, kanske ”indiansommarens” sista varma dag.

Den forna lantgården Lillklobbs huvudbyggnad från 1870-talet fungerar numera som teaterkansli för Unga Teatern, Totemteatern och Dansteatern Glims & Gloms. Trafiken dånade ett stycke länge bort på Åboleden. Jag fick skjuts in till stan, den rikssvenska GPS-rösten hjälpte oss att hitta ut till Västerleden, min barndoms Jorvasväg. Nu såg jag också Kägelviken, holmarna och skären utanför Hanaholmen, gamla Drumsö bron.

Medan jag skriver det här är det full storm i Helsingfors, regnet "står som spön i backen". Äpplena i skålen doftar gott... men ens tankar går till de evakuerade människorna i Filippinerna och på USA:s östkust...