Violetta skymningar: Tur-retur på Kiasma

tisdag 20 november 2018

Tur-retur på Kiasma

Under de senaste cirka tio dagarna har jag besökt tre olika konstmuseer i Helsingfors - ja, delvis för att få en gratis anteckningsbok, ha ha... en kampanj som riktades till innehavarna av museikortet...

De tre museerna var Kiasma, Ateneum och Sinebrychoff. Jag fick ett pass, som skulle förses med tre stämplar från museerna, varpå jag fick välja den eftertraktade anteckningsboken med ett konstmotiv på pärmen.

Jag avslöjar inte i det här inlägget vilken bok jag valde – Simberg, Edelfelt eller Mether-Borgström? Ja, jag älskar anteckningsböcker och skrivhäften, små ”ritblock”, kalendrar, pärmar, pennor, alla slags skrivprylar... Ett arv från den ”pre-digitala” tiden då allt var ”analogt”, handgripbart, då det fanns ljuvliga små pappershandlar i Helsingfors och man skrev långa brev för hand...

Museikortet aktiverar mig annars också att flitigt besöka museer. Men det vill ofta bli samma runda: Kiasma, Konsthallen, HAM, Ateneum, Amos Rex, Design... Inte ens Emma i Esbo har jag besökt på länge. Ibland planerar jag att göra en dagsutfärd till Åbo eller Tammerfors, bara för att se en intressant utställning, men det har inte blivit av... I Vasa tycker jag speciellt mycket om Kuntsi i det före detta Tullpackhuset, samt Tikanojas konsthem.

Första stämpeln för anteckningsboken fick jag på Kiasma. Jag hade redan sett Tur-retur-utställningen med 26 konstnärer från Östersjöregionen, men såg den gärna på nytt. Fast nu glömde jag att fota polska Maria Tobolas mångfacetterade och till synes lite roliga Amber Kebab, en av mina favoriter. Här kan ni läsa om verket och på vilket sätt det knyter an till dagens Polen:

https://guide.kiasma.fi/sv/konstverk/amber-kebab/

Det fina med museikortet är att man kan se en del av en utställning och komma tillbaka en annan gång, titta in en timme före stängningsdags utan att bli stressad, kanske söka upp ett speciellt verk i Ateneum eller titta på en längre videoinstallation, komma och gå som man vill. Museikortet kostar 68 euro, 59 euro när man förnyar det, och gäller i ett år.

Jag älskar att vandra omkring i museernas utrymmen, traditionella eller moderna (jag föredrar samtidskonst, men köade snällt till Prado för två år sedan), gå från rum till rum, sitta och bläddra i utställningskatalogen och titta på prylarna i shopen, dricka en kopp kaffe i kaféet. Jag har alltid tyckt om Kiasma, alltså själva byggnaden, ritad av Steven Holl. The Chiasm and the Experience of Space, en essä av Scott Drake.

Jag minns när Kiasma öppnade på våren 1998 och jag besökte museet med barnen, då sju, fem och två år gamla. Vi gick tillsammans med min väninna Nina och hennes fyraåriga pojke – ja, hon väntade då sitt andra barn (som nyligen firade sin tjugoårsfest!). Jag minns att Ninas pojke lyckades stänga in sig på en liten toalett i en övre våning på Kiasma. Det fint designade dörrhandtaget med fokus på det haptiska (hur föremål känns vid beröring) var för svårt för ett litet barn att öppna, eller så hade låset gått i baklås, så vi fick kalla på en vaktmästare.

Barnen älskade att springa uppför rampen och sedan från rum till rum, se de automatiska dörrarna glida upp på ett magiskt sätt... Utsikten mot Mannerheimvägen och Riksdagshuset, VR-magasinen som sedan sprängdes för att ge plats åt Musikhuset...

Jag minns olika utställningar under åren, ARS-utställningarna. Markus Coppers stora valskelett i stål och trä som hette Ärkeängel från de sju haven, med brusande orgelpipor. Bland de otaliga videoinstallationerna minns jag speciellt serbiska Milica Tomic på ARS 01, som på en bruten finska uttalade namnen på olika nationaliteter medan hennes ansikte blev allt blodigare, fotbollsspelet som mina barn spelade med Krishna och Kristus som de tävlande lagen, doftskålarna, de små föremålen i pink, Vincent Meessens verk Vita Nova på ARS 11 med ett afrikanskt tema och texter ur Barthes Mytologier, de ändlösa människoströmmarna på gator i olika storstäder... Mona Hatoum i fjol, den thailändska Korat Arunanondchai. Fönster vidöppna mot världen.

I dag såg jag en reflexion av mig själv i Ann Veronica Janssens magiska speglar försedda med diokridfilm, jag gick in i nya rum genom en tunn grå dimridå (vatten förvandlades till ånga med hjälp av ultraljud). En ung finsk kvinna prövade på att cykla på en av de glänsande cyklarna med ekerskydd av aluminium uppe i det stora utrymmet i femte våningen. Själv avstod jag från att cykla – men kanske gör jag det nästa gång...