På väg till Simstadion trampade jag förra veckan förbi Vinterträdgården och stannade för att fota rosorna, många nästan utblommade. Tycker de är vackrast som knoppar, färdiga att slå ut. Sedan blir de nästan för stora och tunga, så som den mörkröda Rosa Burgund. Vackra namn: Bella Rosa, Rosa Sommerwind, den gula Gold Marie, den dramatiska Queen of Hearts... De vita Rosa Schneewitchen och Karen Blixen. Jag undrar om hon odlade rosor på sin afrikanska farm.
Att se bara rosor omkring sig gör mig konstigt matt, nästan lite sorgsen. Plötsligt blir de lite kusliga där de växer i sin trädgård, "än hvita som döden, än röda som blod", (Josephson, Svarta rosor). Jag tänker på William Blakes maskätna ros: "Oh Rose thou art sick..." På Södergrans sköna kärleksrosor och rosenaltare. Övermodet? "Jag är skön ty jag har vuxit i min älskades trädgård.... Jag stod i solen och fick glöd... " (Rosen). Eller: "Världen är min. Vartän jag går kastar jag rosor åt alla..."
Yksi ruusu on kasvanut laaksossa, ja se kauniisti kukoistaa, sjöng jag i den finska folkskolan.
Rosen, blomman som man ger på stora fester, på bröllop, födelsedagar, dop och begravningar. När jag bodde i Brooklyn blev jag uppvaktad av en gift man som gav mig ett stort fång med mörkröda rosor.
Jag vill inte ha de här rosorna, utbrast jag åt Martha, en av mina tre rumskamrater i det stora smala limestonehuset i Flatbush.
Men visst är de vackra, viskade den anorektiska Martha när jag ställde vasen på bordet i vår halvtomma matsal.
O my Luve is like a red, red rose, that's newly sprung in June, skrev Robert Burns mot slutet av 1700-talet, men jag tänkte kanske på en dikt av Märta Tikkanen: "Behåll dina rosor!"
I ett tidigare inlägg skrev jag om studentrosorna. Nu har min pojkes rosor vissnat, men jag har svårt att kasta bort dem. De har fått stå och vissna i sin vas, fortfarande vackra, men på ett kusligt sätt. Vidrör man dem tappar de bladen, smulas sönder.
Vi känner ganska många unga personer, alla pojkar, som mött en förtidig död. Somliga har begått självmord. Vi tittade på foton från min yngre sons gammeldansfest och han pekade på en allvarlig, stilig yngling klädd i frack: det var han. Andra har dött i oförklarliga olyckor, en i en överdos som 21-åring. En klasskamrat, en sjuttonårig pojke, föll från en balkong i femte våningen. Han spelade ofta dataspel tillsammans med mina pojkar, de satt vid bordet i vårt vardagsrum, i hörnet där jag nu har mitt butsudanskåp. Jag satt i soffan och tittade på tv, det var lugna kvällar för tio år sedan. Jag hörde på pojkarnas lågmälda röster och såg deras bortvända ryggar. Ingen av oss kunde ana vad som skulle hända på våren 2009.
Några trappor upp från rosengården växte andra slags blommor, blåa och blekt lavendelfärgade. Somliga trängde fram vid foten av stenbalustraden, det kändes skönt att se dem efter rosorna. Eller rosenbuskarna som växte utanför Vinterträdgården i en häck vid trottoaren, i olika stadier av sitt rosenliv, från blomma till orangefärgad nypon.
Att se bara rosor omkring sig gör mig konstigt matt, nästan lite sorgsen. Plötsligt blir de lite kusliga där de växer i sin trädgård, "än hvita som döden, än röda som blod", (Josephson, Svarta rosor). Jag tänker på William Blakes maskätna ros: "Oh Rose thou art sick..." På Södergrans sköna kärleksrosor och rosenaltare. Övermodet? "Jag är skön ty jag har vuxit i min älskades trädgård.... Jag stod i solen och fick glöd... " (Rosen). Eller: "Världen är min. Vartän jag går kastar jag rosor åt alla..."
Yksi ruusu on kasvanut laaksossa, ja se kauniisti kukoistaa, sjöng jag i den finska folkskolan.
Rosen, blomman som man ger på stora fester, på bröllop, födelsedagar, dop och begravningar. När jag bodde i Brooklyn blev jag uppvaktad av en gift man som gav mig ett stort fång med mörkröda rosor.
Jag vill inte ha de här rosorna, utbrast jag åt Martha, en av mina tre rumskamrater i det stora smala limestonehuset i Flatbush.
Men visst är de vackra, viskade den anorektiska Martha när jag ställde vasen på bordet i vår halvtomma matsal.
O my Luve is like a red, red rose, that's newly sprung in June, skrev Robert Burns mot slutet av 1700-talet, men jag tänkte kanske på en dikt av Märta Tikkanen: "Behåll dina rosor!"
I ett tidigare inlägg skrev jag om studentrosorna. Nu har min pojkes rosor vissnat, men jag har svårt att kasta bort dem. De har fått stå och vissna i sin vas, fortfarande vackra, men på ett kusligt sätt. Vidrör man dem tappar de bladen, smulas sönder.
Vi känner ganska många unga personer, alla pojkar, som mött en förtidig död. Somliga har begått självmord. Vi tittade på foton från min yngre sons gammeldansfest och han pekade på en allvarlig, stilig yngling klädd i frack: det var han. Andra har dött i oförklarliga olyckor, en i en överdos som 21-åring. En klasskamrat, en sjuttonårig pojke, föll från en balkong i femte våningen. Han spelade ofta dataspel tillsammans med mina pojkar, de satt vid bordet i vårt vardagsrum, i hörnet där jag nu har mitt butsudanskåp. Jag satt i soffan och tittade på tv, det var lugna kvällar för tio år sedan. Jag hörde på pojkarnas lågmälda röster och såg deras bortvända ryggar. Ingen av oss kunde ana vad som skulle hända på våren 2009.
Några trappor upp från rosengården växte andra slags blommor, blåa och blekt lavendelfärgade. Somliga trängde fram vid foten av stenbalustraden, det kändes skönt att se dem efter rosorna. Eller rosenbuskarna som växte utanför Vinterträdgården i en häck vid trottoaren, i olika stadier av sitt rosenliv, från blomma till orangefärgad nypon.
"Det är min lott -
att alla dagar gå med rosor till min drottning
och ligga snyftande vid hennes fötter...
När skall jag stiga upp lätt som en fjäder
att hämta rosen, den enda,
den som aldrig dör."
att alla dagar gå med rosor till min drottning
och ligga snyftande vid hennes fötter...
När skall jag stiga upp lätt som en fjäder
att hämta rosen, den enda,
den som aldrig dör."
Ur Skönhetens stod, Edith Södergran
En mycket fin text, tack, och vackra foton.🌹
SvaraRaderaTack, Monica, roligt att få feedback. Ha en solig fortsättning på sommaren. Hälsar Marianne
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera