Det har varit ovanligt varmt de senaste dagarna. Jag vandrade lite på stranden, satt på en bänk och försökte läsa lite, men luften kändes kvav, som om det var åska i luften. Jag minns 40-graders värmen i Frankrike för ett år sedan och saknar den inte.
Jag har varit lite krasslig de senaste veckorna: jag drabbades av en ganska ilsken läkemedelsallergi. Men mera om det i ett annat inlägg, just nu orkar jag inte gå igenom hela "händelseförloppet". Känner mig fortfarande fullproppad med mediciner, vilket tar på krafterna, huden på händerna fjällar av, magen krånglar och jag känner en konstig metallisk smak i munnen... Antibiotika brukar ju ta kål på nyttiga bakterier i tarmarna, vilket inte alls är roligt.
Dessutom händer det så mycket sorgligt ute i världen att man tappar modet. Efter den massiva explosionen i Beirut kallas staden nu för Ground Zero i nyheterna, helt ofattbart att ett så farligt ämne som ammoniumnitrat kunde lagras i enorma mängder i en byggnad i stadens hamn, alldeles nära bostadshus.
Jag tittade på nytt på Pertti Pesonens tv-dokumentär Drömmen om USA och blev bara så ledsen. Jag vet just ingenting om Honduras, i filmen får vi följa en ung mammas långa vandring tillsammans med sina två små döttrar genom Guatemala till Mexikos gräns. Både hennes pappa och bror hade mördats av kriminella gäng. Så hjärtskärande att se henne köpa kläder och ett täcke åt sina barn, "ifall de måste sova under bar himmel", innan hon slöt sig till människokaravanen.
En äldre man, redan färdigt lemlästad, riskerade sitt liv för femte gången genom att hoppa på ett långsamt rullande godståg på väg från Mexiko till USA.
Här kan man se filmen, som ingår i YLE:s fina dokumentärserie Fjärrlinjen:
När jag vistades i kolonistugan vandrade jag omkring i Vallgårds kvarter, ibland ända till Sörnäs och till Berghäll för att säga hej åt yngre sonen som arbetar på en restaurang i närheten av Torkelsbacken. Många hus från 1920-talet, med sina fönster med sex rutor, påminner om husen på Söder och i Vasastan i Stockholm, huset i gamla Solna där min faster bor.
Eller så vandrade jag mot Gumtäkt och Arabiastranden, där jag höll på att gå vilse bland de nya höghusen med sina slutna innergårdar i närheten av stranden, som ockuperats av gässen.
Det kan hända att jag får vistas i den förtrollade trädgården mot slutet av augusti, vilket jag ser fram emot.
På Sturegatan, en av sommarens favoritbilder... Man måste vara snabb i vändningen för att fånga vissa motiv, till exempel innan trafikljusen växlar. I de flesta fall hinner man inte, man fumlar med mobilen, hinner inte öppna den med koden och söka sig till kameraläget - det som man ville fotografera har redan försvunnit...
Social distansering beaktas inne i kyrkan:
Den 9.8. firades Tove Janssons födelsedag med allmän flaggning. Här på Jungfrustigen.
Fin dörr vid Sammattivägen:
Pauluskyrkan invigdes 1931 och är en av stadens största kyrkor:
Här skymtar Sammattivägen bakom kyrkans hemliga passager:
Skulpturen Oasen på Jan-Magnus Janssons plats på Arabiastranden. De sovande lejonen skulpterades av Ann Sundholm och finns mittemellan skolorna Practicum och Arcada.
Tapio Wirkkala-parken på Arabiastranden:
Folk joggar på strandområdet på Arabiastranden, ett område som lämnats ganska vildvuxet. Gässen trivs där... På andra sidan viken ser man Fiskehamnens höghus, Brändö bro och Stenuddens gröna skogar...
Muren till poeten Katri Valas park i Sörnäs, synd att minnesplattan har
klottrats. Jag skrev om Katri Vala i inlägget Aprilvandringar, 30.4.20.
Via Tribunali, en trendig pizzeria, finns numera också i Sörnäs, pizzan som jag åt var overprized och inte så himla god... Tror jag håller mig till lilla Sopranos på Petersgatan...
Väggmålning på Tavastvägen:
Jag visste inte att Mahatma Gandhis staty avtecknats förra september i Tavastvägens Allotriapark, en gåva från Indiens regering. Statyn finns i många olika länder och avbildar Gandhi under den långa saltmarschen 1930, en fredlig demonstation mot införandet av britternas saltskatt. Vid foten av statyn står Gandhis ord: Rauhaan ei ole tietä, rauha on tie. Det finns ingen väg till freden, fred är vägen.
Backasgatans pastellfärgade hus. Här gick jag på mitt första Nichiren-buddhistmöte på sommaren 1976:
Den populära Harju 8-restaurangen vid Helsingegatan/Åstorget, där min yngre son sommarjobbar.
Torkelsbacken i Berghäll. Här fanns universitetets sociologiska institution i en något dyster byggnad på Franzéngatan, där jag gick på föreläsningar i mitten av 1970-talet... Då lade jag inte alls märke till de mysiga kvarteren med slingrande gator och fridfulla parker. Jag tänkte väl mest på de sociologiska metoderna, på Weber och Durkheim, Antti Eskolas bok Sosiologia, som fortfarande finns i min hylla...
Jag letade efter en lämplig augustidikt på webben och hittade den här:
A Call for August
There is a blue fragrance, essence of dusk.
The smoke of last things lingers on old clothes.
Sun has become as rare as goldenrod.
I call for August, but no answer comes.
Autumn awaits across a worn doorsill.
I need you to make sense of falling leaves,
When death paints a rich picture of itself,
And shadows measure out the long way home.
The smoke of last things lingers on old clothes.
Sun has become as rare as goldenrod.
I call for August, but no answer comes.
Autumn awaits across a worn doorsill.
I need you to make sense of falling leaves,
When death paints a rich picture of itself,
And shadows measure out the long way home.
Sandra Fowler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar