I Helsingfors kan man åka spårvagn till Dal och Brunakärr och plötsligt befinna sig i en skog med klingande fågelsång. Jag hoppades få höra näktergalen, den är ofta svår att upptäcka. Jag har hört den på Tölövikens strand, i Lappviken, ja, egentligen var som helst... Men när man längtar efter att få höra den "lyser den med sin frånvaro"...
I går var näktergalen den första fågeln som jag urskiljde i kören av fågelkvitter när jag tog en genväg över en gård vid foten av ett högt punkthus vid Tullbommen. Svårt att fånga näktergalens sång på en videosnutt, bland alla de andra drillande och kvittrande fåglarna, bland trafikbullret från Mannerheimvägen. Näktergalen tycker om att hålla långa pauser och varje drill låter lite annorlunda, med visslingar och knäppande läten som kan påminna om kastanjetter... A nightingale sang at Berkeley Square...
Jag drabbas nästan av ett slags Stendhals syndrom när jag efter en lång paus vandrar ute i naturen, om än "bara" i Centralparken i Helsingfors. Så grönt och friskt det var efter föregående dags regn, så skönt det var att sätta sig på en bergsklack i den varma eftermiddagssolen med en matta av violett styvmorsviol lysande omkring en. Vackert ljus silande mellan trädstammarna i en lund med sirlig ormbunke, lätt att glömma bort att man var i hjärtat av Helsingfors...
 |
| En matta av violer i urban miljö... |
Liljekonvaljens små vita klockor skymtade i de skuggiga skogsdungarna, jag såg de sista vitsipporna lysa bredvid dem. Blommande nässla, kluster av gullviva mot bergets gråa sten... Jag plockade också några smultronblommor, ekorrbär, skogstjärnor, smörblommor och violer. Hemma höll jag ett litet förhör/föredrag i botanik för yngre sonen och hans flickvän, som inte såg så glada ut.... Morsan, måste du...
Ingen veronica, klöver eller blåklocka på försommaren, en stark doft av hägg och någonting annat som inte doftar så gott. Aspens lurviga hängen, vita maskrosbollar... Det var livlig "trafik" på skogsvägarna, cyklister och joggare, familjer på söndagspromenad. Två gråvita hästar rörde sig makligt bakom träden på en stig i närheten av hästhagen.
Ja, jag medger att jag ibland går lite vilse i Centralparken - nej, jag ska inte till Britas - och drar en suck av lättnad när jag får en se en skylt med namnet Dal eller Idrottsgatan...
Min syster och jag plockade och pressade sammanlagt 80 växter i "mellanskolan", fördelat på två somrar, mina barn behövde inte samla växter i ett herbarium, men en gång hjälpte jag min äldre son att samla och pressa 20 växter innan vårterminen tog slut...
Så här skrev jag i romanen Jag gungar i högsta grenen (Schildts & Söderströms, 2015) om den 16-åriga Florence på det fiktiva pensionatet Strömsholm i närheten av Vasa på sommaren 1894:
Florence kommer vandrande på den lilla sandvägen som leder in i skogen. Hon har bytt kläder, hon ser så vuxen ut i sin långa sidenklänning, hennes stora hatt är praktfull med fjädrar och granna silkesblommor. Mamma säger att hatten är prålig, jag tycker den är fin. (---)
Florie bär på en spånkorg, hon samlar blommor för sitt herbarium, fyrtio vilda växter ska hon plocka under sommaren. Den tunga växtpressen av gjutjärn står i ett hörn på pensionatets verandagolv, Bertel och jag brukar titta på när Florie försiktigt öppnar de grova gråpapperen och blåser bort lite mylla som torkat kring en blommas spröda rot.
Bofinken slog så glada slag...
 |
| I dag har buketten redan vissnat... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar