Violetta skymningar: Ode till biblioteken...

Det här inlägget är en ode till Helsingfors, ja världens, alla bibliotek... Och ode är ju en högstämd lyrisk dikt, en hyllningsdikt, en lovsång... Ode till en grekisk urna av John Keats, Ode till västanvinden av Shelley, Ode till glädjen av Schiller, ni vet... Sara Stridsbergs roman från 2014 heter Beckomberga: ode till min familj...

I går kväll såg jag (för tredje gången) Wim Wenders film Himmel över Berlin, i vilken biblioteket spelar en viktig roll, människorna i bibliotekets stora läsesal, böjda över borden med boktravar och tända läslampor, deras koncentrerade miner när de gör sina anteckningar, deras orörliga gestalter när de står mellan bokhyllorna och bläddrar i en bok, allvaret, tystnaden (förutom människornas tankar, som de två änglarna kunde avläsa).

Det nya centrumbiblioteket Ode/Oodi har öppnat sina dörrar. Arkitektbyrån ALA vann den internationella arkitekturtävlingen 2013, grundstenen murades i maj 2016.

I ett par års tid har jag följt med hur byggnaden småningom tagit form och vuxit fram, speciellt på sommaren 2017, då jag ofta cyklade förbi, på väg till Simstadion. Plötsligt hade en långsmal, böljande vit takkonstruktion uppenbarat sig, men under de långa vintermånaderna glömde jag att kolla hur bygget framskred. På våren 2018 började Ode se ganska färdigt ut och på sensommaren fick man titta in i bottenvåningen..

Lite ledsamt var det när det lilla Kymppi-biblioteket i posthuset stängde för gott i slutet av september – det låg så centralt, ja, närmare spårvagnshållplatserna än Ode, ifall man är bekväm av sig och har många böcker att bära på. Kymppi var biblioteket som jag besökte väldigt ofta för att återlämna mina boklån eller förnya dem, ifall jag inte kunde göra det på nätet... Synd att jag glömde att fota interiören, biblioteket var trångt och ganska stökigt, inte skapat för arbetsro, men hemtrevligt. Urvalet av böcker var begränsat, biblioteket fokuserade på CD-skivor. Man såg rumänska romer sitta i fåtöljerna, ibland för att bara värma sig på kalla vinterdagar, invandrare som använde datorerna, pensionärer som satt och läste i dagstidningarna – alla var välkomna...

Kanske inte så fiffigt att titta in på Ode på invigningsdagen, men jag hade väntat mig en ännu större trängsel. Ja, visst är byggnaden fin och snygg, ett slags trendig wow arkitektur. På invigningsdagen lystes fasaden upp i djupt lila och blåa färger som påminde om norrsken, när jag kom tillbaka några dagar senare hade fasadens träyta återfått sin normala gula färg.

Jag steg på rulltrappan med pikanta gula handstöd och följde strömmen upp till andra våningen, som är en verklig allaktivitetsvåning med mötesrum, utrymmen för workshops, spelrum, musikstudior (mina söner kommer säkert att boka tid till dem), symaskiner... Träbalkarna doftade gott men de ljusgråa trappstegen som man kunde sitta på såg inte så värst lockande ut, åtminstone inte för oss äldre personer. Ja, i ett annat utrymme fanns det faktiskt fina små gungstolar med ljusblåa medar, för både äldre och yngre...

Jag är antagligen både gammalmodig och traditionell då jag tycker om att välkomnas av böcker på ett bibliotek, allra helst redan i bottenvåningen, så som på huvudbiblioteket i Böle. Man stiger rakt in i böckernas värld, eller klättrar uppför en liten trappa, så som på Berghälls och Rikhardsgatans bibliotek...

