 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
 |
| Julian Rosefeldt, Manifesto, 2015 © Julian Rosefeldt and VG Bild-Kunst, Bonn |
Här finns citat av representanter för olika slags skönt
klingande ismer, från situationism, futurism, vorticism, abstrakt
expressionism, stridentism och kreativism, till suprematism, konstruktivism,
dadaism, surrealism, spatialism och minimalism. Plus konströrelser och
grupperingar som Blue Rider, Fluxus, Merz, inriktningar som konceptkonst, Pop
Art, performanskonst, för att inte glömma arkitektur och film.
Prologen inleds med ett citat ur Karl Marx och Friedrich Engels
kommunistiska manifest från 1848 (All
that is solid melts into air) och fortsätter med Tristan Tzaras
Dada-manifest från 1918, Philippe Soupaults Literature
and the Rest från 1920.
Jag blev väldigt förtjust i Manifesto när jag såg den i Berlin på våren 2016 och är lycklig över att få återse utställningen i min hemstad. Jag köpte
utställningsboken, som jag nu bläddrar i, långsamt och njutningsfullt. Det är
omöjligt att läsa alla texterna på en gång, så jag ransonerar dem, slår upp
boken med jämna mellanrum, tittar på bilderna, funderar, lägger
boken ifrån mig, för att en stund senare ta upp den igen...
Jag "läser" Manifesto som en roman. Som författare fascineras jag av de olika rollerna, miljöerna
och texterna, blir till och med lite avundsjuk: så snabbt och direkt man kan
förmedla situationer och stämningar i en filmsnutt. Så olidligt långsamt det
kan vara att i en roman gestalta en miljö, en ”scen”, ett resonemang, ett
händelseförlopp, en fiktiv person, en psykologisk utveckling... Slow writing?
Utställningen kräver tid och koncentration. Man rör sig från
filmskärm till filmskärm i Konsthallens mörklagda salar (på Hamburger Bahnhof-museet
i Berlin i en enda stor sal), man kan sätta sig på en bänk och fördjupa sig i
de olika filmerna. Man har sina favoriter, jag tilltalas kanske mest av Blanchetts
roll som den sorgsna, eller egentligen helt uttryckslösa kvinnan som äter frukost i sitt torftiga kök (A cool early morning wind is blowing around us, förkunnar bakgrundsrösten, ett citat av arkitekten Bruno Taut) i en förstad
med monstruöst stora bostadshus (Glassy and bright) och åker moped till sin arbetsplats, ett
minst lika monstruöst reningsverk.
Hurray for purity! förkunnar rösten när kvinnan sitter bakom spakarna i det lilla kontrollrummet och manövrerar maskinen som slussar de väldiga avfallslassen vidare. Man kan nästan känna stanken...
Mest ambivalent förhåller jag mig kanske till Blanchetts roll som den hemlösa mannen som så mödosamt rör sig i ett fasansfullt, övergivet fabriksområde med demolerade byggnader och en surrealistisk apa sittande på högar av betong och tegel. I den här rollen är Blanchett så skickligt maskerad och utklädd att man får lust att skratta. Är det verkligen hon, den snygga och coola Cate? Men man skrattar inte åt hemlösa personer och mannen transcenderar sin roll när han griper tag i den tejpade megafonen och vrålar ett citat ur John Reed Club of New York från 1932: We call upon all honest intellectuals, all writers and artists...
Hurray for purity! förkunnar rösten när kvinnan sitter bakom spakarna i det lilla kontrollrummet och manövrerar maskinen som slussar de väldiga avfallslassen vidare. Man kan nästan känna stanken...
Mest ambivalent förhåller jag mig kanske till Blanchetts roll som den hemlösa mannen som så mödosamt rör sig i ett fasansfullt, övergivet fabriksområde med demolerade byggnader och en surrealistisk apa sittande på högar av betong och tegel. I den här rollen är Blanchett så skickligt maskerad och utklädd att man får lust att skratta. Är det verkligen hon, den snygga och coola Cate? Men man skrattar inte åt hemlösa personer och mannen transcenderar sin roll när han griper tag i den tejpade megafonen och vrålar ett citat ur John Reed Club of New York från 1932: We call upon all honest intellectuals, all writers and artists...
