För ett par dagar sedan återsåg jag trutungarna på Ursins klippa. Nu var de bara två, jag hoppas att de inte tappat bort sitt syskon. När jag granskade fågelungen som hade placerat sig närmare vattnet märkte jag att den stod på bara ett ben. Jag vet ju att fåglar, speciellt vadare, tycker om att göra så.
Och ändå blev jag lite orolig, nästan förskräckt: tänk om den har förlorat sitt andra ben? Fågeln såg visserligen helt nöjd ut där den stod i blåsten på sitt ena - eller enda? - ben. Jag försökte spana under den fjuniga magen, men såg inga spår av ett upplyft och undangömt fågelben, en fot med simhud. Är fågeln verkligen enbent? undrade jag. Hur klarar den sig i så fall på marken, att kila bland strandstenarna eller på en gräsmatta, landa mjukt på en klippa? Simma?
Samtidigt rörde sig den andra fågelungen lite närmare mig, nyfiken och piggt plirande med sina mörka ögon. Han, eller hon - ska vi säga hen? - stod stadigt på sina två fina simfötter.
När jag igen fäste blicken på den enbenta fågeln märkte jag till min lättnad att det osynliga benet hade blivit synligt och dragits ner bredvid det andra medan fågeln omsorgsfullt putsade sina fjädrar. Det här bestyret lyckades uppenbarligen bättre när hen stod stadigt på båda fötterna. Läste senare att en fågel står på ett ben för att minimera värmeförlusten. Det känns säkert varmt och skönt att värma foten inne i den mjuka fjäderskruden!
Fågelsystern, eller brodern, ställde sig bredvid sitt syskon vid vattenbrynet, där de båda stod och tittade fundersamt ut på havet. Och nu stod den andra fågeln igen på ett ben...
Var dröjde trutmamman? Måste vi nu ensamma bege oss ut till havs för att leta efter en munsbit? De vackra vingarna flaxade till och fåglarna lyfte, lämnade klippan, landade som guppande prickar utanför Löyly-bastun.
Dit begav jag mig också, bara för att konstatera att jag föredrar att sitta på ett traditionellare strandcafe, typ röd strandboda. Bagarstugan i Mariehamn hör till mina favoriter. Som arkitektur är Löyly-byggnaden fin och det doftade fint av rök från bastuavdelningen, men att sitta på en stol som står på ett kalt trägolv, omringad av bara träytor och en öronbedövande kakofoni av ekande röster är inte speciellt hemtrevligt. Detsamma gäller det trendiga Hernesaaren ranta med plastpalmerna, samt Allas-terrassen på Skatudden, på stället där Allas Sea Pool öppnar i augusti, under pariserhjulet...
Har folk börjat skratta hårdare? Varför måste de skrika så där i sina mobiler? Eller är det bara jag som har blivit tystare? Jag får lust att säga: Utsäkta, lite tystare, please, lyssna på havet, på måsarna...
En färgklick på stranden: en liten röd stuga bland allt det nya och trendiga, ett klubbutrymme för ungdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar