Violetta skymningar: I Kuusamo

söndag 26 augusti 2018

I Kuusamo

Här kommer ännu lite bilder från Kuusamo. Det är en ort som står mig nära, eftersom min mamma föddes där. Hon var visserligen bara ett år gammal när familjen flyttade till en annan ort, till Säkkijärvi kyrkby i Viborgs län, en ganska avlägsen ort den också, men närmare Helsingfors, där min mammas farmor, moster och andra släktingar bodde.

Under de senaste åren har jag varit i Kuusamo både vinter- och sommartid, men det beror inte på några släktband, utan på att min syster och svåger brukar hyra en stuga cirka 20 km från Kuusamo centrum, vid stranden av sjön Konttainen, vid det branta och runda, lite bistra fjället med samma namn (helt annorlunda än det långa och mjuka, liksom vänligare Porovaara i Enontekis).

Jag kan känna mig felklädd, oerfaren och lite malplacerad på vandringslederna i Kuusamo. Utrustningen förändras under åren, vindjackorna och ryggsäckarna, jag hade svårigheter att klä på mig den uppblåsbara flytvästen (med gaspatron) när vi steg i roddbåten för att lägga näten...

När vi möter andra vandrare kan jag inte delta i sakkunniga diskussioner angående terrängen och området, floderna och forsarna, laavu-rastställena, fisket, friluftslivet i största allmänhet... Mina bylsiga shorts, min sju euros blommiga ryggsäck känns lite pinsamma och avviker från de flesta andra vandrares utrustning som ser ut att vara inhandlad hos Partio Aitta eller Scandinavian Outdoor. Men strunt i det, huvudsaken är att man får njuta av naturen och vyerna. Vid Kiutaköngäs-forsen eller på stranden av ett spegellugnt träsk gör det detsamma hur man är klädd. Att meta är en uråldrig sysselsättning, visserligen är metspöna inte mera gjorda av bambu...

En dag, när vi vandrade upp till Valtavaara (följande fjäll från Ruka), en led som kallas Valtavaaran huiputus, höll mina krafter på att tryta. Men jag skyller på hettan, inte på min ålder eller kondition... Det var närmare trettio grader varmt, pustande och flåsande tog jag mig uppför de sista tre hundra meterna till toppen av fjället. Jag var svettig och alldeles rödfläckig i ansiktet, jag försökte tona ner den granna färgen på fotot som jag lägger ut här (övervägde att göra det till ett svartvitt foto)... Men visst var det skönt att känna de friska fläktarna uppe på toppen, sätta sig vid picknickbordet och dricka en kopp kaffe.

När jag skriver det här är det den första september. Amos Rex-konstmuseet har öppnat, jag åker spårvagn, träffar min dotter på ett kafé i Forum, ser filmen On Chesil Beach med min syster. Varför talar och skrattar folk så högljutt, varför kan motorcyklisterna inte använda ljuddämpare... En kraftigt berusad man vinglar till på spårvagnhållplatsen, farligt nära vagnen som kommer ljudlöst glidande ... Jag blundar... I Ateneums presentaffär bläddrar jag i en bok som heter Lapsk magi... Plötsligt känns Kilpisjärvi väldigt avlägset.

Sommarvärmen fortsätter, jag söker upp min favoritklippa på Rönnskär och njuter av havet, lika oändligt som fjällandskapet. Ljuset är klart, solen bländar, men det är redan höst i luften och kvällarna mörknar – minut för minut... En fin dag i naturen behöver inte kosta så mycket – jag tänker på glasigloorna i Lappland, på SuperShe Island i Ekenäs skärgård...

Jag föreställer mig hösten i Lappland, fjällbjörkarna som lyser gula, kråkbärsriset som lyser rött. Ruskan glöder omkring mig. Jag sitter i stugan vid Porojärvi, elden sprakar i kaminen. Lapplandstärnorna syns inte till, nordanvinden hämtar med sig en ny kyla och jag bär in mera ved. Var dröjer helikoptern... En morgon ser jag en tunna hinna is i vattenämbaret och de sista björklöven pryds av en vit rand av frost.