Jag tycker om stämningen på Senatstorget strax innan paraden börjar. Man hör Village Peoples YMCA ( "waj em si ej" i svensk transkribering) i högtalarna, kanske någonting av Donna Summer och Gloria Gaynor. Le Chic, en låt som jag för ett antal år sedan dansade till, på Nylands Nations souldisko...
Dagen blev vacker och varm, många var draperade i regnbågsflaggan eller hade solparasoll i regnbågsfärger. Jag tänkte marschera med finlandssvenska Regnbågsankan, men hittade dem inte i folkvimlet och bakom stängslen nedanom kyrktrapporna, så jag gick tillsammans med de Gröna i stället. Jag såg just inga bekanta, jag har vänner som skyr folksamlingar och aldrig deltar i Pride. Andra har kanske sina egna orsaker, trots att Pride är en fest som välkomnar alla som vill tro på en tolerantare och mera jämlik värld. Kanske det karnevalistiska avskräcker.
En liten grupp bibeltrogna predikade sitt budskap men deras röster drunknade i den stora Herculesbilens schlagermusik. Den enhetligt svartklädda gruppen med tejpad mun påminde oss om förföljda och mördade transpersoner.
Vi tågade ut på gatan, mot Esplanaden, där trädstammarna är prydda med rödprickiga fodral. Folk stod på trottoaren och tittade, de flesta log och vinkade, men jag såg också enstaka sura miner. Vid Gamla studenthuset korkade jag min mineralvattenflaska, det var verkligen hett i solgasset.
På picknicken på Medborgartorget fotade jag Pridefestivalens okrönta drottning i den böljande Tom of Finland-klänningen. Jag bongade många andra fina stasser på både unga och gamla, från samedräkt till änglaflicka, men i år fanns det kanske inte lika många extravaganta kostymer som för några år sedan.
Jag träffade min väninna Majvor utanför Kiasma. För många år sedan gick vi med våra barn på etiopiska fester och på stadens nyöppnade mångkulturcenter Caisa. Nu fotade jag Majvor tillsammans med ett belevat gäng i fantasifulla dräkter. Sedan satt vi på Musikhusets terrass tills Pridefesten tog slut. Det började regna när vi vandrade bort, jag såg en ensam ung man stoppa sin regnbågsflagga i ryggsäcken. Majvor och jag tog en selfie på Teatteris terrass, regnet störtade ner och åskan mullrade bakom hustaken. Luften kändes svalare.
På spårvagnshållplatsen såg jag en berusad äldre man ropa efter en annan man som var utklädd till sjöman. De fann varandra och kramades. Jag tyckte det var en bra avslutning på dagen. Utanför DTM ringlade en lång kö, blåa blixtar korsade skyn.
Följande dag var mulen och grå, ett slags ödslighet och tristess rådde på de tomma gatorna. Eller kanske var det bara jag som upplevde den här ödsligheten... En grupp påpaltade turister stod i hörnet av Glogatan och lyssnade på en trio som spelade Mozart och Vivaldi... Ljusa toner på en mulen dag.
Dagen blev vacker och varm, många var draperade i regnbågsflaggan eller hade solparasoll i regnbågsfärger. Jag tänkte marschera med finlandssvenska Regnbågsankan, men hittade dem inte i folkvimlet och bakom stängslen nedanom kyrktrapporna, så jag gick tillsammans med de Gröna i stället. Jag såg just inga bekanta, jag har vänner som skyr folksamlingar och aldrig deltar i Pride. Andra har kanske sina egna orsaker, trots att Pride är en fest som välkomnar alla som vill tro på en tolerantare och mera jämlik värld. Kanske det karnevalistiska avskräcker.
En liten grupp bibeltrogna predikade sitt budskap men deras röster drunknade i den stora Herculesbilens schlagermusik. Den enhetligt svartklädda gruppen med tejpad mun påminde oss om förföljda och mördade transpersoner.
Vi tågade ut på gatan, mot Esplanaden, där trädstammarna är prydda med rödprickiga fodral. Folk stod på trottoaren och tittade, de flesta log och vinkade, men jag såg också enstaka sura miner. Vid Gamla studenthuset korkade jag min mineralvattenflaska, det var verkligen hett i solgasset.
På picknicken på Medborgartorget fotade jag Pridefestivalens okrönta drottning i den böljande Tom of Finland-klänningen. Jag bongade många andra fina stasser på både unga och gamla, från samedräkt till änglaflicka, men i år fanns det kanske inte lika många extravaganta kostymer som för några år sedan.
Jag träffade min väninna Majvor utanför Kiasma. För många år sedan gick vi med våra barn på etiopiska fester och på stadens nyöppnade mångkulturcenter Caisa. Nu fotade jag Majvor tillsammans med ett belevat gäng i fantasifulla dräkter. Sedan satt vi på Musikhusets terrass tills Pridefesten tog slut. Det började regna när vi vandrade bort, jag såg en ensam ung man stoppa sin regnbågsflagga i ryggsäcken. Majvor och jag tog en selfie på Teatteris terrass, regnet störtade ner och åskan mullrade bakom hustaken. Luften kändes svalare.
På spårvagnshållplatsen såg jag en berusad äldre man ropa efter en annan man som var utklädd till sjöman. De fann varandra och kramades. Jag tyckte det var en bra avslutning på dagen. Utanför DTM ringlade en lång kö, blåa blixtar korsade skyn.
Följande dag var mulen och grå, ett slags ödslighet och tristess rådde på de tomma gatorna. Eller kanske var det bara jag som upplevde den här ödsligheten... En grupp påpaltade turister stod i hörnet av Glogatan och lyssnade på en trio som spelade Mozart och Vivaldi... Ljusa toner på en mulen dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar