Violetta skymningar: Día de los Muertos

I min barndom och ungdom firades inte Valentine’s Day eller Halloween, vi var inte så ”amerikaniserade” på den tiden, inte talade man heller om mexikanernas Día de los Muertos. Vi hade vår traditionella Alla helgons dag, rätt och slätt, familjärt allhelgona, på finska det patriarkala pyhäinmiesten päivä, i dag förkortat till pyhäinpäivä, en helg som inte uppmärksammades lika mycket som i dag (ifall jag inte minns fel).

1984 såg jag John Hustons fina film Under the Volcano, baserad på en roman från 1947 av Malcolm Lowry. Albert Finney spelade den alkoholiserade brittiska konsuln i en liten mexikansk stad under De dödas dag i slutet av 1930-talet, Jacqueline Bisset hans hustru som kommer på ett kort besök. Jag minns de dansande vita skeletten i början av filmen, huvudpersonens konstanta alkoholrus, ett slags delirium.

Här den fina inledningen på ett Youtube klipp, vandringen genom kyrkogården där mexikanerna umgås med de döda och firar högtiden med levande ljus och rökelse, mässande, sockerkranier, sprit, mönsterklippta silkespapper, gula tagetesblommor som hängs i kransar på gravkorsen, sedan vandringen genom den brokiga marknaden med en hemlös hund i hälarna:

https://www.youtube.com/watch?v=Fi7RakyHz4Q

På begravningsplatsen i Sandudd gick det inte precis lika brokigt till, stämningen var propert lutheransk och strikt ortodoxt. Det är ett tag sedan jag besökte Sandudd, jag går inte dit varje allhelgona eller julafton. Varje årstid sätter sin prägel på begravningsplatsen, ibland yr snön kring gravstenarna och de vita träkorsen, ibland är det bara mörkt, vått och kallt. Jag tycker om den tidiga våren när det är påsktid och kruknarcisserna lyser gula, eller försommaren med skir grönska och fågelsång, de första planterade penséerna.

I närheten av min mammas släktgrav på begravningsplatsens ”nya sida” vilar två av mina favoritförfattare, min gitarrlärare från 1960-talet, paret som var grannar till oss på Sommaröarna i min barndom, Fredsvännernas mångåriga ordförande... Jag tycker inte om att fota släktingars eller bekanta familjers gravstenar – låt dem vila i frid... En jämn ström av människor rörde sig på sandvägen som leder till gamla kapellet. Lappvikens före detta sjukhus skymtar på andra sidan viken bakom järnstängslet som omger begravningsplatsen, skiljer åt det heliga från det profana, de dödas värld från de levandes...

Jag stannade för att tända ett ljus på minnesmärket för gångna släktled och dem som vilar på annan ort, så som det står på platsen. Många hade redan lagt ett ljus på minnesplatsens trappor, skymningen kom krypande och en timme senare skulle ljusen tindra vackert i mörkret.

Porten som leder till den ortodoxa kyrkogården känns lite magisk med det vitkalkade kapellet som pryds av en lökkupol i blått och guld. På den ortodoxa begravningsplatsen samsas vita träkors med små mausoléer, minnen från det kejserliga Ryssland med helt vanliga finska och finlandssvenska släkter, kyrillisk skrift med latinsk. Ibland söker jag upp sångaren Kirkas grav, jag har också hittat några finlandssvenska författares gravar, bland dem Hagar Olssons.

Hemma på vår gård lyste en rad orangea karvade pumpalyktor. Jag fotade dem tillsammans med fyra sydkoreanska unga kvinnor, som hade hyrt C-trappans airbnb-bostad. När mina barn var små fanns Halloween-pumporna inte där – inte heller unga resenärer från avlägsna länder...

Jag tog metrotåget till Mellungsbacka och tillbringade kvällen med mitt barnbarn Olivia medan dotter med sambo cyklade till Råby i Vanda för att spela badminton i bollhallen. Vi firade inte Halloween – på svenska Hallonvin? - på något speciellt sätt, Olivia ville gunga ute på den mörka gården där vi hittade en vit liten häst i sandlådan. Det sista guldet hängde i björkarna och lyste i buskarna, men de flesta träden var redan helt avlövade. Bäcken i parken brusade sakta, det var mörkt och faktiskt lite spooky.

Jag tittade på nyheterna på France 24-kanalen som rapporterade om migrantkaravanen från Honduras på väg till USA:s gräns. Sovande människor vid vägkanterna, barn som ännu orkade leka, fullproppade lastbilsflak, somliga närmade sig redan Mexico City, andra det farliga Vera Cruz. Svältande barn i Jemen där varje dag blir ett slags Día de los Muertos.

I Eye on Africa-översikten rapporterades det om konflikten mellan den franskspråkiga majoriteten och engelskspråkiga minoriten i Kamerun, samt om den granna Flipflopi Dhow-båten från ön Lamu, på väg till Zanzibar, tillverkad av återvunnen plast som legat och skräpat på stränderna, speciellt av de färgranna flipflop-plastsandalerna.

Följande dag, på söndagen, tittade jag på ökenmässan från Vasa med inslag från den egyptisk- koptiska och ortodoxa kyrkan med olika symbolhandlingar, ikoner och ett svingande rökelsekar, Taizé sånger, änglavatten, slängkyssar och välsignat bröd. En lite annorlunda mässa, vilket kändes fint och tacksamt, speciellt nu när kristna förföljs och mördas i Egypten och Pakistan.

I spot the hills

With yellow balls in autumn.

I light the prairie cornfields

Orange and tawny gold clusters

And I am called pumpkins.

On the last of October

When dusk is fallen

Children join hands

And circle round me

Singing ghost songs

And love to the harvest moon;

I am a jack-o'-lantern