Regn och storm

Sommaren var ovanligt regnig och den 12 augusti drabbades södra Finland av en kraftig storm, som döptes till Kiira. Jag befann mig utanför Café Piritta vid Tokoistranden med två väninnor, Nina och Majvor, där vi på eftermiddagen njöt av en Back to Sixties-konsert. Dagen var varm och solig. Calm before the storm... Vi var nog medvetna om stormvarningen, trots det överraskades vi av stormen, som sjutiden anlände otroligt snabbt med åskbyar och störtregn. På en sekund mörknade himlen och ovädret brakade loss, regnet föll. Det uppstod en liten panik bland konsertpubliken, nästan alla rusade in i caféet. Området kring Kajsaniemi lär ha varit området med den kraftigaste vindstyrkan, över 30m/s, vilket är närapå orkanstyrka.

Min yngre son var på väg till Flow-festivalen med sin flickvän när stormen överraskade dem. De höll på att parkera sina cyklar vid Sörnäskajen. Vinden for iväg med Davids ryggsäck, den föll i vattnet bredvid en båt, men han lyckades fiska upp den. Thien höll i hans ben så att han inte föll i! Det lät som en ganska farlig situation. När stormen var som kraftigast sökte de skydd under en bro. Jag chattade med mina barn på WhatsApp under stormen. Som mamma kunde jag bara kvida: Är ni i trygghet? Sök skydd! Min dotter satt i en bil i stadens centrum och såg trädgrenar flyga och gatskyltar falla omkull, min äldre son befann sig tryggt hemma på Mannerheimvägen i Mejlans.

Vi satt på Piritta i en timme, stormen verkade att upphöra lika snabbt som den börjat. Plötsligt tittade solen fram, det var spegellugnt på Djurgårdsviken. Några knäckta träd i närheten av caféet var det enda tecknet på oväder och storm. Men när vi lämnade Tokoistranden började det igen regna.

För ett par veckor sedan evakuerades tusentals människor i Texas, före och efter orkanen Harvey. De kraftiga skyfallen fortsatte, människor fördes i trygghet i motorbåtar som åkte omkring på de översvämmade vägarna, somliga räddades från hustak. En man stod med vattnet upp till knäna på sin veranda och vägrade att följa med: han ville stanna hemma och vakta sin egendom.

Ett par tusen människor har omkommit i översvämningarna som de ihärdiga monsunregnen har åstadkommit i Sydostasien, miljoner människor har förlorat sina hem och sin skörd, men den här naturkatastrofen har inte fått lika mycket publicitet som orkanen Harvey. För USA är ju närmare oss, vi som bor i den västra världen.

Jag har varit med om en orkan en enda gång i mitt liv: orkanen Gloria i New York, i september 1985. Jag associerar fortfarande den stormen med en olycklig kärlekshistoria. Jag hade träffat en gift man, men jag visste att min relation till honom aldrig skulle leda till något happy end. Jag vakade hela natten medan stormen ylade och tjöt utanför fönstret i det höga bostadshuset på Manhattan, jag minns hur spjälgardinen rasslade kusligt i lufttrycket. Jag gick ut tidigt på morgonen, vilket jag egentligen inte borde ha gjort, för stormen pågick fortfarande. Long Island drabbades hårdast av Gloria i New York Metropolitan-området. Jag minns hur förvånad jag blev när jag steg ut på gatan och regnet blötte mig på en enda sekund. Aldrig tidigare hade jag upplevt ett sådant regn, det bestod av en genomskinlig vägg av vatten, inga enskilda vattendroppar. Paraplyet gav bara ett minimalt skydd och vek sig dubbelt i ett gathörn. Nu förstod jag att man faktiskt kan dränkas i ett skyfall i samband med en orkan. I Brooklyn, där jag bodde, var gatorna och trottoarerna fulla med trädgrenar och det var kusligt kallt, hela världen kändes övergiven. Fast det var ju egentligen jag själv som kände mig övergiven.

Jag besökte Jamaica första gången på sommaren 1988 och flög hem (med Areroflot via Havanna och Moskva) en vecka före den kraftiga orkanen Gilbert, som svepte över ön och förorsakade stor förödelse. 49 personer omkom. Den sista veckan bodde jag ensam i ett litet trähus på en strand i Port Maria på norra kusten. Vädret var kvalmigt och kvavt, havet låg vindstilla, calm before the storm... Jag visste inte mycket om orkaner i Karibien, men med Gloria i minnet lyssnade jag regelbundet på radionyheterna och skulle säkert ha tagit mig till Ocho Rios eller Kingston ifall det blev stormvarning. Men var skulle jag ha hittat inkvartering, hotellen var jättedyra och min reskassa nästan helt förbrukad...

Reggaeartisten Lovindeers sång Wild Gilbert, som man kan se på YouTube, blev enormt populär och skapade säkert en känsla av gemenskap bland de drabbade jamaicanerna, både unga och gamla. Förlusterna och förstörelsen kommenterades med humor och satir. Inte roligt när stormen for iväg med satellitantennen och maten for illa i kylskåpet utan ström. Men Gilbert hämtade också med sig en ny färg-tv... I romanen Hundarna i Kingston försökte jag föreställa mig hur det är att uppleva en orkan ute på landsbygden med flygande zinkplåt och trädstammar, jordskred och vattenmassor.  Och stormens öga, vad är det? Detta besynnerliga tomrum av stillhet och lugn, som flygplan obehindrat kan flyga in i...

Medan orkanen Harvey fortfarande härjade i Texas bildades orkanen Irma ute på Atlanten och svepte nyligen över Karibien med en vindstryka på över 80m/s. Vår Kiira bleknar i jämförelse med Irma... De små östkaribiska öarna S:t Martin och S.t Barth, Barbuda och Antigua drabbades speciellt hårt. Delar av Jungfruöarna, Kuba och Haiti drabbades också, men Jamaica skonades. Det är så sorgligt, så orättvist, att naturkrafterna förstör så mycket i fattiga regioner, där människor har arbetat så hårt för att bygga upp sina liv, sina hus och hem. Turistorterna med sina fina hotell och badstränder har givetvis också drabbats. Fritidsbåtar ligger huller om buller i hamnarna, omkullkastade och krossade av stormen. Två olika världar: turisternas Karibien och Haiti, den västra hemisfärens fattigaste land, där människor fortfarande bott i tillfälliga baracker efter jordbävningen 2010.

Nu evakueras människor i Florida och Georgia, över sex miljoner, mera än Finlands hela befolkning. Tv-nyheterna visar de långa bilköerna på motorvägarna. Miami Beach ligger folktom, badvakterna flyr från sina små torn... Samtidigt drabbades Mexikos södra kust av en jordbävning av en magnitud på 8,2. I Kingston kände jag en gång golvet darra och skaka på en restaurang med tunna bambuväggar, dricksglasen på borden klirrade och gled ner på golvet... Skräcken och den underliga känslan av misstro och förvåning varade i en halv minut och förlamade mig, sedan var faran över.

Och nu bildas en ny orkan i Irmas släptåg: José... Och efter José kommer Katia... I morgon når Irma Floridas kust... 

Här en vetenskaplig förklaring, som låter nästan lyrisk:

Tropiska cykloner kan endast uppstå över haven i tropiska områden, då det krävs en vattentemperatur på minst 27 grader Celsius. Varm, fuktig luft sugs uppåt och börjar kretsa runt lågtryckets centrum på grund av corioliskraften. Vindstyrkan ökar efter hand, i och med att energi frigörs då vattenångan bildar droppar, vilka i sin tur bildar moln. Mer varm och fuktig luft sugs in och bygger på den tropiska cyklonen. Vindbyarna kan i extrema fall nå en styrka på över 100 meter per sekund. Mitt i cyklonen bildas ett ”öga” med lugnare väder.

En dikt av den jamaicanska poeten Lorna Goodison, från Tamarind Season, 1980:

The breadfruit tree

used to reach a logical conclusion

of leaves and scale-backed fruit

till the sheet of zink

shied by the hurricane’s hysteria

beheaded it

and the tree’s head worshipped at

its feet

and my brother was born in the eye

of that storm.

Regnig dag på Sveaborg

Med Nina och Majvor på Tokoistranden

My Granny Look: klänning från Indiska, Global-väska från
Galna Dagar, Skechers-skor med Memory Foam... ;-) 

Calm before the storm... 

Stormen närmar sig, utan att vi märker det...

De första regndropparna faller... 

Stormen viner utanför Pirittas terrass

Vi väntar inne i restaurangen, Nina är van vid stormar
i Åbolands skärgård...

Knäckt träd i närheten av festspelens Huvilateltta

Djurgårdsviken, efter stormen

Regnig dag hemma