Violetta skymningar: Flanderns röda vallmofält...

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

John McRae

Sommardag på Kråkö i Borgå

Den 11.11. hade det gått hundra år sedan vapenstilleståndet som markerade slutet på det fyra år långa kriget, första världskriget. Alla krig är grymma, men första världskriget var speciellt grymt, en veritabel slakt i skyttegravarna, bland taggtråd och lera, granater och giftgas. Hade hela Europa hamnat i ett slags psykos?

Peter Englund har skrivit om första världskriget i sin serie på fem böcker, Stridens skönhet och sorg, från 1914 till 1918, som kretsar kring individuella livsöden i olika länder, baserat på dagböcker och brev, från helt vanliga fältväblar, sjukvårdare och skolelever till kända personer som Franz Kafka, Robert Musil och Oskar Kokoschka.

Här kan ni läsa Ulrika Knutsons recension av den avslutande delen:

https://www.expressen.se/kultur/bocker/har-tar-forsta-varldskriget-antligen-slut/

Min ryska farfar deltog i första världskriget som en 22-årig soldat i tsarens armé. Med en rysk expeditionskår på 20 000 män färdades han till Frankrike på våren 1917 för att kriga med fransmännen vid västfronten.

Jag har skrivit om honom (och om hästen Lady!), visserligen med hjälp av fiktionen, i min senaste roman, Jag gungar i högsta grenen (som för övrigt inte är en krigsroman...). Rubriken till ett kapitel är inspirerad av kapitelrubrikerna i Peter Englunds böcker: Nikolaj Baranov hör lärkorna sjunga vid Chemin des Dames...

Jag tittade på minnesceremonin från Paris på France 24-kanalen, WW1 Armstice Centennial med

president Macron som värd. Donald Trump satt bredvid "Mutti", Vladimir Putin bredvid Macrons fru Brigitte. Men var fanns Theresa May? Ja, hon deltog i britternas egen ceremoni i London och lade ner en vallmokrans vid monumentet vid Whitehall.

Den röda vallmoblomman, som blommade på de ändlösa slagfälten i Flandern, syntes i pappersversion på många rockuppslag. Macron citerade poeten Apollinaire i sitt tal, Yo-Yo Ma framförde Bachs cellosonat Sarabande. Unga europeiska studenter läste upp texter skrivna av soldater från olika länder vid vapenstillståndet för hundra år sedan, inklusive ett avsnitt ur en bok av Erich Maria Remarque, vars mest kända bok är På västfronten intet nytt.

Angelique Kidjo från Benin sjöng den fina sången Blewu på det västafrikanska mina språket, klädd i en mönstrad blå klänning med huvudbonad, framför raden av fundersamma världsledare:

https://www.france24.com/en/video/20181111-wwi-armistice-centennial-angelique-kidjo-performs-during-ceremony

Minnesceremonin i Paris avslutades med Ravels Boléro...

Höstens dagar är gråa och dystra, fast jag har alltid, liksom i smyg, tyckt om november, den bruna, brutna färgskalan med lite gult och grönt kvar, det sparsamma ljuset, tystnaden, dimmorna, diset, duggregnet. För tre år sedan, den 10 november, dog min pappa, 93 år gammal. På söndagen firades farsdag, nya unga pappor får farsdagskort av sina barn. Alla blir inte pappor och mammor, men alla har vi haft föräldrar, alla kan vi längta efter en pappa eller en mamma, hedra minnet av dem, sakna dem, eller kanske bara tänka på dem med en liten suck...

Det känns förresten fint att vara med i Blogoteket. Jag inser att jag är mycket äldre än de flesta andra som bloggar här, men mina tre unga vuxna barn och mitt treåriga barnbarn håller mig à jour, förhoppningsvis... And may you stay forever young, sjöng Bob Dylan...

För er som inte tidigare läst min blogg Violetta skymningar har jag lagt ut lite bilder av min familj från olika år. Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång... 1950-talets barnkläder och kärror kan se lite komiska ut i dag, men känslan när man är nybliven pappa och mamma har inte förändrats. Jag tänker på min farfar, krigsinvaliden, som efter kriget fick ett slags asyl i Finland, jag tänker på min finlandssvenska mormor, som aldrig kunde ana att hennes son skulle stupa i ett kommande krig, i vinterkriget...

Jag har också lagt ut bilder av olika minnesmärken, framför allt över Förintelsen, de gråa stenblocken i Berlin, men också från Sandudd i Helsingfors, den okända soldatens grav med evig låga under Triumfbågen i Paris, en kunglig vakt på en vacker vit häst i Rabat, Marocko. Många utomeuropeiska soldater deltog i första världskriget, de kom från "kolonierna" och var nordafrikaner, senegaleser, indier...

I Paris finns ett rörande minnesmärke som hedrar den ryska expeditionskåren: en soldat med sin kära häst... Niki och Lady? Min yngre son gjorde sin militärtjänst i år i Vekaranjärvis snöiga skogar, varje gång han efter en permission återvände till garnisonen kände jag mig lite orolig, men kunde inte föreställa mig hur de mammorna kände sig, bland dem min mormor, som tog farväl av sina söner som återvände till fronten.

Här några rader om den unga soldaten Niki i Frankrike på våren 1917, inspirerad av min farfar:

Slaget vid Arras inleddes i början av april och nu planeras det andra slaget vid Aisne, ifall jag har förstått rätt. Furst Lvov och jag deltar i ett stabsmöte i ett övergivet chateau med ekande långa korridorer och ett hemligt ammunitionsförråd i källarvalven. Vi får veta att vår första ryska brigad ska avlösa den 152 franska brigaden vid första linjen.

Vårkvällen är ljus men iskall, några lärkor flyger högt uppe i skyn. På soliga ställen blommar de första vårblommorna. Lady travar i lugn takt. Framför oss på vägen marscherar en trupp soldater från Skottland, The Gordon Highlanders eller London Scottish Regiment. Så besynnerliga de ser ut i sina rutiga kiltar med läderväskor guppande på magen, yllebaskrar med röda tofsar på huvudet. I spetsen går ett litet säckpipeband. Långt borta i Chemin des Dames hörs kanonmuller från tyskarnas linjer...

Jag gungar i högsta grenen, Marianne Backlén, Schildts & Söderströms, 2015