Violetta skymningar: Första advent

På lördagen den 1 december var jag med barnbarnet Olivia på stan, dagen före första advent, alltså på lillajul... En hel massa människor på stan, trängsel och vimmel. Vi var två, farmor och mormor, som ”underhöll” barnbarnet.

Vi träffades ”under klockan” (visserligen inpaketerad) vid Stockmanns huvudingång, där uniformklädda dörrvakter artigt öppnade dörren för kunderna. Julens tema i olika butiker är ofta typ ”fira en stresslös jul”, men samtidigt viskas det liksom i vårt öra: och handla gärna hos oss... Ge julen tid är varuhusets motto, en mångordig text med fraser som ”vi skyndar och hetsar, försöker få världen färdig... Ge tid för den vackra vintersolen...” Vi uppmanas att både ta det lugnare och vara noisy...

Vi tittade på Stockmanns hörnfönster, julfönstret, framför det har mina barn också stått. Jag minns hur besviken jag blev ett år när hörnfönstret fylldes av Disneyprylar. Jag har inga minnen av speciellt vackra julfönster från min barndom, men jag minns Sokos klotrunda och fula julgubbe med ett slags gummiansikte. Den skrämmande julgubben satt i ett skyltfönster med en levande människa inuti och vinkade åt oss barn som stod utanför. Att Tempo på Mannerheimvägen snett mittemot Stockmann hängde upp sin neonkomet redan i slutet av november ansågs förfärligt, ja, höjden av kommersialism...

Sedan köade vi framför varuhusets julgubbe uppe på barnavdelningen, före oss satt en skräckslagen liten ettåring i sin pappas knä. Olivia satte sig ganska motvilligt i mitt knä och vägrade att svara på julgubbens frågor. Det myckna utbudet av julprylar är utmattande, vitt och rött... Hans Välimäki har försett julglöggen med en ny och trendig look och smak (blåbär-lavendel, havtorn-mandarin).

På Senatstorgets julmarknad, Tomasmarknaden (var inte apostel Tomas tvivlaren?), köade vi till karusellen. När går vi hem, viskade Olivia... Blåsten var iskall, det kändes skönt att värma sig på stadsmuseet i Sederholmska huset, stadens äldsta stenhus från 1757... Där pågick en julbasar och där möttes vi igen av en julgubbe, klädd i grått för omväxlings skull, kanske var han ett slags Fader Frost. Ja, egentligen borde man inte alls pina barnen med de här julgubbarna.

Museet i kvarteret med Sederholmska huset öppnade 2016, barnavdelningen Barnens stad kan varmt rekommenderas. Man kan också titta på bilder i det omfattande bildarkivet och se på olika utställningar i en övre våning.

Olivia satt en stund i skomakarverkstaden och borstade skor, hon lekte länge med dockhusmöblerna och en träbil, lite motvilligt klädde hon på sig ett gammaldags förkläde. Man kan inte tvinga barn att visa intresse för allt som ställs ut på ett museum, att delta i allt pysslande och annat program som ordnas. Hur som helst så nickade Olivias fammo och mommo igenkännande när de fick syn på motorcykelmössen och Ninja Turtles i en vitrin, redan antikförklarade: Olivias pappa och mamma lekte med sådana på 1990-talet...

I klassrummet från anno dazumal stod två stränga folkskolelärarinnor vid katedern och en kvinna trampade energiskt på ett harmonium som låter som en brusande domedagsorgel, bekant från mina tidiga skolår. I ett rum i bottenvåningen fick barnen dekorera pepparkakor med en glasyr/kristyr som fanns i behändiga tuber (vars existens jag inte vetat om).

En grupp spanska eller latinamerikanska dansare i färggranna kläder uppträdde för en vecka sedan på kompasstorget vid Järnvägstorgets metrostation. De fick mig att längta efter en annorlunda jul, långt borta härifrån, men inte nödvändigtvis till Södern. Kanske till ett annat tidevarv...

Olivia har fått Hjärtförbundets julkalender med en traditionell teckning av tomtar och barn som åker skridsko, en snögubbe med sin kvast (han spelar curling) och tomtemor som kokar gröt. Dessutom har hon en Paw Patrol-chokladkalender, chokladkalendrar köpte jag också åt mina barn och minns att luckorna ofta gapade tomma långt före julafton...

Dagens trend är platta förpackningar som kallas adventskalendrar, med 24 olika produkter i miniformat bakom luckorna, olika slags skönhetsprodukter, te, kaffe eller Bonne Maman-marmelad, badprodukter åt småflickor i enhörningskalendern... De dyraste hudvårdskalendrarna kan kosta långt över hundra euro.

Min syster och jag fick traditionella tyska adventskalendrar från vår farmor i Berlin. Vi älskade våra tyska kalendrar som föreställde rödkindade barn på julmarknaden, knubbiga änglabarn försedda med vingar, medeltida bayerska hus, storögda rådjur vid julkrubban, kyrkor som små slott med tinnar och torn, S:t Nicholaus på en släde full med julklappar, dockor år flickorna, bilar och flygplan åt pojkarna... På webbsidan Nostalgische Advetskalender heter kalendrarna Winter mit den Tieren eller Weinachten im Dorf. I dag finns det modernare varianter av kalendrarna, en traditionell tysk julmarknad med strömlinjeformade snabbtåg i bakgrunden, resenärer med dragväskor, enstaka afrikanska barn bland de tyska barnen.

I Helsingfors-församlingarnas julkalender hittar jag en afrikansk familj bland de övriga personerna som tecknats i kalendern, inte nödvändigtvis en flyktingfamilj. En helt vanlig familj, pappan står på en stege och fäster en stjärna i toppen av granen, det är sådant som papporna får göra, medan den leende mamman och dottern håller en girland i sina händer, tjock som en orm... En farfar sitter i rullstol, en hund, en katt och en mus lever i samförstånd, två änglabarn sitter på ett moln och betraktar allt som händer här nere i vår stad, på vår härliga jord – i adventstid...