Violetta skymningar: Butoh, kawaii och cosplay på hanamifest i Helsingfors

lördag 1 juni 2019

Butoh, kawaii och cosplay på hanamifest i Helsingfors

I år hade körsbärsträden redan hunnit blomma ut när hanami-festen hölls i Kasbergets park med det stora vattentornet i fonden. 250 körsbärsträd har planterats i parken, endast de mindre träden, kanske av en annan art och nyligen planterade, stod i blom.

Den här bilden är tagen för några år sedan när de blommande träden bildade en blekt rosa vägg bakom det fantasifullt klädda festivalfolket:

Vi väntar på bussen i Hertonäs. Så fint rosenmönster
med matchande accessoarer..

I år ville jag framför allt se Ken Mais butoh performance, Harukaze (Spring Breeze). För ett antal år sedan såg jag honom uppträda på Cris af Enehielms vernissage på Galerie Forsblom.

Jag har alltid fascinerats av butoh, mörkrets dans, den är så sprängdfylld av känslor, de superlångsamma, ofta förvridna rörelserna är krävande, både för dansaren och åskådaren. Den vit- eller gråmålade kroppen är könsneutral, androgyn, både gammal och ung, påminner om en levande skulptur. När dansaren visar tungan ser det ganska otäckt ut och jag kommer att tänka på de italienska gatusångarna i Viscontis Döden i Venedig...

Butoh är svårt att definiera, ibland jättejobbigt och obegripligt, fult och frånstötande, tragiskt, jag läser att den förmedlar en grotesk och provokativ kroppslighet. Ingen feel good konst... Jag tror de flesta koreografer och dansare inom nutidsdans har åtminstone i något skede inspirerats och tagit intryck av butoh. Bland de etablerade finländska danskonstnärerna tänker jag på Virpi Pahkinen, Alpo Aaltokoski, Kenneth Kvarnström, Sanna Kekäläinen, yngre begåvningar som Sonya Lindfors och Ima Iduozee. Tero Saarinen studerade butoh i Japan i början av 1990-talet. Kazuo Ohno, som dog 2010 när han var 103, var butohkonstens pionjär.

Jag såg den berömda gruppen Sankai Juku i Helsingfors 1991, då jag var nybliven mamma och kanske lite trött på babyblöjor, pastellfärger och mjukisdjur, lätt deppig trots moderslyckan, mottaglig för en starkt berörande konstupplevelse.

En av de fiktiva personerna i min roman Eldfågelns dans är en japansk butohdansare. I ett programblad presenteras hon så här: Kazue Ikeda, född i Tokyo 1948, inspireras av både Nohteater och Nichirenbuddhism. Hon skyr inte livets groteska, fula sidor. Pudrad i vitt rismjöl vill hon få oss att tänka på Hiroshima, på förvridna kroppar som rör sig i askan.

Här några bilder från Ken Mais performance, han slängde sin vita slöja och delade ut rosor i slutet av föreställningen. Jag växlade några ord med honom och han kommenterade min Tokyo t-tshirt. Hemma lyssnade jag på nattklassiskt och improviserade med långsamt böljande rörelser på mattan i vardagsrummet, (nej, min pinsamma dans finns inte förevigad på en videosnutt)....

Ken Mai dansar Harukaze

Teceremoni i ett tält, allvar och koncentration...

De bästa kostymerna belönades på Kasbergets hanamifest, en ny Körsbärsprinsessa kröntes - nästa år är hon Körsbärsdrottningen. Jag såg några riktigt fina cosplay (costume play)-dräkter, men jag vet inte vad jag ska tänka om den pastellfärgade, sweet Lolita-klädstilen, Maid Café-uniformerna, unga flickor och kvinnor som klär sig i söta och gulliga babykläder.

Ja, det är lekfullt och lite roligt, men här i Finland är de här "tjejkostymerna" lösryckta ur sina ursprungliga japanska sammanhang, som kan vara mindre roliga och handla om medelålders japanska män som är villiga att betala för att få umgås med unga flickor klädda i skoluniformer, joshi koshei. Det talas om en verklig JK-business. Otaku subkulturen (personer besatta av manga och anime) och fenomenet lolicon debatteras flitigt i Japan, huruvida lolicon kan leda till sexuella övergrepp. Yami kawaai är ett nytt fenomen inom Tokyos Harajuku-subkulturer, med fokus på det självdestruktiva, det sjuka.

I Kasbergets park syntes inga spår av yami kawaii, stämningen var öppen och solig, en frisk vårvind kom farande från Fjärran Östern. Och jag gör anteckningar med tanke på en ungdomsroman, kanske med teman som är lika ljusa som de vitaste vita sakurablommorna i Tokyos Uenopark, men också lika mörka som de svartaste svarta Gothic Lolita-klänningarna...