Violetta skymningar: Finns det geishor i Kyoto?

Om Kyoto, maiko och sången Sukiyaki...

The journey from Kamakura to Kyoto takes twelve days. If you travel for eleven but stop with only one day remaining, how can you admire the moon over the capital?” Nichiren, 1280

Nu är jag hemma igen, min vistelse på Youkobo-residenset i Tokyo och min korta resa till Kyoto finns redan i det "förflutna", har blivit någonting som jag minns och tänker på, saknar, förundras över. Har jag verkligen varit i Japan? Lyckligtvis finns min vistelse förevigad på foton, som redan fått ett lite nostalgiskt skimmer över sig...

Innan jag återgår till att skildra vardagens jämna lunk i Helsingfors (folk glider fram på hyrda el sparkbräden), från första maj till morsdag, regeringsförhandlingarna, vitsipporna, hanami i Kasberget, tänkte jag dröja lite kvar i Japan.

En sång ringer i mitt öra: Sukiyaki från början av 1960-talet, antagligen den första japanska sång som min syster och jag hörde som barn, en schlager som blev en internationell hit. Vi imiterade de japanska orden, shiawase wa kumo no u eni... Vi visslade med i refrängen. Det var en sång som hela familjen tyckte om och som vi ofta hörde i radion. Sången var sympatisk, både melodisk och melankolisk, exotisk i sitt främmande språk, samtidigt "västerländsk" i sin stil. Ett slags österländskt vibrato, en fläkt från det avlägsna landet i Fjärran Östern, strax före de massproducerade japanska produkternas genombrott, före Toyota, Sony och Canon.

Våra Sakura färgkritor, lysande granna, hörde till de få japanska produkter som vi hade (vet inte om de faktiskt var tillverkade i Japan), förutom Yashika spegelreflexkameran och de röda japanska slalomskidorna som införskaffades hos Tallberg i mitten av 1960-talet... Vi visste om Hiroshima och Nagasaki, de olympiska spelen hölls i Tokyo 1964, i övrigt var våra uppfattningar om Japan stereotypa och handlade mest om geishor, Fujiyama och evig körsbärsblomning.

Sången Sukiyaki hade ingenting att göra med denna maträtt, som just ingen i Finland kände till på den tiden. På japanska heter sången Ueo muite aruko u, (Jag ser upp medan jag vandrar.). Varje vokal uttalas omsorgsfullt, u-vokalen låter som ett finlandssvenskt u... I dag läser jag den engelska översättningen, sångens ensamma vandrare kämpar mot tårarna när hen räknar stjärnorna och minns de lyckliga vår- och höstdagarna. Lyckan finns bortom molnen, sorgen gömmer sig bakom månens skugga, ty i kväll är jag ensam... I dag läser jag att den omtyckta sångaren Kyu Sakamoto omkom i en flygolycka 1985, 43 år gammal.

Brita Koivunen sjöng den finska cover versionen av Sukiyaki, som inleddes med orden Oon tyttö Kiotossa, näin kerran unta jossa vei laiva kaus pois miehen jota vain lemmin.. Jag vet inte vem som skrev den finska sångtexten och varför man i den finska versionen ville ha med de värsta klichéerna om den japanska geishakulturen, om saknaden efter en man (antagligen en sjöman) som sångens unga geisha i Kyoto längtar efter. Mä olen geisha Kioton, enkä itkeä saa, en saa mä olla onneton, muille lohtua jaan... Jag är geisha i Kyoto och får inte gråta, jag får inte vara olycklig, min uppgift är att trösta andra, sjöng Brita Koivunen.

Sången förmedlar en försiktig framtidstro: bambun får nya blad, när den underbara körsbärsblomningen äger rum får man hoppas att alla ens hemliga önskningar går i uppfyllelse. Men den olyckliga geishan tänker bara på karlsloken och hoppas att vinden hämtar honom tillbaka. Sången rör sig alltså i en mytisk tidsperiod före industrialiseringen, då man färdades ombord på segelfartyg. En fin lyrisk liknelse: Puut on kuin purjeet laivan, träden påminner om seglen i ett skepp.

Lite imponerad blir man av att den finska låtskrivaren tagit reda på japansk musikkultur, då samisen omnämns i sången, dock felstavat, ett stränginstrument som geishan tar i sin famn medan de sista körsbärsblommorna singlar ner... Syliin saan samisein, det låter ju oförskräckt erotiskt och när jag i den känsliga förpuberteten hörde sången trodde jag att samisei var en man, kanske en samuraikrigare, som geishan tar i sin famn, vilket kompletterade den stereotypa bilden av geishan som ett slags kurtisan.

Här kan ni se den soliga och charmiga Kyu, R.I.P:

https://www.youtube.com/watch?v=rbTsG9jrJsU

Här är Britas jazziga version, R.I.P:

https://www.youtube.com/watch?v=ij0bd4TJYLU

I Kyotos Gion-kvarter

I ett av Kyotos gamla geisha-kvarter, Gion, i dag en verklig turistfälla, ser man många kvinnor klädda i kimono. Är de äkta japanska maiko, unga kvinnor som utbildas till geisha, geiko? Eller vanliga japanska kvinnor i festkimono? I Gion-kvarteren såg jag unga kinesiska turistkvinnor som uppenbarligen hyrt en kimono för att leka geisha under en dag. I Tokyos kejserliga trädgård såg jag en europeisk kvinna (tysk eller holländsk) utstyrd i en pink kimono. Så mödosamt hon tog sig fram i sandalerna och tabi-sockorna, så illa hennes utslagna blonda hår passade ihop med den övriga maiko stassen.

Jag medger att jag inte riktigt förstår mig på den traditionella japanska geishakulturen och dess koder. Eller på dagens Maid Café-fenomen, populärt i stadsdelen Akihabara i Tokyo. Unga japanska servitriser klädda i det franska hembiträdets uniform, knäböjande framför kunderna: Welcome, my master/mistress... Ett slags rollspel, som vidareutvecklas i anime, manga och cosplay, i Harajuku-flickornas kläder. En fantasivärld, en oskyldig lek? Look but don't touch... Man gör hjärtformen med händerna och ropar Moe moe, kuyn! Unga kvinnor som talar med småflicksröster.

Det finns många youtube-klipp som skildrar ett besök på ett Maid Café i Tokyo, de flesta med en västerländsk man som kund/gäst. Här ett ganska kritiskt, kort klipp, med nyckelordet bizarre:

https://www.youtube.com/watch?v=oLIFqfOFVhA

Eftersom min oförstående inställning till geishatraditionen är så stark borde jag kanske inte alls kommentera den, sucka och ställa feministiskt färgade frågor: stackars kvinnor, hoppas att hela deras existens inte genomsyras av den hårda disciplinen, att de inte är fångade i den här medeltida traditionen och kvinnosynen. Att de också får leva som vanliga unga japanska kvinnor och umgås med vänner utanför okiya-härberget, den slutna kretsen i Kyotos hanamachi-kvarter, blomsterstäderna...

Men visst är de vackra på ett mystiskt, lite kusligt sätt, de graciösa geishorna, maiko lärjungarna, både kvinnliga och på något sätt androgyna. Både män och kvinnor beundrar geishan, som kvinna drömmer man kanske om att få vara som hon, för bara en dag, bli påklädd och kammad, viras in i det tunga obi-bältet som knyts i en konstfull knut, känna den lilla silkesdynans tryck i ryggen. Man klär ut sig, man blir någon annan, sedan återvänder man till sin vardag, sitt riktiga jag... Maikos uppgift är att konstant underhålla och behaga, hon dansar och sjunger, spelar flöjt och slår på trumma, serverar te, övar kalligrafi, konverserar. I hennes garderob finns minst fjorton dyrbara kimono med sju meter långa obi-bälten. Hon trippar på 15 cm höga okobo träskor, är hon en nykomling får endast underläppen målas röd. Småningom får hon ett nytt blomnamn, för hon ska vara lika vacker och skör som en blomma.

Geishans vitsminkade ansikte lyste som vitt porslin i de dunkla rummen utan elektricitet, de traditionella japanska rummen som Junichiro Tanizaki skildrar så fint i essäboken In Praise of Shadows (som jag fick låna av författarkollegan Thomas Brunell). Delar av hårfästet och den sensuella nacken lämnas osminkade, vilket får det vita sminket att se ut som en mask. Jag tänker på kabuki- och no-teaterns artister, på butoh dansarna, de italienska harlekinerna, de sorgsna clownerna, pantomimkonstnären Marcel Marceau.

Som tonåring och ung kvinna sminkade jag mig måttligt, men medger att jag alltid varit lite intresserad av makeup. Men aldrig besatt av smink, vilket många unga kvinnor är i dag, jag kan bara förundras över sättet på vilket man i en sminkvideo "duttar på" den flytande foundation med sminksvampen och lägger lager på lager med ögonskugga. En ung maiko använder röd ögonskugga, hon målar ögonbrynen med fast hand, att sminka sig på rätt sätt hör till hennes utbildning, allt enligt de urgamla, strikta regler som hör till osiroi.

Här en länk till en fin men på något sätt tragisk BBC dokumentär om en15-årig maikolärlings vardag i Kyoto:

https://www.youtube.com/watch?v=AiBYGugc17k

I Kennin-ji i utkanten av Gion, Kyotos äldsta tempel, försökte jag fota de här turistflickorna i kimono vid stenträdgården, helst utan deras fotograf, men det lyckades inte, fotografen fanns där precis hela tiden, som en geishamamma, okasan:

Ovanligare att se en man i traditionella japanska
kläder, här ett lite gulligt äldre par.

