Violetta skymningar: Majdagar i Helsingfors

måndag 27 maj 2019

Majdagar i Helsingfors

Twas in the merry month of May
When green buds all were swelling...

Så inleds den traditionella skotska balladen Barbara Allen, som Joan Baez sjöng på 1960-talet. Sången hade väldigt många verser och jag hängde inte riktigt med i den tragiska storyn när jag lyssnade på den som tonåring.

Det finns olika versioner av sången, den andra raden kan också lyda så här: When flowers were a-blooming...

Det är uttrycket merry month of May som jag är ute efter. Maj månaden är ljus och ljuv i sin skira grönska. Jag hittar dikten The Merry Month of May av Thomas Dekker från slutet av 1500-talet:

O, the month of May, the merry month of May,
So frolic, so gay, and so green, so green, so green!

Som barn älskade jag sången När Lillan kom till jorden av Alice Tegnér... Det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol...

I denna barnsång/vårsång glittrar sjön som silver, körsbärsträdet står i blom, svalan är kvick och munter och bofinken slår så glada slag...

Min egen mamma hade anlag för depression, men sångens mamma är nästan alltid glad, ja, nästan alltid glad, hon tycker att hela livet är som en solskensdag...

Jag kom hem från Japan på första maj, det var eftermiddag och folk njöt av en picknick ute i det gröna, dansade salsa på den lilla estraden som finns i Brunnsparkens lekpark. Jag visste inte om jag var pigg eller väldigt trött, det var soligt väder men vinden kändes kylig.

Efter några ovanligt varma veckor i april var körsbärsblomningen tidig i Helsingfors, så fint att få uppleva den två gånger i år. Men efter att ha upplevt sakura i Ueno- och Zempukuji-parkerna lyckades jag inte bli riktigt lika hänförd och merry som i Tokyo.

Jag hörde bofinken drilla och "slå så glada slag", i en park satt en bofink och drillade om och om igen, helt utan pauser, tills den klingande fågelsången började låta lite kuslig. Och bäckens enformiga brus - nej, jag ska inte citera Södergran...

Salsa på första maj...

Jag satte mig på en strandbänk och öppnade det lilla mjuka paketet som jag fick av personalen på Youkobo-residenset: en blommig bomullsscarf, så fin! Hemma hängde jag upp koinobori fiskarna som jag hade köpt i den berömda Daiso-affären i Shibuya. Allt hos Daiso kostar 100 yen, alltså cirka 80 cent...

Med Maneki neko, den vinkande katten, och min
fina bomullsscarf

Småningom drabbades jag en överraskande stark jetlag som pågick i över en vecka. Jag var pigg på morgonen men blev fruktansvärt trött fem-sextiden på kvällen, då det var midnatt i Tokyo. Jag orkade inte packa upp, inte skriva, simma eller cykla, inte kontakta vänner, vid läggdags somnade jag till Murakami-romanen, men vaknade jättetidigt...

Jag tror också att det handlade om att jag kände mig lite deppig och håglös efter en så intensiv vistelse i en ny miljö i Tokyo. Att vara hemma igen kan kännas förvirrande, både skönt och lite sorgligt. Jag har buddhistvänner som talar om tozan-crash efter en fin vistelse i Japan.

Sönerna fick sina Uniqlo t-shirts, som de antagligen tycker är lite pinsamma (syns inte på bilden), dottern en blekt persikofärgad blus från Forever 21 (som hon tycktes gilla; trodde butiken var japansk, men den är amerikansk, grundad av koreaner på 80-talet), barnbarnet en röd kimonojacka, systersonen en liten presentkasse. I Japan skulle man kunna köpa hur många souvenirer som helst, ätpinnar, mochi och choklad, allt vackert inpaketerade...

Tror det här är te...

Vårfest på barnbarnets dagis...

Författareföreningens 100-årsfest närmade sig, jag har en blommig Tiger of Sweden-klänning som jag för några år sedan köpte till ett rejält nedsatt pris (-80%), men aldrig haft på mig... Den krävde en liten bolero... ja, varför, det vill jag inte avslöja...