Först i tredje våningen på Ode öppnade sig ”bokhimlen”, men det visste jag ju... Och visst kändes det fint att se dem, de skinande vita bokhyllorna, placerade nedanom de sluttande ljusa trägolven som finns i båda ändorna av det långsmala utrymmet. Olika slags sittgrupper, några bollstolar och roliga låga snurrstolar, mysiga golvdynor att sitta eller halvligga på – men de lockar nog mest yngre personer. Jag kan inte se mig själv halvligga på en dyna – löhötä säger man på finska.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kolla om någon av mina egna böcker fanns i hyllan, men blev besviken... Jag funderade på att låna Paul Austers roman 4321, en verklig tegelsten, men att läsa den just nu kändes inte aktuellt. Roligt att det fanns många ryska barnböcker i hyllorna – mitt barnbarn lär sig ryska av sin pappa och farmor. En massa barnkärror i bottenvåningen, jag kunde inte låta bli att undra om det ändå hade varit ändamålsenligare att placera barnboksavdelningen där.

Att ta sig uppför det sluttande ljusa trägolvet kräver god balans. Jag tog mig till den allra yttersta spetsen, ett litet trekantigt glasrum som verkade hänga i luften, eller som påminde om fören på ett stort fartyg, kanske Titanic där Leonardo di Caprio och Kate Winslet stod, förälskade, med utbredda armar. Kanske också Ode är som ett slags fartyg som sakta glider fram på stadens karta, och man drabbas av en lätt svindel där man står högt uppe i fören med Sanomahuset framför en, Riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen, Kiasma och Musikhuset bakom hörnet, i ett slags maktens och kulturens korsning eller knutpunkt...

Ett litet kafé med basic stuff finns också uppe i bokhimlen, inte så värst hemtrevligt tycker jag, detsamma gäller kaféet i bottenvåningen. Ett separat kök med skinande blanka metallytor såg intressantare ut med sina stora soppkastruller... Jag kan sakna Rikhardsgatans enkla men mysiga lilla kafé i källarvåningen som 1995 blev ett artotek, alltså med konstutlåning, i ett samarbete med Konstnärsgillet i Helsingfors.

När jag i går besökte Ode för andra gången, fångade jag helt oplanerat ett litet händelseförlopp på kameralinsen. Jag fotade barnens lekhörna uppifrån, det var roligt att se så många pappor leka med sina barn på den stora färggranna mattan, och fick då syn på två kvinnor som satt och sov, eller dåsade på sina stolar. Kvinnorna såg ut som rumänska romer. En bibliotekarie skyndade fram för att väcka dem. Antagligen sade hon vänligt men bestämt: Här får man inte sova... Men hon bad dem inte att avlägsna sig, kvinnorna fick sitta kvar, bara de inte sov. På ett annat håll, på ett golv vid fönstret, låg nog en man med sin kappa under huvudet som dyna, – han läste visserligen i en bok...

Jag är nog ett slags biblioteksfreak och har tyckt om precis alla de bibliotek som jag besökt på olika orter i Finland, från Lovisa och Västanfjärd till Mariehamn, Keuru och Kuusamo... De arkitektoniskt imponerande huvudbiblioteken i Tammerfors, Åbo, Vasa och Borgå versus den lilla bokbussen, som uppenbarade sig på 1960-talet utanför lanthandeln på Sommaröarna i Esbo. Att bläddra bland de små kartoteklådornas kort när man letade efter en bok kan i dag kännas helt föråldrat, men egentligen är det inte så stor skillnad från vilken databas man söker sitt läsmaterial, digitalt eller analogt...

För mig är biblioteket ett slags sanctuary, ett heligt rum, där man talar med halvviskande röst. Helst är man alldeles tyst. Får man ett skrällande hostanfall i läsesalen tycker man att det stör alla som sitter omkring en. Så visst kan det vara uppfriskande med ett öppet bibliotek med barn springande omkring, sorlet från ett kafé och möjligheten att få lägga sig raklång på golvet med en bok...

Många av stadsbiblioteks filialer är bekanta för mig, från Södra Haga till Östra centrum, men det återstår att upptäcka nya – har aldrig, skam till sägandes, besökt Vallgårds bibliotek. Tyvärr finns det inget bibliotek i Mellungsbacka där min dotter bor. Som tonåring besökte jag ofta Tölö bibliotek, supermodernt när det öppnades, det första som hade en cool musikavdelning. Där lyssnade jag på Miles Davis Bitches Brew på en fin stereoanläggning i ett ljudisolerat rum... I dag har nya bibliotek öppnat i Uppropskontoret (Huutokonttori) på Busholmen och i samband med köpcentret Saari på Degerö.

Och biblioteken ute i världen? Bara några har blivit bekanta, biblioteket i Solna utanför Stockholm där min faster bor, Sigtunastiftelsens bibliotek med det fina klipparkivet (som kanske nu är digitaliserat?). När jag bodde på Jamaica i slutet av 1980-talet gick jag bara en gång till Kingston & St. Andrew Parish Library – i stället köpte jag böcker i en bokhandel på Constant Spring Road och hade arbetsro på Miss Kings pensionat där jag bodde...

Mitt allra käraste bibliotek utomlands är utan tvivel Brooklyn Public Library vid Grand Army Plaza med Brooklyns museum som granne och botaniska trädgård som ”bakgård”. Dit åkte jag med buss från den karibiska stadsdelen Flatbush. Ni kan kolla Brooklynbibliotekets Deco Moderne-arkitektur på webben, ytterdörren med de fina små djurfigurerna.

Att få ett eget bibliotekskort i New York kändes som att bli välkomnad och integrerad i det amerikanska samhället... Det pampiga huvudbiblioteket på Manhattan vid Fifth Avenue och 41st Street, byggt i marmor från Vermont och med de berömda lejonskulpturerna vid ingången, med bistra säkerhetsvakter och en väldig läsesal, blev också ett kärt och bekant ställe för mig när jag i ett skede bodde på ett billigt och ganska deprimerande hotell vid Lexington Avenue (som jag skrev om i romanen Skuggan av Ninja)...

Medan jag finslipade det här inlägget sändes den tre timmar långa dokumentären om New Yorks kommunala bibliotek på Yle Teema, Ex Libris: The New York Public Library, med fokus på huvudbiblioteket med lejonskulpturerna. Högintressanta diskussioner och anföranden om bibliotekets verksamhet, finansiering och uppgift som folkbildningsinstitution, om digitjänsterna, det "digitala mörkret" som många stadsbor fortfarande lever i, skolornas behov av tjänster för eleverna, skolböckernas föråldrade syn på slaveriet kombinerat med en historikers akademiska forskning. Kostymklädda konsulter lade ut texten medan välfriserade kvinnor från filialer i Bronx och Harlem lyssnade.

Någon ställde frågan om det vore möjligt att ge juridisk rådgivning åt invandrare i bibliotekets utrymmen, en annan tog upp den ”socialpolitiska” frågan som gällde det ökande antalet hemlösa som söker sig till biblioteken. Programmet inleddes med en intervju med Richard Dawkins, Patti Smith och Elvis Costello medverkade också, likaså författaren Ta-Nehisi Coates (jag lyckades genast reservera en av hans böcker på Helmet!).

Många av New York-bibliotekets filialer såg trånga och ganska nedslitna ut, det var långa köer till betjäningsdiskarna. En flicka klädd i hijab ville få ett bibliotekskort, men hade inget identitetsbevis med sig, inget bevis från skolan, ett häfte eller en bok, vilket som helst papper med hennes namn skrivet på det. Ska jag gå efter ett sådant nu? frågade flickan ivrigt. Ja, gör det, svarade den tålmodiga bibliotekarien.

Ett bibliotek behöver inte vara supersnyggt och trendigt för att vara trivsamt och välfungerande. När min dator strular köar jag till det mörka och trånga datorrummet på Rikhardsgatan, där det svävar en lite unken men hemtrevlig doft av kaffe från automaterna.

De senaste åren har jag med jämna mellanrum gått till Helsingfors universitets huvudbibliotek i det supermoderna Kajsahuset för att skriva och läsa, kanske också för att känna mig som en ung studerande igen. Det tog tid att upptäcka biblioteket som öppnade 2012, att hitta rätt i byggnadens otaliga våningar, att inte låta sig distraheras av byggnadens effektivitet och wow arkitektur.

När jag är trött verkar bibliotekets originella och futuristiska spiralformade bågar eller öppningar, som löper mellan den översta våningen och bottenvåningen, nästan lite skrämmande, alldeles för tunga, som om de höll på att falla ner på mig, speciellt i bottenvåningen, eller så vill de dra mig in i ett svart hål (som i en scifi-film, i en optisk villa) – ja, då jag tar hellre hissen än vandrar i spiraltrappan.

Kajsa-biblioteket är väldigt populärt bland studenterna, de små läsrummen är alltid fullbokade. Min dotters sambo satt ibland även nattetid och arbetade på sin gradu på Kajsa. Ofta är det svårt att hitta en ledig sittplats i de öppna utrymmena i de olika våningarna, vid de vita bordsytorna som bildar en ovalformad arbetsstation, på färggranna fåtöljer eller vid det långa datorbordet framför det stora välvda fönstret som vetter mor Finnkino, på sommaren på uteterassen uppe i sjunde våningen med utsikt mot Domkyrkan.

Till min besvikelse har många hyllor med kulturtidskrifter tagits bort, med universitetets krympande anslag krymper också antalet prenumerationer som universitetet har råd med. Detsamma gäller stadsbiblioteket.

Det gamla universitetsbiblioteket från 1840, det nuvarande Nationalbiblioteket, kan sägas vara raka motsatsen till Ode, som historisk byggnad och som idé. Engels klassicism och empirearkitektur, Rotundan och Kupolsalen med antikens tempelarkitektur som förebild versus Odes ljusa och minimalistiska bokhimmel... Allvarliga akademiska forskare versus glatt tjoande småbarn i ett öppet utrymme. Det förflutna möter framtiden, vetenskapen möter det som är underhållning?

Lite jobbigt att ta sig in i byggnaden, jämfört med Ode, användarreglerna på Nationalbiblioteket är strikta, man lämnar sina ytterkläder och sin väska i ett låst skåp och placerar de tillåtna sakerna i en korg. Att ligga på golvet och dricka mineralvatten vore skandalöst... När jag skrev min senaste roman satt jag bakom de korintiska pelarna uppe på balkongen/galleriet och läste i gamla årgångar av Nya Argus och Finsk Tidskrift, medan mikrofilmernas enformiga rullande hördes nere i den hisnande vackra läsesalen.

Det finns andra bibliotek att upptäcka förutom stadsbibliotekets filialer. 2015 öppnades Kiasmas bibliotek för nutidskonst uppe i femte våningen för allmänheten. Snygga svarta bokhyllor i en fridfull miljö och ett litet ”vardagsrum” med färggranna fåtöljer. Som tonåring satt jag ofta på America Centers coola bibliotek mittemot Järnvägsstationen på Brunnsgatan (i dag ett minne blott, liksom British Councils bibliotek vid Skillnaden) och två decennier senare deltog jag i PEN-möten på Goethe-institutets bibliotek vid Kaserntorget. På Kajsaniemigatan finns också det trivsamma nordiska biblioteket Nordisk kulturkontakt – tyvärr stänger det redan kl 17, men ordnar kulturprogram och författardiskussioner ungefär en gång i veckan.

Det kommer antagligen att ta lite tid för mig att bli vän med Ode. Jag vet inte om jag kommer att gå till Ode för att skriva, jag vill ha tystnad och arbetsro, så tyst att man kan höra en knappnål falla, ungefär... Men jag inser ju att Ode är så mycket mera än ett bibliotek: ett öppet vardagsrum för alla, en arkitektonisk turistattraktion. Jag vet bara inte hur mycket behov jag har av ett sådant vardagsrum i mitt liv. Så jag fortsätter att klättra uppför Kajsabibliotekets vita spiraltrappor, eller att söka en fridfull hörna uppe i boktornet på Rikhardsgatans bibliotek...

Glädjen kraft och ungdom giver
Åt den alstrande natur;
Glädjen, glädjen hjulen driver
I det stora världens ur.
Blomman han ur brodden skjuter,
Fästet han med stjärnor sår,
Välver sfärer, solar gjuter,
Fler, än skådarns fjärrglans når.

Friedrich Schiller, Ode till glädjen, 1785, översättning av Carl Gustaf af Leopold