Tystnad och rörelse i sommarkvällen

De stod i Hesperiaparken när jag cyklade förbi, de satt utspridda på berget och på gräsmattan, alldeles orörliga. Alla iakttog sina mobilskärmar, alla såg oerhört koncentrerade ut. Någonting var på gång. De väntade, de väntade alldeles tysta och med ett beundransvärt tålamod.
  De väntade på att en Pokémon skulle dyka upp, just här, när som helst. En Pokémon att fånga, att strida emot, att träna upp eller kanske byta ut mot någon annans Pokémon. Jag känner inte till det platsbaserade spelets regler och logik.

En gänglig ung man tog några steg på sandgången, men stannade sedan tvärt och ändrade riktning. De andra satt lika orörliga som förut, förstelnade i sin väntan, försjunkna i sin virtuella värld. I väntan på vad, på vem... I väntan på Godot? Jag tänker också på den finska titeln på en bok av Milan Kundera: Elämä on toisaalla.
  Och väntar vi lite till kan vi snart köpa ett armband med inbyggd Bluetooth, som via vibration och blinkande lysdiol meddelar oss om att en Pokémon finns i vår närhet!

Jag trampade vidare, men saktade av när jag närmade mig Operan och hörde medryckande musik. Där, på dansgolvet, var det liv och rörelse. Till de sprättande tonerna av jazz och swingmusik dansade folk av hjärtans lust, unga och gamla, proffsiga och mindre proffsiga, i vackert böljande kjolar eller lite tråkiga herrshorts. Come as you are! Let's dance...
  Big bandets drive, saxofonernas smidiga eller trumpeternas metalliska toner, basens och trummornas rytmiska samspel. Och dansarna hade sin egen koreografi, de framskred i en lekfullt snabb jive eller i en långsammare foxtrot, i rock 'n' rollens djärva kast. In the Mood, en varm sommarkväll i Helsingfors.