De andra rollerna väcker inte lika mycket känslor, många av dem
gestaltar stajlade, opersonliga kvinnor i sterila miljöer, eller i bekanta
miljöer som ett klassrum, en matsal. På en trendig men stel mottagning i en lyxvilla, i de mörka skrymslena "backstage" på en stor teater, eller
i den väldiga börssalen där aktiekurserna lever sitt eget liv på monitorerna - här är kvinnorna inte lika utsatta och utstötta som kvinnan på reningsverket, den hemlösa mannen i sina slitna paltor, men alla är fångar i olika klaustrofobiska rum.
Den tatuerade punkkvinnan på en sunkig klubb med andra missbrukare, som halvsover vid grisiga bord fulla med flaskor och matrester på papperstallrikar, väcker våra sympatier. Vi både fascineras och förfäras av att se forskningsassistenten i sin vita skyddsdräkt bli instängd i den gigantiska teknologiska anläggningen med skrämmande ljud och en svart monolit svävande i luften (en hälsning till Stanley Kubricks 2001, A Space Odyssey?).
Den tatuerade punkkvinnan på en sunkig klubb med andra missbrukare, som halvsover vid grisiga bord fulla med flaskor och matrester på papperstallrikar, väcker våra sympatier. Vi både fascineras och förfäras av att se forskningsassistenten i sin vita skyddsdräkt bli instängd i den gigantiska teknologiska anläggningen med skrämmande ljud och en svart monolit svävande i luften (en hälsning till Stanley Kubricks 2001, A Space Odyssey?).
Ibland känns hela konceptet något påklistrat: att läsa upp konsthistoriska manifest i miljöer som bildar antiteser till manifestens innehåll. I vissa fall blir effekten och retoriken komiska: skolbarnen får ett Jim Jarmusch-citat (Nothing is original) som rubrik till sina uppsatser och den prudentliga lärarinnan instruerar dem med begrepp som autenticitet och alienering, ett Jean-Luc Godard-citat skall också hjälpa dem på traven.
Nästan allt i Manifestos filmer blir mångtydigt, lite förvrängt, ibland hotfullt: skolbarnen rör sig på rasten i extrem slow motion, regnet som faller på nyhetsreportern är konstgjort och rinner från en kran (All current art is fake, ett citat av Elaine Sturtevart), i vardagsrummet huserar väldiga, uppstoppade djur.
Blanchetts kvinnliga verkställande direktör, blond och sval, presenterar företagets nya produkt i en lyxvilla vid sjön. Gästerna minglar återhållsamt medan de serveras skumpa och snittar, de rör sig i formationer som för tankarna till italienska neorealistiska filmer (en kort scen i den hemlösa mannens film hänvisar till raketskjutandet i Antonionis La notte)... Den nya produkten heter BLAST, namnet på tidskriften som den brittiska Vorticist-rörelsen gav ut i två nummer, 1914 och 1915.
Nästan allt i Manifestos filmer blir mångtydigt, lite förvrängt, ibland hotfullt: skolbarnen rör sig på rasten i extrem slow motion, regnet som faller på nyhetsreportern är konstgjort och rinner från en kran (All current art is fake, ett citat av Elaine Sturtevart), i vardagsrummet huserar väldiga, uppstoppade djur.
Blanchetts kvinnliga verkställande direktör, blond och sval, presenterar företagets nya produkt i en lyxvilla vid sjön. Gästerna minglar återhållsamt medan de serveras skumpa och snittar, de rör sig i formationer som för tankarna till italienska neorealistiska filmer (en kort scen i den hemlösa mannens film hänvisar till raketskjutandet i Antonionis La notte)... Den nya produkten heter BLAST, namnet på tidskriften som den brittiska Vorticist-rörelsen gav ut i två nummer, 1914 och 1915.
Jag uppskattar Cate Blanchett, men blir också lite trött på
hennes rollfigurer, trots hennes häpnadsväckande förmåga att byta skepnad och
kroppspråk (koreografens läckra manér!), att tala med olika accenter: rysk, vagt
irländsk, amerikansk sydstatsdialekt, brittisk överklass och punkkvinnans brittiska slang (som får mig att tänka på Amy Winehouse).
Och som den världsberömda, ansedda filmaktris hon är (roller i Carol, Blue Jasmine, The Aviator, I’m not
There, Elizabeth, Notes on a Scandal, Sagan om ringen, Babel) garanterar
hon att det finns ett stort intresse för utställningen, var den än sätts upp, i
Melbourne, Berlin, New York, Amsterdam, Shanghai eller Helsingfors. Manifesto
visades i år som film på Göteborgs filmfestival.