I Tokyos Asakusa

Praktfull kimono på Nationalmuseet i Tokyo

Kamo-floden flyter väster om Gion, vita hägrar stod i det grunda vattnet och azalean lyste grannröd vid strandpromenaden. Tillbaka i stadens centrum, på en livligt trafikerad gata, fick jag syn på det här lilla monumentet, som hedrar bodhisattvan Jizo. Nichiren-skolan från 1200-talet omnämndes på plakatet, vilket gjorde mig glad, eftersom den skolan/inriktningen har stått mig nära i många decennier. Jag har svårt att tala om sekter, eftersom dharma är den gemensamma nämnaren för alla buddhiströrelser. Kanske vi annars också borde fokusera på det som förenar olika religioner, i stället för det som skiljer åt? Bodhisattva-idealet påminner om kristendomens devis "du skall älska din nästa, som dig själv". Ja, jag missade också Ryozen Kannon-templet i Kyoto, dedikerat till medlidandets kvinnliga bodhisattva Kannon...

Nytt och gammalt, högt och lågt, stort och litet möts i Kyoto, som ligger i en kittel omgivet av berg. Luften kändes tung att andas när temperaturen steg till 24 grader. Många kvarter såg ganska nedslitna ut, arkitekturen är inte speciellt attraktiv. Kyoto är inte lika glittrigt som Tokyo. Bakom de bullriga huvudgatorna finns små gränder som man lätt går vilse i.

Betongbrutalism i Kyoto

Traditionella små bostadshus

Dagens unga japaner, affisch på
järnvägsstationen

Vintage affischer från 1930-talet, reklam
för Kirin-ölet...

Jag tillbringade bara två dagar i Kyoto, frukost åt jag på det trevliga Holly's Café, där det spelades nonstop 1960-tals popmusik. När jag hörde Scott McKenzies San Fransisco höll jag på att brista i gråt, nostalgisk som jag är... I butikerna hör man ofta jazz och amerikanska sångare typ Frank Sinatra och Nat King Cole, tycker det skulle ha varit trevligt att höra lite mera japansk musik omkring mig...

I närheten av Holly's finns Kyoto Art Center, som informerar om kulturevenemang och ordnar workshops och utställningar. De övre våningarna såg lite ödsliga ut och jag höll på att bli utestängd på en takterrass... I ett undangömt utrymme i bottenvåningen såg jag en fotoutställning inspirerad av Debussys Clair de Lune. Byggnaden är en gammal skola, miljön med café och bibliotek var trevlig, icke glamorös och icke kommersiell. Skulle gärna ha gått på Butoh-festivalen i början av maj...

Det känns svårt att skriva om Ryoanji-templet, min finaste upplevelse i Japan. Vad kan man skriva om zen, den ordlösa andliga övningen (på sanskrit dhyana)? Men själva tempelmiljön kan beskrivas i ord, stenträdgården med sina femton stenar, som öar i ett hav av sand, en fridfull plats som lockar busslaster med turister (se mitt föregående inlägg). Området kring Ryoanji är stort, naturen var vacker i vårgrönskan, stigar ledde genom skogsdungar med fågelsång i de höga träden, runt sjön. Ett litet shinto shrine stod ute på en holme dit man vandrade över en bro.

En grupp japanska skolflickor besökte helgedomen, bugade sig, klappade i händerna och lade små stenar på balken, medan turisterna tittade på. En turist satte sig för att vila på bänken innerst inne i den lilla helgedomen, under taket. Hur okunnig och okänslig får man egentligen vara?

Jag hann aldrig till den berömda Fushimi Inari-helgedomen med sina tusentals portar, men vem vet, kanske en enda liten shrine med en orangeröd torii räcker lika bra...

Kulturtant vid Ryoanjis stenträdgård

Hotellversion av en stenträdgård... här når man
garanterat inte satori...

Följande morgon, innan jag checkade ut från hotellet, ville jag se Nijo-slottet, men gick åt fel håll. Ja, jag medger att jag inte är van att använda GPS. Jag frågade två personer som kom emot mig, de kollade sina GPS, men den rätta riktningen förblev oklar... Lost in translation? I dag tittar jag på youtube videor som presenterar Nijo-slottet, den gyllene paviljongen och allt annat som jag inte hann se i Kyoto.

Så skönt det skulle ha varit att vandra uppe i bergen i Kyoto, kanske genom en cederskog, en sådan som Haruki Murakami skildrar i Norwegian Wood när romanens jag åker buss till det kusliga Ami-hemmet för att hälsa på den deprimerade Naoko. Bussen följer Kamo-floden mot norra Kyoto, han ser svarta tegeltak och växthus av plast, katter vilande på vedtravar. De jättelika träden påminner om en urskog. Under en lång tid körde vi på denna väg genom cederskogen som följde floden nere i dalgången. När det började kännas som om hela världen var begravd för all evighet i cederskog tog den äntligen slut och vi kom ut i en kitteldal omgiven av bergstoppar (svensk översättning av Eiko och Yukiko Duke).

Till slut höll jag på att storkna i den varma solen, så jag vandrade tillbaka till Shijo dori-gatan, där MyStays-hotellet var beläget (ja, min bokning på ett traditionellt ryokan gick åt pipan, eftersom stället visade sig vara 20 km utanför Kyoto). Jag kände mig nästan svimfärdig, men hittade sedan en väldigt trevlig bokhandel med kafé, där jag satt en lång stund med en cappuccino och ett bakverk, lyssnade på klassisk musik och tittade på människorna som gick förbi ute på trottoaren. Ueo muite... Ja, i bokhandeln köpte jag en liten fotobok om Japan åt min syster (inte Hygge-boken!).

Ofta hade jag ingen aning om hur bakverken
smakade. Sött eller salt?

Här en cool ung mamma på barnboksavdelningen, hennes look utgör ett slags kontrast till både maiko och de dyrt klädda professional women som man ser i Tokyometron, eller Lolitaflickorna i sina noggrant designade outfits inspirerade av rokoko, prinsessor och dyster goth:

I närheten av Kyotos supermoderna stationsbyggnad finns Nishi Honganji-templet med många olika byggnader och två stora tempelhallar omgivna av ett grått grusplan. Templet hör till Jodo-traditionen, jag hann se en liten ceremoni med unga munkar som mässade och sedan vördnadsfullt stängde det förgyllda altarets dörrar, krypande på sina knän. Själv tilltalas jag kanske av en mera avskalad utsmyckning, men visst är det intressant att se alla dessa historiska tempel, idag kanske mera museer än levande buddhistcenter.

Den osynliga draken? Min roman från 1980...

Kyotos järnvägsstation representerar en verklig wow arkitektur, vilket man först har svårt att upptäcka. Den yttre, jättelånga fasaden är inte så speciell. Men sedan fick jag syn på takkonstruktionens järnstänger inne i byggnaden, som ur ett visst perspektiv såg ut som solfjädrar eller fågelvingar. Arkitekten är Hiroshi Hara, byggnaden invigdes 1997.

I samband med stationsbyggnaden finns varuhuset Isetan i tretton våningar. Det är vanligt att varuhus och skyskrapor i Japan inhyser konstgallerier och museer, liksom i Mori-skyskrapan i Tokyo, eller museet i grannstaden Kichijoji. För mig känns det ganska främmande att ha konst och butiker under samma tak, tycker det är bättre att hålla dem isär, fast i dagens värld och metropoler flyter ju allt ihop, affärsverksamhet och underhållning, kultur och mat, hälsovård, gym, spelhallar, caféer, bibliotek, bussterminaler... men mest bara butiker, mera butiker. De japanska köpcentren gjorde mig helt utmattad, speciellt då jag letade efter rätt utgång, ett ledig bord på ett kafé, eller hamnade i underliga labyrinter i bottenvåningarnas korridorer med direktförbindelse till metrolinjerna.

Kichijoji-konstmuseet i hjärtat av ett köpcenter

Branta trappor och en rulltrappa ledde upp till järnvägsstationens utsiktsplats. En lite rolig ljusshow visades på trapporna med nyckelord som torii, maiko och sake... Kanske japanerna själva leker med stereotypier förknippade med deras kultur. Det gör vi i Finland också, typ sauna, sisu, Sibelius... Utsiktsplatsen var inte så speciell, inte ens i solnedgången, bakom grumliga glasväggar skymtade bergen som omger Kyoto. Ett glatt leende ungt par i traditionella kläder traskade förbi mig medan duvorna pickade omkring.

På väg till Kyoto med höghastighetståget shinkansen satt jag på fel sida och såg bara en skymt av den snöklädda vulkanen Fujiyama, bakom dåsande japanska män. Den hårt arbetande japanska tjänstemannen kallas salariman, nästan som ett slags rollfigur, och det är just honom, speciellt om han är högt uppsatt, som maiko underhåller i tehus och på restauranger...

Detsamma hände på returresan till Tokyo: inte ens en skymt av Fujiyama. Tågbiljetten var överraskande dyr, det susade i öronen när shinkansen flög fram i en hastighet som kunde nå 370 km i timmen, i landskap som ofta såg ut som en enda stor förstad till Tokyo. Då och då öppnades vyer med små risfält som får sitt vatten från kanaler, skogsdungar, kanske ceder, små tempel med sina svarta tegeltak och ett öppet hav som skymtade bakom järnbroarna i Yokohamas hamn...