Grå och ledsam dag, fick inte mycket gjort. Satt som fastnaglad vid tv-rutan och tittade på France 24-kanalens nyhetsbevakning från Nice. En lastbil hade kört över människor på strandbulevarden, människor som firat Frankrikes nationaldag och tittat på fyrverkeriet. Man mår riktigt, riktigt illa av att föreställa sig händelseförloppet.
Jag hörde de första nyhetsrapporterna mitt i natten, då befarades dödssiffran vara trettio. Plötsligt hade den stigit till sextio, i dag räknar man med över åttio döda och över två hundra skadade, många kritiskt.
Jag var i Nice på sommaren 1977, då jag deltog i ett buddhistmöte i staden Aix. Då använde man visst det italienska namnet Nizza. Jag reste dit med några unga finländare och japaner (bosatta i Finland). Den långa strandbulevarden påminde om strandbulevarden i Cannes, där jag var på sommaren 1971 som au pair i en familj som bodde i Paris och firade sommarlovet "sur la cote". Jag minns den steniga stranden i Nice, gamla stadens "arabiska kvarter" där vi åt couscous och pratade med unga amerikanska turister.
Vi bodde med hundratals andra från Europas alla hörn i studentbostäder i Aix och kördes i bussar till den lilla byn Trets, där det europeiska centret för Nichirenbuddhismen finns i närheten av berget S:t Victoire.
I dag tänkte jag mycket på min vistelse i Nice för nästan fyrtio år sedan. Världen har förändrats under åren, blivit både bättre och sämre. I början av 80-talet var vi rädda för Reagens Stjärnornas krig och marscherade för fred. 90-talet präglades av etniska konflikter och folkmord i det forna Jugoslavien, i Rwanda. Och sedan kom Nine Eleven, 11.9.2001. Den japanska munken Nichiren skrev i sin skrift Rissho Ankoku Ron från 1200-talet om de tre fatala gifterna som kan fördärva en nation: girighet, hat och okunskap.
Jag stängde av tv:n, nonstop nyheterna om attacken i Nice blev helt enkelt för mycket. Ute var det grått och ganska kallt. På morgonen hörde jag några avlägsna åskknallar och det störtregnade, vattnet forsade i stuprännorna. När jag gick ut hade det klarnat, men havet låg grått, kanadagässen stod i en orörlig klunga på stranden, som om de väntade på någonting. Färjorna kommer och går. Två män i röda regnrockar metade på strandkajen, en enda passagerare steg ombord på Ugnsholmens båt.
Brunnsparkens gräsmattor mår bra av regnet. Framför Brunnshuset flyter en liten ö av blomplanteringar, lite gräll mitt bland det gröna, men ändå vacker. I Nice lägger folk blommor på strandbulevarden, Promenade des Anglais, där så många miste livet.
Jag hörde de första nyhetsrapporterna mitt i natten, då befarades dödssiffran vara trettio. Plötsligt hade den stigit till sextio, i dag räknar man med över åttio döda och över två hundra skadade, många kritiskt.
Jag var i Nice på sommaren 1977, då jag deltog i ett buddhistmöte i staden Aix. Då använde man visst det italienska namnet Nizza. Jag reste dit med några unga finländare och japaner (bosatta i Finland). Den långa strandbulevarden påminde om strandbulevarden i Cannes, där jag var på sommaren 1971 som au pair i en familj som bodde i Paris och firade sommarlovet "sur la cote". Jag minns den steniga stranden i Nice, gamla stadens "arabiska kvarter" där vi åt couscous och pratade med unga amerikanska turister.
Vi bodde med hundratals andra från Europas alla hörn i studentbostäder i Aix och kördes i bussar till den lilla byn Trets, där det europeiska centret för Nichirenbuddhismen finns i närheten av berget S:t Victoire.
I dag tänkte jag mycket på min vistelse i Nice för nästan fyrtio år sedan. Världen har förändrats under åren, blivit både bättre och sämre. I början av 80-talet var vi rädda för Reagens Stjärnornas krig och marscherade för fred. 90-talet präglades av etniska konflikter och folkmord i det forna Jugoslavien, i Rwanda. Och sedan kom Nine Eleven, 11.9.2001. Den japanska munken Nichiren skrev i sin skrift Rissho Ankoku Ron från 1200-talet om de tre fatala gifterna som kan fördärva en nation: girighet, hat och okunskap.
Jag stängde av tv:n, nonstop nyheterna om attacken i Nice blev helt enkelt för mycket. Ute var det grått och ganska kallt. På morgonen hörde jag några avlägsna åskknallar och det störtregnade, vattnet forsade i stuprännorna. När jag gick ut hade det klarnat, men havet låg grått, kanadagässen stod i en orörlig klunga på stranden, som om de väntade på någonting. Färjorna kommer och går. Två män i röda regnrockar metade på strandkajen, en enda passagerare steg ombord på Ugnsholmens båt.
Brunnsparkens gräsmattor mår bra av regnet. Framför Brunnshuset flyter en liten ö av blomplanteringar, lite gräll mitt bland det gröna, men ändå vacker. I Nice lägger folk blommor på strandbulevarden, Promenade des Anglais, där så många miste livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar