Jag satt på min klippa i den friska blåsten, klippan var nersölad med gåsbajs så jag kunde inte fota måsungen på nära håll, förmodligen en av de tre, som satt blickstilla vid det skummande vattenbrynet. Bilden blev tyvärr oskarp.
Det var fredagkväll, folk trivdes på stränderna och njöt av dj-musikens sköna drive i ett spontant evenemang som ingick i Rantakesä130km-projektet. Vem som helst kan ordna ett evenemang, var som helst. How about a poetry reading? Som trött mamma till små barn tyckte jag också om att gå på parkkonserter och ibland dansa på gräsmattan, kanske lite i smyg.
Jag fick syn på barnens gamla dagis ur ett nytt perspektiv bakom Eirastrandens låga bassäng, det ljusa huset i mitten. Många trodde att det var ett exklusivt, privat dagis, men det var det inte alls, utan ett helt vanligt kommunalt dagis i en ovanligt vacker byggnad. Och jag minns höststormarna, den bitande kalla blåsten från havet när det var fruset och alldeles vitt.
Stadsbor skulle må bra av att vistas på lantgårdar, se hästar, får och hönor omkring sig. Att klappa djur är avväpnande, för både stora och små, djur vädjar till vår inneboende förmåga att vårda, väcker våra bästa sidor. Stora syster fick rida på ponnyn, medan de yngre systrarna eller kusinerna tittade på och traskade snällt efter i ponnyns fotspår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar