Violetta skymningar: På bokmässan, Masha Gessen och The Future Is History, frimärken och "verldens luft"...

Helsingfors bokmässa grundades 2001, bokmässan i Åbo tio år tidigare 1991, Bok & Bibliotek i Göteborg 1985. När jag debuterade anno dazumal på 1970-talet fanns det alltså inga bokmässor, dagens författare dras in i en offentlighet och ett vimmel som jag antagligen inte skulle ha klarat av som ung författare. Visserligen blev man intervjuad för Hbl och lokaltidningarna, samt dåvarande FST:s Veckans puls-program, vilket var ganska omtumlande...

I år besökte jag bokmässan enbart på lördagen, främst för att lyssna på Masha Gessen, som är en av de kritiska rösterna från Ryssland, född i Moskva, numera bosatt i New York. Man kan läsa hennes kolumner och artiklar i The New Yorker och en mängd andra tidskrifter. Hennes senaste bok vann fjolårets National Book Award och är en analys av totalitarismen som ett arv från Sovjetunionen. Orginaltiteln är det mångbottnade The Future is History, med undertiteln how totalitarianism reclaimed Russia, på svenska Framtiden är historia, det totalitära Rysslands återkomst. Vill man vara petnoga så tycker jag att verbet reclaim är så mycket mera komplicerat än begreppet återkomst.

På finska heter Gessens bok Venäjä vailla tulevaisuutta, Ryssland utan framtid, en ganska plump titel i all sin pessimism, med den sakliga underrubriken totalitarismin paluu, totalitarismen återkomst. Originaltiteln på engelska är så subtil och tankeväckande, Gessen skildrar en process, hur någonting har ägt rum, hur totalitarismen återintagit eller återvunnit sin position i Ryssland. Den något anakronistiska satsen Framtiden är historia får mig också att tänka på Södergrans dikt Framtidens skugga...

I intervjun med Masha Gessen på den stora scenen talades det mycket om Homo Sovjeticus, vilket jag inte tyckte var så intressant, speciellt om man läst de levande skildringarna i Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand: slutet för den röda människan. Jag har inte läst Gessens alla böcker, men en av mina favoriter är boken om hennes mormor och farmor, Ester och Ruzia: vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred.

Jag ville växla några ord med Masha Gessen, men tillfället i förlagets stand kändes inte riktigt lämpligt... Dessutom köpte jag inte den finska översättningen av boken, beställer den kanske från biblioteket. Jag nöjde mig med att knäppa några foton av henne medan hon signerade sina böcker (många andra fotade också, så jag var inte den enda ”paparazzin”!).

Samma dag, den 27.10. publicerade The New Yorker Masha Gessens reaktion på masskjutningen i synagogan i Pittsburg. Hon måste ha suttit på sitt hotellrum i Helsingfors och skrivit den fina och berörande texten. Hon minns när hon som 14-åring för första gången kom till USA tillsammans med sina föräldrar och hur den judiska föreningen HIAS, Hebrew Immigrant Aid Society, framstod för dem som en förening som de alltid kunde ty sig till ifall de hamnade i svårigheter. HIAS grundades 1881 för att rädda ryska judar från den tidens pogromer, senare har föreningen hjälpt även icke-judiska flyktingar och LGBT-personer (som Masha Gessen alltid talat för), i dag hjälper HIAS också flyktingar från Syrien, vilket måste vara svårt i Trumps USA. .

Här är länken till Masha Gessens text:

https://www.newyorker.com/news/our-columnists/why-the-tree-of-life-shooter-was-fixated-on-the-hebrew-immigrant-aid-society

I mässcentrets stora hall vandrade jag över ett tomt fält mellan den stora scenen och avdelningen med antikvariaten. Vid väggen i det allra bortersta hörnet hängde en stor duk med bilder av några av Otava-förlagets största ”stjärnor”, där de såg konstigt övergivna ut. Men på långt håll såg de ut att höja sig över hela bokmässan. Jag har aldrig sett en förstorad bild av mig själv på en bokmässa, tror jag skulle bli ganska förskräckt och förvånad över att se en sådan... En stor banderoll med namnet KEPLER i rött hade också hängts upp - en hyllning till den bästsäljande thrillergenren?

