Violetta skymningar: Mellandagar, årets sista dagar...

söndag 30 december 2018

Mellandagar, årets sista dagar...

Mellandagarna, dagarna mellan annandag jul och nyårsafton. Min dotter har tidiga morgonturer på servicehemmet där hon sporadiskt arbetar, yngre sonen har två natturer i rad på restaurangen, från 23-06. En natt slår en berusad och aggressiv man sönder ett fönster, lyckligtvis är de två som jobbar på natten. Jag sover dåligt, är orolig, vaknar när sonen kommer hem i den tidiga morgonen när det fortfarande är mörkt och en ensam fågel kvittrar ute på gården.

Jag såg Paraplyerna i Cherbourg från 1964 för tredje eller fjärde gången. Åh, de där pastellfärgade klänningarna och koftorna, hårbanden, poplinrockarna. Kriget i Algeriet omnämndes i förbifarten, orsaken till att pojkvännen blev inkallad till armén. I den sista scenen har Catherine Deneuve en otrolig hövolmsfrisyr och minkpäls för att markera sin nya status som välbärgad hemmafru. Jag brukade sjunga Michel Legrands sång, filmens signaturmelodi, som tonåring, på min bästa skolfranska: mais mon amour, ne me quitte pas...

Jag tittade också på Fanny och Alexander från 1982, den långa versionen i fyra delar, alldeles för lång. Jag tror inte att Oscars berättelse om den alldagliga stolen som tillhört kejsarinnan av Kina fanns med i den kortare versionen som man såg på biograferna. Gemensamt för de här båda filmerna var kvinnans usla ställning, ofta osjälvständig och helt underkastad mannen (Carls stackars tyska hustru Lydia), ifall hon inte råkade vara en rik matriark som Helena Ekdahl, eller ägarinna till en paraplyaffär...

Josef Franks utställning på Designmuseet. Tycker om själva byggnaden, före detta Broban, läroverket för gossar och flickor. Jag har aldrig tidigare bekantat mig med Franks design för Svenskt Tenn, jag vet inte riktigt varför. Roligt att Svenskt Tenn har en liten hörna hos Stockmanns, men om en kudde kostar 150 euro så är det nog too much...

Enligt Frank har mönstrade tapeter och textiler en lugnande inverkan på oss. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Jag kan visserligen tycka att dagens minimalistiska vita inredningsstil, som man ser på många bloggar, kan vara ganska trist och fantasilös. Men jag tror inte att jag skulle trivas med Franks tulpanmönstrade soffa i vardagsrummet, eller hans gardintyg Nippon och Hawai.

Duggregn och hala trottoarer. Jag åker metro, av och an till Mellungsbacka, går med barnbarnet till Kiasma. Hon springer upp och ner på rampen i bottenvåningen, men jag låter henne inte titta på Tiina Ketaras Hysteriserie. Hon tittar koncentrerat på lettiska Katrina Neiburgas videoverk Ensamhet, de bekanta föremålen på badrumshyllan och i köket, men när de lite skrämmande elementen uppenbarar sig på oväntade ställen (ett ansikte, en hand eller en fot) går vi till nästa rum.

Ett föremål som väcker intresse bär på ett mysterium.

Det döljer inom sig någonting hemligt som vi inte får klarhet i.

Josef Frank