Vändag eller alla hjärtans dag? I min barndom och ungdom firades den inte i Finland, jag minns inte när Valentine's Day introducerades på dessa breddgrader. Ett tecken på tilltagande ålder: jag jämför jämt hur det var i min ungdom och hur det är i dag! Ska försöka sluta upp med det... Don't look back, sjöng Dylan i en sång. Och: Valentines can't buy her.
I går knäppte jag bilder av en hjärtformad, våldsamt pastellfärgad blomsteruppsättning i ett skyltfönster på Kaserngatan (nära Espen), röda hjärtformade ballonger i ett annat. Blir lite matt av alla dessa hjärtformade röda prylar, choko och annat. Röda rosor... Just sådant som man förväntas ge åt sin käraste, män åt sina fruar, killar åt sina flickvänner... Eller flickor åt sina bästisar.
Jag kände mig konstigt nedstämd i dag, var ensam hemma och försökte jobba så mycket som möjligt, städa lite, tvätta kläder. På alla hjärtans dag kan ens känsla av ensamhet bara förstärkas. Men sedan ringde jag till en väninna som jag känt i fyrtio år och som bor i Tavastkyrö nära Tammerfors. Jag besökte henne och hennes belgiska man när jag var på väg hem från Vasa på hösten. Det blev en timmes samtal och vips mådde jag bättre.
Det var varmt och vackert i dag, vår i luften. Jag gick till stranden, tänkte ta en kopp kaffe på Carusel, men det var fullsatt, ganska stökigt, så jag vandrade vidare. Kiersit vesilammikot, ja arvaan ettet murehdi tätä eroa, sjöng Ultra Bra till en text av Anni Sinnemäki. Jag bländades av solen, men plötsligt sjönk den bakom Ärtholmens strandmagasin.
Jag sökte upp mitt favoritställe: Ursins klippa. En vit krans av is kring strandstenarna, en liten klippgrotta under snöskorpan. Folk joggade, rastade sina hundar, stod stilla och tittade på havet. En ensam skejttare på en ramp, bland högar av snö och is.
Ett ungt par på bryggan, där Rönnskärsbåten lägger till. Många unga par på stranden, unga och också äldre - igen drabbades jag av den där lite ledsna känslan.
Ljuset på himlen och molnen skiftade, från rosigt till flammande orange, mörk violett eller blekt blått, beroende på åt vilket håll jag tittade. Flammande solnedgångar fyller mig med blandade känslor, jag vill inte bli så uppjagad, så olidligt nostalgisk, så hänförd... Jag vill bara - känna mig lugn... Egentligen är solnedgångar ganska olidliga och man borde inte alls fota dem... Ofta blir det bara pinsamt.
På hemvägen försökte jag knäppa foton av de lysande ringarna som hänger ovanför gatan i en rad, från Kaptensgatan upp till Högbergsgatans backe, men bilderna blir aldrig riktigt bra. Gatlampornas klara sken stjäl en del av ledringarnas mera dämpade sken. Det är ett projekt som heter Valonkatu - Ljusgatan.
När jag gick till butiken senare på kvällen knäppte jag ännu ett foto av huset med den fina runda tornlägenheten i hörnet av Bergmansgatan. Vilket fantastiskt rum, tänk att bo där, i väntan på my funny Valentine... På Facebook debatteras en "fondherres" tjänstebostad med tornrum. Kanske en ung poet kunde få vistas i det någon gång...
När jag vänder in på min hemgata stannar jag för att lyssna: koltrasten visslar på grannhusets gård.
Här är sångtexten till My Funny Valentine, en jazz standard, som jag hört i både Frank Sinatras, Ella Fitzgeralds och Andy Williams tolkningar. Sången komponerades 1937 av Richard Rogers, texten skrevs av Lorenz Hart. Jag läser på Wikipedia att sången förekommer på över 1300 album och har framförts av över 600 artister. Jag tror att min favoritversion är Miles Davis, hans kvintett från 1965.
Behold the way our fine feathered friend,
I går knäppte jag bilder av en hjärtformad, våldsamt pastellfärgad blomsteruppsättning i ett skyltfönster på Kaserngatan (nära Espen), röda hjärtformade ballonger i ett annat. Blir lite matt av alla dessa hjärtformade röda prylar, choko och annat. Röda rosor... Just sådant som man förväntas ge åt sin käraste, män åt sina fruar, killar åt sina flickvänner... Eller flickor åt sina bästisar.
Jag kände mig konstigt nedstämd i dag, var ensam hemma och försökte jobba så mycket som möjligt, städa lite, tvätta kläder. På alla hjärtans dag kan ens känsla av ensamhet bara förstärkas. Men sedan ringde jag till en väninna som jag känt i fyrtio år och som bor i Tavastkyrö nära Tammerfors. Jag besökte henne och hennes belgiska man när jag var på väg hem från Vasa på hösten. Det blev en timmes samtal och vips mådde jag bättre.
Det var varmt och vackert i dag, vår i luften. Jag gick till stranden, tänkte ta en kopp kaffe på Carusel, men det var fullsatt, ganska stökigt, så jag vandrade vidare. Kiersit vesilammikot, ja arvaan ettet murehdi tätä eroa, sjöng Ultra Bra till en text av Anni Sinnemäki. Jag bländades av solen, men plötsligt sjönk den bakom Ärtholmens strandmagasin.
Jag sökte upp mitt favoritställe: Ursins klippa. En vit krans av is kring strandstenarna, en liten klippgrotta under snöskorpan. Folk joggade, rastade sina hundar, stod stilla och tittade på havet. En ensam skejttare på en ramp, bland högar av snö och is.
Ett ungt par på bryggan, där Rönnskärsbåten lägger till. Många unga par på stranden, unga och också äldre - igen drabbades jag av den där lite ledsna känslan.
Ljuset på himlen och molnen skiftade, från rosigt till flammande orange, mörk violett eller blekt blått, beroende på åt vilket håll jag tittade. Flammande solnedgångar fyller mig med blandade känslor, jag vill inte bli så uppjagad, så olidligt nostalgisk, så hänförd... Jag vill bara - känna mig lugn... Egentligen är solnedgångar ganska olidliga och man borde inte alls fota dem... Ofta blir det bara pinsamt.
På hemvägen försökte jag knäppa foton av de lysande ringarna som hänger ovanför gatan i en rad, från Kaptensgatan upp till Högbergsgatans backe, men bilderna blir aldrig riktigt bra. Gatlampornas klara sken stjäl en del av ledringarnas mera dämpade sken. Det är ett projekt som heter Valonkatu - Ljusgatan.
När jag gick till butiken senare på kvällen knäppte jag ännu ett foto av huset med den fina runda tornlägenheten i hörnet av Bergmansgatan. Vilket fantastiskt rum, tänk att bo där, i väntan på my funny Valentine... På Facebook debatteras en "fondherres" tjänstebostad med tornrum. Kanske en ung poet kunde få vistas i det någon gång...
När jag vänder in på min hemgata stannar jag för att lyssna: koltrasten visslar på grannhusets gård.
Här är sångtexten till My Funny Valentine, en jazz standard, som jag hört i både Frank Sinatras, Ella Fitzgeralds och Andy Williams tolkningar. Sången komponerades 1937 av Richard Rogers, texten skrevs av Lorenz Hart. Jag läser på Wikipedia att sången förekommer på över 1300 album och har framförts av över 600 artister. Jag tror att min favoritversion är Miles Davis, hans kvintett från 1965.
Behold the way our fine feathered friend,
His virtue doth parade
Thou knowest not, my dim-witted friend
The picture thou hast made
Thy vacant brow, and thy tousled hair
Conceal thy good intent
Thou noble upright truthful sincere,
And slightly dopey gent
Thou knowest not, my dim-witted friend
The picture thou hast made
Thy vacant brow, and thy tousled hair
Conceal thy good intent
Thou noble upright truthful sincere,
And slightly dopey gent
You're my funny valentine,
Sweet comic valentine,
You make me smile with my heart.
Your looks are laughable, un-photographable,
Yet, you're my favorite work of art.
Sweet comic valentine,
You make me smile with my heart.
Your looks are laughable, un-photographable,
Yet, you're my favorite work of art.
Is your figure less than Greek?
Is your mouth a little weak?
When you open it to speak, are you smart?
But, don't change a hair for me.
Not if you care for me.
Stay little valentine, stay!
Each day is Valentine's Day
Is your mouth a little weak?
When you open it to speak, are you smart?
But, don't change a hair for me.
Not if you care for me.
Stay little valentine, stay!
Each day is Valentine's Day
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar