Åka spårvagn

Jag älskar spårvagnar, har alltid älskat dem. Jag tycker om städer som har bevarat sin spårvagnstrafik. Roligt att se i vilka färger vagnarna är målade. I Göteborg är de blåa, i Berlin gula, i Wien och Bratislava har de en rödbeige färg. Jag kände mig stolt när jag lärde mig att använda Bratislavas biljettautomat! Tallinns nya flotta vagnar är vita med röda ränder nertill. Inga spårvagnar i S:t Petersburg, men Joseph Brodsky har skrivit om spårvagnens pinglande på Liteinij, hans hemgata. Tito Colliander har i sina barndomsmemoarer berättat hur han i svältens och strejkernas Petersburg åkte spårvagn till sin skola utan att betala.

Jag var i San Francisco 1983, men just då var de historiska kabelvagnarna borttagna för restaurering. Av San Franciscos ursprungligen 23 linjer finns bara tre kvar. A Streetcar Named Desire, Tennessee Williams' kända pjäs från 1947, som på svenska fått det i mitt tycke mindre lyckade namnet Linje lusta. 

Det var via spårvagslinjerna som jag lärde mig att orientera mig i staden som barn. På gnisslande skenor har spårvagnen följt mig genom livet och svängt in på nya gator, från Arkadiagatan till Runebergsgan, i Skatuddens skarpa kurvor på 1950- och 60-talet. Femmans spårvagn, som aldrig hade släpvagn, körde från Tölö torg till Skatudden, där min mormor bodde. När vi bodde på Stockholmsgatan hördes fyrans dånande ljud om kvällarna när vagnen ökade på farten i den långa backen som ledde ner till Munksnäs.
  Jag minns 1930-talets spårvagnar som fortfarande var i bruk i min tidiga barndom. Då fanns linje 12, som var en "rusningsvagn". Den körde längs Mannerheimvägen och svängde i en rolig halvcirkel på stället där vår hemgata Granvägen började, strax före Brunakärr. Jämfört med de nya strömlinjeformade vagnarna, som hade röda lädersitsar och långa släpvagnar, tyckte min syster och jag att tolvans spårvagn var löjligt gammalmodig med sina fyrkantiga former och hårda träbänkar. Min mamma åkte spårvagn till Brändö på 1930-talet.
  För ett par dagar sedan gjorde jag en tur med den historiska gamla vagnen i ett somrigt Helsingfors. Vagnen var från 1909, det var roligt att sitta i den öppna släpvagnen, höra på klockans glada pinglande. Och visst var bänkarna hårda - och små! Var folk mindre och smalare för hundra år sedan? Var det inte svårt att röra sig i vagnen i långa kjolar och vinterpaletåer?
  Och skyltarna uppe vid takranden, jag fotade dem också. Stig av framåt. Alltså vad då?  Passagerare anmodas att under färden hålla biljetten synlig.. Menijät ja tulijat, malttakaa kunnes pysähtyy!
 
 

Start från Salutorget i Helsingfors. Kostar fem euro.

Spårvagn i Wien

I Berlin. Åkte ända ut till utkanterna av det forna Östberlin.

I dag sitter nästan alla och stirrar på sina mobilskärmar...

Bratislavas något invecklade biljettautomat.  Jag köpte en 90 cents biljett.

Är inte så förtjust i reklamvagnarna, men fotade den här från en av de små portgångarna i de renoverade torgkvarteren.