Violetta skymningar: Urbana möten på Ateneum och i Koffparken

Här kommer andra delen av min museirunda, på jakt efter en gratis anteckningsbok... Ja, vilken bok valde jag? Med en pärmbild av Hugo Simbergs Den sårade ängeln, eller Edelfelts Virginie?

På Ateneum såg jag utställningen Urbana möten, på finska Kohtaamisia kaupungissa, vilket jag tycker är en bättre och mera poetisk titel, samt den schweiziska Not Vitals målningar. Ni kan läsa om utställningarna på Ateneums webbsida...

På Urbana möten-utställningen fascinerades jag speciellt av Elga Sesemann (1922-2007) och hennes expressionistiska målningar, en ny bekantskap för mig. I stället för att måla med pensel arbetade hon ofta med palettkniv, vilket åstadkom den tjocka och grova, liksom ”spacklade” färgytan på duken. Jag blev nyfiken på namnet Sesemann, bröderna Parlands mor var ju född Sesemann och kom från samma tyska köpmannasläkt i Viborg som Elga.

Den unge poeten Henry Parland sändes till sin morbror Vasili Sesemann i Kaunas, Litauen, där han 1930 dog i scharlakansfeber, endast 22 år gammal. Ni kan läsa om Henry Parland i Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden, dessutom har Parlands samtliga dikter kommit ut i en diger volym hos SLS, sammanställt och med en inledning och kommentarer av Pär Stam. Henry Parlands dikter om stadsliv,”skoputsaren vid Espens nordligaste hörn”, reklamer, biografer, spårvagnar, autobussar och bensin skulle passa bra som läsning på utställningen Urbana möten.

Det här är kanske ett sidospår, men det är fascinerande att läsa om Vasili Sesemann, en av Baltikums mest betydande filosofer. Det finns intressanta texter att upptäcka på webben, till exempel den här av den lettiska idéhistorikern Leonidas Donskis (1962-2016), för er alla hardcore diggare av rysk formalism och lingvistik: The Failed Lingua Franca of Eastern Europe.

Thorsten Botz-Bornstein har forskat i Sesemanns filosofi, 2006 gav han ut boken Vasily Sesemann: Experience, Formalism and the Question of Being. Jag skrev om Lev Karsavin, Vasili Sesemanns studiekamrat i S:t Petersburg och senare professorskollega vid universitetet i Kaunas, i min roman Eldfågelns dans. Lev Karsavin var nämligen bror till ballerinan Tamara Karsavina, som dansade med Vaslav Nijinskij i Ryska baletten. Hon var Eldfågeln i Fokines koreografi till Stravinskys musik...

Både Vasili Sesemann och Lev Karsavin deporterades till Stalins fångläger i början av 1950-talet, Sesemann överlevde men Karsavin dog 1952 på ett läger i Komi. Elga Sesemanns målningar i Ateneum fick mig att tänka på alla dessa människor och deras livsöden i 1900-talets Europa och Ryssland.

Nu fattades den tredje stämpeln i mitt pass, så jag gick till följande museum: Sinebrychoffs.

Det var för cirka fem år sedan, skam till sägandes, som jag besökte Sinebrychoffs museum för första gången, i samband med Konstens natt, då det var öppet hus med kammarmusik i den stora pampiga empiresalen. Just det: pampiga... Jag har antagligen haft vissa fördomar mot museet, som öppnade 1921 som bryggarsläkten Sinebrychoffs hemmuseum och utvidgades senare till Finlands ledande museum för äldre europeisk konst.

Nu gick jag lite håglöst från sal till sal, den väldiga empiresalen, den gustavianska, Paul Sinebrychoffs fullbelamrade arbetsrum, matsalen med sitt tunga möblemang. Stuckaturer, takmålningar, franska tapeter, porslin och silverpjäser... Fönster med utsikt mot Bulevarden eller parken. Trymå, etagär, chiffonjé, franska ord som lever vidare i vår vokabulär...