Manifesto gör mig utmattad, den innehåller långa, tysta
sekvenser, där ingenting händer. Börssalens omänskliga dimensioner filmade
uppifrån, det kusliga forskningsinstitutets korridorer, hissarnas tysta glidande
upp och ner eller hårda slamrande på reningsverket. Men jag orkar inte
absorbera allt, inalles 60 personers manifestcitat... Samtidigt är det just
detta som triggar mig och gör mig nyfiken, de kända och de mindre kända namnen, från Filippo
Tommasi Marinetti och Kazimir Malevich till Guillaume Apollinaire, Naum Gabo
och George Maciunas...
Manifesto hyllar gångna decenniers konstnärer och poeter, samtidigt som man kan testa deras budskap i förhållande till nutiden. Och vem skriver regelrätta, lite pompöst passionerade manifest i dag, då allt filtreras genom internet, presenteras i tv-intervjuer och på sociala medier?
Manifesto hyllar gångna decenniers konstnärer och poeter, samtidigt som man kan testa deras budskap i förhållande till nutiden. Och vem skriver regelrätta, lite pompöst passionerade manifest i dag, då allt filtreras genom internet, presenteras i tv-intervjuer och på sociala medier?
Och var finns de kvinnliga manifesten? Olga Rozanova, Yvonne
Rainer och Elaine Sturtevant hör till de få kvinnor vars texter medverkar i
Manifesto, precis som det är ytterst få berömda kvinnor som figurerar bland dockmakarens dockor (jag kände igen endast Moder Teresa, Marlene Dietrich och Yoko Ono), medan dockorna som föreställer berömda män är otaliga.
Att det är en kvinna, Cate Blanchett, som läser upp manifesten hjälper visserligen och ger dem en extra dimension. Rosefeldt förklarar i bokens intervju att han valt att fokusera på det tidiga 1900-talets europeiska avantgardism, vars representanter var nästan enbart män, på 1960-talets Fluxus-rörelse och Pop Art. De nyaste manifestcitaten kommer från Jim Jarmuschs Golden Rules of Filmmaking från 2002.
Att det är en kvinna, Cate Blanchett, som läser upp manifesten hjälper visserligen och ger dem en extra dimension. Rosefeldt förklarar i bokens intervju att han valt att fokusera på det tidiga 1900-talets europeiska avantgardism, vars representanter var nästan enbart män, på 1960-talets Fluxus-rörelse och Pop Art. De nyaste manifestcitaten kommer från Jim Jarmuschs Golden Rules of Filmmaking från 2002.
Men ett feministiskt manifest skulle nog ha suttit bra, första
eller andra vågens, socialistiskt eller radikalt, med anknytning till visuell
konst och skapande processer. Rosefeldt nämner Donna Haraways Cyborg Manifesto från 1991 och den
futuristiska poeten och koreografen Valentine de Saint-Point. Jag googlar henne
och hittar Manifesta della donna
futurista från1912.
Jag är också nyfiken på att veta hur Alexandra Kollontaj, Rosa Luxemburg, Simone de Beauvoir, Angela Davis eller Andrea Dworkin förhöll sig till konsthistoriska teorier, ifall det finns välformulerade passager om feminint skapande bland deras texter. Eller i texter av Zaha Hadid, Mona Hatoum, Yayoi Kusama...
Jag är också nyfiken på att veta hur Alexandra Kollontaj, Rosa Luxemburg, Simone de Beauvoir, Angela Davis eller Andrea Dworkin förhöll sig till konsthistoriska teorier, ifall det finns välformulerade passager om feminint skapande bland deras texter. Eller i texter av Zaha Hadid, Mona Hatoum, Yayoi Kusama...
Valerie Solanas SCUM-manifest skulle kanske rimma illa med Manifesto-utställningens övriga manifest, som så passionerat och knivskarpt förespråkar ungdomlig optimism, hyllar
fantasin och drömmer om en bättre värld. Jag undrar om Solanas psykotiska,
olyckliga våldsdåd mot Andy Warhol gjort henne till ett slags persona non
grata i en sådan offentlighet som Manifesto erbjuder? Artisterna och poeterna
som utställningen lyfter fram har, så vitt jag vet, aldrig begått destruktiva
handlingar mot andra. De flesta ville ta livet av föråldrade idéer och
konstbegrepp, inte av verkliga, levande personer. Mexikanen Manuel Maples Arces
uppmaning bör alltså inte tas ordagrant: To
the electric chair with Chopin!
André Breton skrev visserligen i sitt manifest om konstnären som rusar fram på gatan med en pistol i handen och siktar blint på folk, men detta tolkade han som en enkel surrealistisk handling... I surrealismen förenas dröm och verklighet till en absolut verklighet, en surrealitet, vars avsikt är att provocera.
André Breton skrev visserligen i sitt manifest om konstnären som rusar fram på gatan med en pistol i handen och siktar blint på folk, men detta tolkade han som en enkel surrealistisk handling... I surrealismen förenas dröm och verklighet till en absolut verklighet, en surrealitet, vars avsikt är att provocera.
Den svenskfödda Claes Oldenburg får representera Pop Art, citat
ur hans I am For... från 1961 fyller
en hel film, presenterad av Cate som den traditionella hemmafrun som sitter vid
middagsbordet med sin familj (som är Blanchetts egen: tre söner och mannen, pjäsförfattaren
Andrew Upton). Hemmets inredning är genomgående brun, den stekta fågeln fylls
med brun sås, i vardagsrummet kraxar en korp bland de uppstoppade djuren. Bordsbönen
förvandlas till Oldenburgs manifest som innehåller uttryck som like a piece of shit, majestic art of
dog-turds, slightly rotten funeral flowers...Själv ville han inte att I Am For... skulle ses som ett manifest
utan som ett slags satiriskt ode, en litterär text i Allen Ginsbergs och Walt
Whitmans anda.
Förutom de feministiska manifesten saknar jag konstnärsmanifest
som fokuserar på minoriteter och postkoloniala teorier i Frantz Fanons anda, som
tecknas ur ett bredare globalt perspektiv och överger det eurocentriska. Jag
saknar konstnärsprofiler från Afrika (med Afrique
en capitale-utställningen i Rabat i färskt minne), från Mellanöstern, från forna
Sovjetstater, flere revolutionära röster från Sydamerika, röster från Kina och från
andra, kanske mindre kända delar av Asien. Buddhistiska konstnärsmanifest från Tibet, Nepal eller Bhutan! Men kanske skolflickan med afrikanska rötter, som fångas av kameran när hon så fundersamt ser upp ur sitt häfte, eller den afrikanska mannen som sopar gatan i filmen om reningsverket, får representera invandrarna, "de andra" som blivit en del av "oss", de nya rösterna i framtiden.
Och jag leker med den omöjliga tanken att de finlandssvenska
modernisterna på ett litet hörn hade funnits med på Manifesto och fört dialoger
med de kända futuristerna, surrealisterna och dadaisterna... Valda citat ur
tidskrifterna Ultra och Quosego hade suttit som handen i handsken! Modernismen som
manifest! Så här definierade Ultras redaktion sin uppgift i det första numret
från september 1922:
”Det gäller bara att med friskt mod gå lös på allt det gamla och fallfärdiga, det svaga och anfrätta, som likt en stelnad skorpa lagrat sig över kulturens formationer”.
”Det gäller bara att med friskt mod gå lös på allt det gamla och fallfärdiga, det svaga och anfrätta, som likt en stelnad skorpa lagrat sig över kulturens formationer”.
Elmer Diktonius kritiska hyllning till Edith Södergrans diktning
i Ultra låter som ett manifest: ”Att skapa är att dänga handen (den lilla
mänskohanden) i gudarnas bord (gudarnas hårda stenbord).” I texten Tjuren och vi i Quosego använder han sig
av musiktermer: ”I vivacissimo-allrörligheten ligger fröet till all
framtidskonst, kalla sen de tätnande polyrytmiska vibrationerna hysteri,
vansinne, vad ni vill”.
Diktonius övergår till att hylla elektriciteten, de tunna trådarna i luften, antennerna på taken, på samma sätt som Kurt Schwitters och Claes Oldenburg beskriver ytor och linjer, de moderna tingen, från borrar, köttkvarnar och andra infernaliska maskiner till vita kylskåp, dammigt stål och exploderande paraplyer. Man kan se paralleller, det vill säga i förhållningssättet, mellan Edith Södergrans dikt Ingenting och de berömda raderna i Louis Aragons manifest från 1920: ... plus rien, plus rien, rien, rien, rien...
Diktonius övergår till att hylla elektriciteten, de tunna trådarna i luften, antennerna på taken, på samma sätt som Kurt Schwitters och Claes Oldenburg beskriver ytor och linjer, de moderna tingen, från borrar, köttkvarnar och andra infernaliska maskiner till vita kylskåp, dammigt stål och exploderande paraplyer. Man kan se paralleller, det vill säga i förhållningssättet, mellan Edith Södergrans dikt Ingenting och de berömda raderna i Louis Aragons manifest från 1920: ... plus rien, plus rien, rien, rien, rien...
