Just nu har jag svårt att koncentrera mig på någonting vettigt, mitt skrivarbete, seriös läsning. Mina tankar pendlar mellan Donald Trump som eventuell blivande president, läget i Turkiet och den 17-årige afghanens framfart ombord på ett tåg i Tyskland (pojken hade kommit som ensamt flyktingbarn till landet när han var femton). Har vardagsrasismen ökat i Finland? Min dotter såg en finsk man spotta mot minst fem somaliska kvinnor som kom emot honom i Östra centrum. Så otäckt och förnedrande mot kvinnorna, också väldigt obehagligt för min dotter att se.
Tog bussen till heminredningsvaruhuset i Esbo, bara för att titta på någonting som jag egentligen inte behöver. Kuddfodral? Så svårt att välja (som finlandssvensk skulle jag dessutom inte säga kuddfodral, men dynvar är inte heller rätt ord).
Ett skinande vitt, perfekt kök? Jag kommer aldrig att ha ett sådant och ser jag ett sådant, tänker alltid på skildringen av det holländska skinande vita köket i den estniske författaren Tonu Onnepalus bok Gränsland (som han skrev under pseudonymen Emil Tode).
Soffparadiset, soffornas tysta klagan, den trygga klippan i vårt vardagsrum? Vi har en Vittaryd vit Ektorpsoffa - men borde jag ha valt den i Nordvalla grå eller Mobacka beige i stället? En monstruös parsäng, kunde en sådan ha räddat mitt parförhållande? No woman no cry...
Det pastellfärgade flickrummet, barnsängar med fula gavlar, en säng som en vit metallbur. Varför får en barnsäng inte vara alldeles enkel och vanlig - och måste man ha en sån där sänghimmel? Jag köpte barnens första enkla sängar på loppis, senare en obekväm våningssäng för att få mera golvutrymme, en loftbädd som gungade olycksbådande och hade en skrivbordsskiva nertill som ingen använde för läxläsning, en skiva som bara samlade klädbylten, böcker, leksaker.
Mjukisdjurens tysta klagan i hyllorna. Rödluvans grinande varg, färdig att sluka stackars lilla mormor i sina käftar. Mormödrar i Sverige har protesterat - vem vill ge en sådan skrämmande leksak åt sitt barnbarn? Inte jag åtminstone... Andra barnprylar heter Duktig, Busa, Småslug, Läskig, Smågli, Smaska. Jag funderar på skillnaderna mellan rikssvenskt och finlandssvenskt språkbruk, vårt vardagsspråk, vilka slags associationer våra ord skapar.
Granna färger, klara färger, karamellfärger. Jag tycker om att ha vissa färgklickar i mitt hem, men jag vill inte ha en gul hylla, ett klarrött skåp.
Jag brukar ibland kolla varuhusets bokhyllor, fyllda med restupplagor, arrangerade enligt bokryggens färg. Och där fanns den fortfarande, i Vita bokhyllan, bakom ett ganska fult soffbord och en ganska ful länstol, boken som jag egentligen skulle ha lust att knycka: Albert Camus Anteckingar 1942-1951. I Gröna hyllan: Den postmoderna anstalten. Är hela varuhuset ett slags anstalt? Jonathan Franzens Tillrättalägganden (The Corrections) instucken i Svarta hyllan i många exemplar, en av mina favoritromaner, hans bästa tycker jag.
En svart bok till som jag skulle vilja knycka, ifall jag vågade: Andre Brinks På andra sidan tystnaden. En tilltalande boktitel, boken liksom viskar åt mig, i en konstgjord omgivning full av ljud: kom hit, kom hit till den här sidan, till den andra sidan... Ja, jag undrar vad där finns, på andra sidan tystnaden?
Skärgårdslandskapet bakom det persikofärgade badkaret (eller är det ett bubbelbad, en jacuzzi?) ser så riktigt ut att jag skulle kunna stiga in i det. Tog en selfie mellan Paxgarderoberna...
Hemma nosar Figaro på mitt magra kap: en badrumsmatta, tygtofflor åt sonen, ett violett doftljus för violetta skymningar, formar för ispinnar på saft, två små vaser för mitt butsudanbord...
Tog bussen till heminredningsvaruhuset i Esbo, bara för att titta på någonting som jag egentligen inte behöver. Kuddfodral? Så svårt att välja (som finlandssvensk skulle jag dessutom inte säga kuddfodral, men dynvar är inte heller rätt ord).
Ett skinande vitt, perfekt kök? Jag kommer aldrig att ha ett sådant och ser jag ett sådant, tänker alltid på skildringen av det holländska skinande vita köket i den estniske författaren Tonu Onnepalus bok Gränsland (som han skrev under pseudonymen Emil Tode).
Soffparadiset, soffornas tysta klagan, den trygga klippan i vårt vardagsrum? Vi har en Vittaryd vit Ektorpsoffa - men borde jag ha valt den i Nordvalla grå eller Mobacka beige i stället? En monstruös parsäng, kunde en sådan ha räddat mitt parförhållande? No woman no cry...
Det pastellfärgade flickrummet, barnsängar med fula gavlar, en säng som en vit metallbur. Varför får en barnsäng inte vara alldeles enkel och vanlig - och måste man ha en sån där sänghimmel? Jag köpte barnens första enkla sängar på loppis, senare en obekväm våningssäng för att få mera golvutrymme, en loftbädd som gungade olycksbådande och hade en skrivbordsskiva nertill som ingen använde för läxläsning, en skiva som bara samlade klädbylten, böcker, leksaker.
Mjukisdjurens tysta klagan i hyllorna. Rödluvans grinande varg, färdig att sluka stackars lilla mormor i sina käftar. Mormödrar i Sverige har protesterat - vem vill ge en sådan skrämmande leksak åt sitt barnbarn? Inte jag åtminstone... Andra barnprylar heter Duktig, Busa, Småslug, Läskig, Smågli, Smaska. Jag funderar på skillnaderna mellan rikssvenskt och finlandssvenskt språkbruk, vårt vardagsspråk, vilka slags associationer våra ord skapar.
Granna färger, klara färger, karamellfärger. Jag tycker om att ha vissa färgklickar i mitt hem, men jag vill inte ha en gul hylla, ett klarrött skåp.
Jag brukar ibland kolla varuhusets bokhyllor, fyllda med restupplagor, arrangerade enligt bokryggens färg. Och där fanns den fortfarande, i Vita bokhyllan, bakom ett ganska fult soffbord och en ganska ful länstol, boken som jag egentligen skulle ha lust att knycka: Albert Camus Anteckingar 1942-1951. I Gröna hyllan: Den postmoderna anstalten. Är hela varuhuset ett slags anstalt? Jonathan Franzens Tillrättalägganden (The Corrections) instucken i Svarta hyllan i många exemplar, en av mina favoritromaner, hans bästa tycker jag.
En svart bok till som jag skulle vilja knycka, ifall jag vågade: Andre Brinks På andra sidan tystnaden. En tilltalande boktitel, boken liksom viskar åt mig, i en konstgjord omgivning full av ljud: kom hit, kom hit till den här sidan, till den andra sidan... Ja, jag undrar vad där finns, på andra sidan tystnaden?
Skärgårdslandskapet bakom det persikofärgade badkaret (eller är det ett bubbelbad, en jacuzzi?) ser så riktigt ut att jag skulle kunna stiga in i det. Tog en selfie mellan Paxgarderoberna...
Hemma nosar Figaro på mitt magra kap: en badrumsmatta, tygtofflor åt sonen, ett violett doftljus för violetta skymningar, formar för ispinnar på saft, två små vaser för mitt butsudanbord...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar