Har varit på läkarkontroll, en rutin sådan, man blir ju inte yngre med åren... Men jag glömde att nämna vissa små krämpor för läkaren, halsbrännan till exempel och smärtan i högra handen... Dessa har visserligen uppmärksammats förut och kan delvis åtgärdas med mindre kaffedrickande, mindre användande av dator och mobil... Och hur sitter man ergonomiskt, utan att benen domnar, utan ryggbesvär? Författare sitter på tok för mycket - men vad annat kan man göra när man kämpar med ett manus?
Jag har ombetts att regelbundet mäta blodtrycket, mätaren finns på ett bord som står bakom en skärm i hälsostationens andra våning. Man får beröm för att ha gått i trapporna i stället för att ha tagit hissen. Mahtavaa, valitsit portaat! Barnrådgivningen finns i samma våning, nyfikna småbarn brukar ibland kika på mig genom en springa i skärmen när jag träder mätarens "kardborremanschett" på överarmen. Svensk enhet under samma tak, står det i en broschyr.
Tidigare hade vår hälsostation eget laboratorium, sedan förpassades man till Kirurgen, och nu till HUS supermoderna nya labb i Kampen med skjutdörrar av glas framför de otaliga båsen. Jag gick dit i god tid på morgonen och suckade djupt när jag såg den stora mängden av människor som satt i väntsalen. Men allt löpte raskt, mitt nummer närmade sig, skjutdörrarna öppnades och stängdes, folk kom och gick. Jag har egentligen ingenting emot att sitta och vänta (annat var det när barnen var små!), har alltid en bok med mig, och tycker om att titta på människorna omkring mig. Bläddrade i Året Runts julnummer, som sett precis likadant ut de senaste femtio åren...
Den vänliga laboratorieskötaren var från Estland, nålens stick (en förnyad nål, fick jag veta) kändes barmhärtigare mot huden i armvecket. Hit borde Trump et al komma för att bekanta sig med vår public health care...
EKG, elektrokardiografi, det klaras av på några blanka minuter, ingen raspande nål som tecknar kurvor på långa pappersremsor som förr i världen. Elektroderna fästes på bröstkorg, handleder och vrister. Man känner sig ganska liten. Jag läser på webben ("EKG - profilen av ett hjärtslag") att vår kropp tack vare vävnadernas elektrolytinnehåll tjänstgör som elektrisk ledare... Är vi alltså vandrande el-apparater - hur många millivolt alstrar vi? Tur att man inte mera behöver doppa armar och ben i baljor fyllda med saltlösning som åstadkommer bättre avledning, så som i början av 1900-talet. Sedan registrerades hjärtslagen med hjälp av telefonledningar mellan sjukbädd och laboratorium... Hallå?
På den ena dörren i det lilla omklädningrummet lyste en röd blomma, på den andra stod ett mycket bestämt ULOS.
Jag var inte helt ung när jag fick mina barn, så jag hoppas få fortsätta att vara frisk, utan några allvarligare krämpor. Men jag blir nedstämd när jag inser att mitt balanssinne har försämrats och att jag helst vill sitta på en stol när jag drar på mig vinterskorna, så som min mormor och mamma gjorde, i stället för att stå ostadigt på ett ben... Blir både arg och förvånad när jag inte klarar av att cirkla och göra små, fjäderlätta valshopp på skridskobanan, men kanske jag inte mera behöver kunna sådant... Eller när det hugger till på ett obehagligt sätt i höften när jag simmar, tungt glider benet ner i lodrätt ställning och det känns lite pinsamt att måsta ta sig till bassängkanten för att vila en stund. Plötsligt är smärtan borta - för att dyka upp igen när jag minst anar det. Jäklar också: högra handen värker när jag "handpaddlar" i de tunga vattenmassorna. Slitage, belastningsskada, tenosynovit i handleden... Vanhuus ei tule yksinään, säger det finska ordspråket.
När jag återvänder till HUSLAB ett par dagar senare för en screeningundersökning (den sista avgiftsfria undersökningen för kvinnor i min ålder inom Samkommunen Helsingfors Nylands sjukvårdsdistrikt) är väntrumnet så gott som tomt. Så nu kan jag knäppa några bilder där, i det bakre väntrummet med färggranna kvadrater på kortväggen, medan jag fyller i anamnesblanketten. Anamnes? Ett nytt ord för mig, samma som sjukhistoria...
Efter ett läkarbesök och en lång väntan i en vit korridor vill jag gärna gå på kaffe (strunt i halsbrännan!), så jag tittar omkring mig i hipsterkvarteren. Cafe Panik? Eller SIS. Deli? Brooklyn Bakery? Den ena designaffären efter den andra, Ottaipnu och Kretuliini, sida vid sida med ett buddhistcenter som ser övergivet ut. En skomakarverkstad, ett skrädderi, vaatturi - hantverkartraditioner på uppsving? Har man tur kan man dessutom höra klappret av hästhovar och få syn på Sinebrychoffs röda ölvagn som dras av två fina och bastanta finnhästar.
I ett annat hippt kvarter klättrade tidigare, i januari, ett gäng ungdomar i ett skyltfönster. Jag vet inte vad de gjorde, de fäste någonting på fönsterrutorna, men vad? Eller så var de engagerade i en performance, obegriplig för en utomstående.
Hemma blommar orkidén och spårvagnarna fortsätter att glida förbi, så som timmarna, dagarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar