Jag satt i går på min favoritklippa i närheten av Eirastranden. Det blåste kraftigt, alltid lika rofyllt att höra på vågorna som bryts mot klippan. Som om man vistades ute i skärgården. Vattnet stod högt, vågorna sköljde över stenen i strandvattnet.
Tre stora brunspräckliga måsar cirkulerade ovanför klippan och red på vinden. De landade framför mig och en tredje mås, som visade sig vara måsmamman, anlände med godbitar åt dem.
Jag kollade på webben: måsarna var gråtrutar. De tre stora fåglarna var ungar, fortfarande beroende av sin mamma (eller pappa?), fast de redan lärt sig flyga. De blir fullvuxna först i fyraårsåldern. På grund av den fortfarande lite fjuniga fjäderdräkten verkade ungarna större än mamman.
Havet svallade, de tre stora fågelungarna blev och vänta på mera mat, ljudligt pipande. Jag fotade en vacker fullvuxen gråtrut för några veckor sedan. Den röda fläcken på näbben signalerar att fågeln är fullvuxen. Fågelungarna pickar på den röda fläcken varpå trutmamman serverar dem godbitar genom att kräkas.
På väg hem tittade jag in på en av stadens vackraste innergårdar. Den röda klängrosen blommade bakom den blåa järngrinden, stället för tankarna till en liten stad vid Medelhavet. Nästan åtminstone, bara palmerna fattas...
En oas mitt i Helsingfors med syrenberså, trädgårdsmöblemang och porlande springbrunn. Så fint fasaden renoverats, ytan har en levande patina. När barnen, mina tre måsungar, var små firade vi en gång en valborgsmässoafton med en bekant familj på den här fina gården. Jag kan tänka mig att familjen i dag saknar den. Fast ibland är det bara bra att lämna platser och minnen bakom sig. Men när snön yr i knutarna och jag går förbi den blåa järngrinden brukar jag tänka på de blodröda rosorna som blommar här i juli.
Tre stora brunspräckliga måsar cirkulerade ovanför klippan och red på vinden. De landade framför mig och en tredje mås, som visade sig vara måsmamman, anlände med godbitar åt dem.
Jag kollade på webben: måsarna var gråtrutar. De tre stora fåglarna var ungar, fortfarande beroende av sin mamma (eller pappa?), fast de redan lärt sig flyga. De blir fullvuxna först i fyraårsåldern. På grund av den fortfarande lite fjuniga fjäderdräkten verkade ungarna större än mamman.
Havet svallade, de tre stora fågelungarna blev och vänta på mera mat, ljudligt pipande. Jag fotade en vacker fullvuxen gråtrut för några veckor sedan. Den röda fläcken på näbben signalerar att fågeln är fullvuxen. Fågelungarna pickar på den röda fläcken varpå trutmamman serverar dem godbitar genom att kräkas.
På väg hem tittade jag in på en av stadens vackraste innergårdar. Den röda klängrosen blommade bakom den blåa järngrinden, stället för tankarna till en liten stad vid Medelhavet. Nästan åtminstone, bara palmerna fattas...
En oas mitt i Helsingfors med syrenberså, trädgårdsmöblemang och porlande springbrunn. Så fint fasaden renoverats, ytan har en levande patina. När barnen, mina tre måsungar, var små firade vi en gång en valborgsmässoafton med en bekant familj på den här fina gården. Jag kan tänka mig att familjen i dag saknar den. Fast ibland är det bara bra att lämna platser och minnen bakom sig. Men när snön yr i knutarna och jag går förbi den blåa järngrinden brukar jag tänka på de blodröda rosorna som blommar här i juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar