Violetta skymningar: Sent i november

fredag 30 november 2018

Sent i november

Höststorm i Helsingfors, novembers sista dagar, isande kallt när man fotar ute i blåsten, på nolltid förfryser man händerna. Min mobiltelefon klarar inte av kölden utan slocknar och dör med en liten suck, jag känner en svag darrning i min hand och sedan blir skärmen svart, trots att batteriet inte alls var tomt.

Nu kan man igen vandra över vinterbron till Ugnsholmen. Jag brukar gå till holmen ett par gånger i veckan, ibland nästan varje dag. Eftermiddagsljuset är sparsamt, varje solnedgång är unik. I förrgår syntes en lång och smal rosafärgad rand vid horisonten med gråa moln svävande ovanför den. Man glömmer bort att man är bara ett stenkast ifrån stadens centrum.

Ibland är solnedgångarna så dramatiska att man drabbas av ett slags Stendhals syndrom, himlen är flammande orange, klipporna kopparfärgade – så vackert att det blir nästan outhärdligt att se.

Ingen snö än så länge, men vattenpölarna och ”pottarna” (potten förekommer i Tove Janssons böcker, stora potten i Sent i november) får en ishinna och frosten lyser vit på strandstenarna, som några veckor tidigare lyste gröna av torkat sjögräs (ja, vattenståndet har varit lågt). Någon hade byggt en liten isskulptur av de vassa och tunna isskärvorna.

En vindstilla dag på stranden, men vågorna från det öppna havet fortsätter att rulla iland, de långa dyningarna. Med ett enformigt brus bryts de mot strandklipporna. Jag tycker om den melankoliska stämningen i november, i väntan på – ja, vad då? Snön, julen, en ny årstid, ett nytt år... Några enstaka båtar ligger kvar vid bryggorna, kanske bor det en liten homsa under de uppdragna båtarnas presenningar.

En eftermiddag tog jag buss 24 till Fölisön, strax innan skymningen föll. Nästan lite kusligt att från restaurangkaféet i novembermörkret vandra tillbaka till Fölisöbron med de vita ”paviljongerna”, på svagt upplysta vägar, förbi susande träd, de tysta gårdarna, Karunakyrkan, bodarna, kyrkbåtarna...

Sent i november från 1970 var Tove Janssons sista muminbok, i vilken hela muminfamiljen, den lyckliga familjen, är frånvarande. Familjen har blivit kvar på den karga ön som beskrivs i Pappan och havet. Men följde Snusmumriken inte med till ön? Nej, i Sent i november återvänder han till Mumindalen för att leta efter fem borttappade takter till en sång... Homsan Toft får mig att tänka på dagens ensamma flyktingbarn. Men det är homsan som i slutet av boken får möta familjen på båtbryggan.

Naturskildringarna i Sent i november är helt fantastiska, det ihärdiga regnet, dimman, den tysta skogen med den ruttnande vegetationen, de första fallande snöflingorna... Jag har ett citat i inlägget Klimatmarschen från oktober och vill nu avsluta med hemulen och Snusmumriken på stranden av havet vid badhusbryggan (som är Muminpappans på sommaren och Too-tickis på vintern):

Dimman smög sig undan över vattnet och allting var lika milt och grått, både stranden och luften och tystnaden.