Köpmannahem, herrgårdar, slott och palats... Har man sett ett palats så har man sett dem alla? Frick-museet på Manhattans East Side, som jag med blandade känslor skrev om i min dagbok från 1985. Henry Clay Frick, en industrimagnat, hatad av många på grund av sin hänsynslöshet... Hallwylska museet i Stockholm - även Steinway-flygeln i enkelt brunt päronträ fick ett nytt guldfärgat fodral. Man blir bara så bedrövad när man tänker på den tidens klasskillnader, hur de rika bodde i finkvarteren på Manhattan, i Östermalm i Stockholm, de fattiga i kvarteren på Lower East Side, på Söder och kring Klara (vars planerade rivning nämns i tv-serien Vår tid är nu).

Jag skrev om palatsmuseerna i S:t Petersburg för ett år sedan under min vistelse i Finlandshuset, den utmattande känslan av tristesse som jag fylldes av när jag gick från sal till sal, i Stroganoff-museet vid Nevskij, i Jusupov-palatset vid Mojkakanalen. Från Eremitagets presentaffär var det fin utsikt mot floden Neva. Där köpte jag ett litet grått anteckningsblock...

Här ett av mina blogginlägg från S:t Petersburg (som har en egen etikett på bloggen):

https://mariannebacklen.blogspot.com/2017/12/manniskor-i-st-petersburg.html

Utställningen Känslosamma scener på Sinebrychoff är helt sevärd, visst är Aino Acktés gröna dräkt från Tosca fin, i silkessammet, chiffong och tyll. Som den ”balettoman” jag är kunde jag inte låta bli att knäppa ett foto av ballerinan Alina Frasa, som mot slutet av 1800-talet undervisade dans i Borgå. Vissa målningar i den permanenta samlingen väcker motstridiga känslor i dessa #metoo-tider. Den nakna, förskräckta Daphne som flyr Apollo som är förälskad i henne (på grund av Eros gyllene pil). I en annan målning av en okänd konstnär höjer en naken Bacchus en skål med ett självbelåtet leende. Jag ids inte lägga ut bilder av de här målningarna...

Jag lämnade museet och gick ut till parken, som kallas Koffparken. En lukt av malt och humle lär ha svävat i luften innan bryggeriet 1992 flyttade till Kervo. När barnen var små gick vi ganska ofta till parken, där ett öppet daghem höll till om somrarna vid den lilla dammen/bassängen i närheten av tornet. Bassängen fylldes med iskallt kranvatten och barnen fick plaska fritt och guppa på simringar och madrasser.

I dag kan jag sakna de långa, soliga sommardagarna på 1990-talet i Koffparken. Stämningen vid bassängen på det skyddade stället bakom syrenerna var fin, lite sövande i solgasset. Det hölls sagostunder och spelades spel, flickorna byggde kojor av lakan och handdukar, så som flickor alltid gjort, barnen lekte och bläddrade i bilderböcker. De större barnen, bland dem mina två äldre, deltog i utfärder till Stora Räntan och hästhagen i Brunakärr... Vi mammor, och enstaka pappor, kunde för en liten slant köpa kaffe med dopp. Sommardaghemmets solstolar och parasoll, leksaker och andra prylar, fördes till tornets bottenvåning när det var stängningsdags.

Nu var Koffparken ödslig, nästan lite kuslig i novemberskymningen, tornet avtecknade sig bakom de svarta trädstammarna som i en berättelse av Edgar Allan Poe. Gotiskt och gåtfullt... Tornets dörr och några fönster var igenbommade med brädor. Fanns solstolarna och parasollen där inne? Jag längtade efter de soliga sommardagarna med barnen i parken så som Mumintrollet längtade efter sommaren i Trollvinter. Inget glatt plaskande hördes från den tomma dammen med lite torra löv i bottnen, men syrenbuskarna lyste fortfarande gröna. Och nu besöker mitt barnbarn lekparker i Mellungsbacka och Ärvings, i Stensböle där hennes farmor bor. Nästa sommar ska jag göra en utfärd med henne till Koffparken...

Ja, jag höll på att glömma det viktigaste: anteckningsboken... Den som jag till slut valde var försedd med en bild av Albert Edelfelts porträtt av hans parisiska modell Virginie. Anna Kortelainen skrev om henne i sin succébok från 2005, Virginie! Albert Edelfeltin rakastajattaren tarina. Livet för de unga parisiska modellerna och älskarinnorna kan inte ha varit en dans på rosor... Ja, jag köpte också en liten pastillask av metall i museishopen, försedd med Helene Schjerfbecks målning Konvalescenten.