Lite roligt var det att titta på den lilla frimärksutställningen med internationella frimärken från olika decennier, adresser skrivna i en otroligt sirlig handskrift på kuverten. Min mammas generation tillhörde frimärkssamlarna, jag har sett trekantiga nepalesiska frimärken i hennes album från 1930-talet, frimärken från Övre Volta, Dahomey och Siam, länder som i dag heter någonting helt annat, tyska frimärken från superinflationsåren på 1920-talet... I scouterna blev jag som 12-åring tvungen att åstadkomma en liten frimärkssamling. Men hur ska man samla på frimärken i dag när just ingen skriver brev?

Svenska Yles litteraturpris delas traditionellt ut på bokmässan, i år tillföll det Sara Ehnholm Hielm för essäboken Och hjärtat det var mitt. Jag beställde boken från biblioteket genast när den kommit ut i slutet av augusti och är fortfarande i kö.
Med en stadig grund i de litterära kvaliteterna öppnar verket också upp för en välkommen ärlighet i Svenskfinlands kulturkretsar och trotsar dessutom en uråldrig uppmaning till kvinnlig tystnad, står det i Anne Hietanens och Ida Henriksons motivering. Ska bli ett nöje att läsa boken. Jag tilldelades priset 2011 för romanen Eldfågelns dans, vilket jag ser som en av mitt livs höjdpunkter (efter barnens födelse, naturligvis...).

Roligt att stöta på gamla och nya bekanta på bokmässan, författarkolleger, förlagsfolk, fredsvänner, friends... Men man känner sig inte alltid så social och pigg på att ”mingla”. Då ska man kanske hålla sig borta från bokmässan... Jag köpte endast två böcker på mässan, två ”tegelstenar” som vägde skönt i papperskassarna: Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden, och Tuva Korsströms litteraturhistoriska bok Från Lexå till Glitterscenen från 2013.

Under de övriga mässdagarna lyssnade jag hemma på sofflocket på en del av diskussionerna som streamades på Arenan. Synd att sändningen kom från en enda scen, den större finlandssvenska Fiskehamnen-scenen (som tidigare hette Edith Södergran), jag missade många intressanta diskussioner som fördes på Blåbärslandet (före detta Totti-scenen) och Hbl-scenen. Ja, och jag vill ha tillbaka Edith och Totti!

Tyckte samma författare dök upp i diskussionerna på Fiskehamnen, i lite olika konstellationer, ganska få poeter och författare som representerar en smalare litteratur och mindre förlag. Intressanta samtal om året 1918, biografier, ungdomsböcker, depression och prestationsångest, familjen, fantasy och feminism...

Jag saknade kanske diskussioner med invandring och mångkultur som tema, lite vidare perspektiv utöver det specifikt finlandssvenska. Visserligen missade jag några samtal med icke-finlandssvenska personer där jag satt där hemma på sofflocket... Maï Soreaus samtal på engelska med Koko Hubara var ett undantag, fräscht och lite lekfullt, men de undvek kanske smärtpunkterna, de verkligt svåra frågorna.

Missade också alla finska samtal, men nu ser jag att mycket av mässprogrammet finns förevigat på Arenan, i två timmar långa eller fem minuter korta klipp. Så det gäller att välja vad man vill lyssna på, vad man har tid för, inte bara om enskilda författares nyaste verk, utan också diskussioner gällande artificial intelligence, icke-binära personer, vem som får drömma om författaryrket och hur författaren ser på sina gamla böcker i dag... Men var finns de finska författarna med invandrarbakgrund?

Svenska Litteratursällskapet gjorde reklam för Zacharias Topelius skrifter på sällskapets fina papperskasse. Alla hans skrifter finns nu tillgängliga på webben, http://topelius.fi/

Här citatet från papperskassen, som kan tolkas på olika sätt (ursprungligen Topelius definition på god barnlitteratur), och som kanske fångar just det som jag saknade på bokmässan:

Öppnen fönstret och låten verldens luft strömma in!