I texten Blixtanalys i
Quosego förvandlar Gunnar Björling sin egen konstuppfattning till ett slags
trosbekännelse, en programförklaring: ”Ett skrivande och en konst som inte är
en lyx, utan livets uttryck. En tro: det enkla naturliga glada och ärliga,
heder och rättskaffenhet och förnuft, arbetet, och godhet, det är vad vi vill”.
Han citerar dadaisten Rikhard Hueltzenbeck (i Manifesto stavat Richard
Huelsenbeck), som ”skapar litteratur med revolver i fickan” (jämför med Bretons
pistol!) och konkluderar: ”Vi vill bygga på denna jorden, med livets
självfallenhet för ögonen, vi vill ge något av kraftspelet, den omedelbara
handlingen, den förbluffande befrielsen, den svårbegripliga och mest
allmängripande förkunnelsen.”
Och i texten Råhet: ”Modernism är vår tids religion, liv, hälsa. Den är inte litterär skola, den är universum i var punkt. Modernism är det omedelbara och vardagsmiljön, är dada. Belyst med guds och djävulens ögon!”
Och i texten Råhet: ”Modernism är vår tids religion, liv, hälsa. Den är inte litterär skola, den är universum i var punkt. Modernism är det omedelbara och vardagsmiljön, är dada. Belyst med guds och djävulens ögon!”
Och eftersom Manifesto ställs ut i Konsthallen i Helsingfors kan
jag inte låta bli att citera ur texten Dödvattnet
kring vår konst, författat av Quosegos redaktion, vars medlemmar blev
bittert besvikna på den oengagerade kritik som skrevs om den tidens ”första
stora, moderna inhemska konstutställning”, som hölls i Konsthallen (invigd samma
år, 1928):
”Allt flere bli bevisen på att våra kulturspetsar låtit sin andes svärd rosta i en instängd biblioteks- och museivärld. (---) Och det var denna livskraftiga, evigt mänskliga kärna i vår unga konst, som vi hade väntat att helst någon av våra kritiker skulle begripa och klarlägga, slagkraftigt, djärvt och fängslande.”
”Allt flere bli bevisen på att våra kulturspetsar låtit sin andes svärd rosta i en instängd biblioteks- och museivärld. (---) Och det var denna livskraftiga, evigt mänskliga kärna i vår unga konst, som vi hade väntat att helst någon av våra kritiker skulle begripa och klarlägga, slagkraftigt, djärvt och fängslande.”
Jag sätter mig på en bänk i en av Konsthallens mörklagda salar.
Cate talar, mässande eller mera dämpat, hon är dockmakaren som tillverkar en
docka identisk med henne själv, hon är den paranta rödhåriga kvinnan i sorgflor som håller
ett emotionellt tal på en stor begravning.
Jag går och väntar på ögonblicket då det underligt fascinerande händer: alla tolv rollfigurer förenas i en enda kakofoni av röster. De olika berättarna börjar unisont deklamera manifesten, samtidigt som de stirrar in i kameran, någon med en gäll och pipig röst, nästan hysteriskt, en annan i ett lägre tonfall, nästan som en mässande ortodox kristen präst.
Rösterna bildar en kakofoni som blir outhärdlig i längden. Man drar en suck av lättnad när denna fas är fullbordad och berättarna, de olika personerna som Cate Blanchett föreställer, återgår till sina ”normala” röster.
Jag går och väntar på ögonblicket då det underligt fascinerande händer: alla tolv rollfigurer förenas i en enda kakofoni av röster. De olika berättarna börjar unisont deklamera manifesten, samtidigt som de stirrar in i kameran, någon med en gäll och pipig röst, nästan hysteriskt, en annan i ett lägre tonfall, nästan som en mässande ortodox kristen präst.
Rösterna bildar en kakofoni som blir outhärdlig i längden. Man drar en suck av lättnad när denna fas är fullbordad och berättarna, de olika personerna som Cate Blanchett föreställer, återgår till sina ”normala” röster.
Och är det inte just så här som romanen och filmen fungerar, som en
polyfoni av olika röster och röstlägen, berättad genom olika perspektiv, i
olika tider och rum? Ställningstaganden, en jämn medvetandeström, Fluxus, ett flow utan början och slut...
Manifesto pågår till den 15.10.2017.
Farewell to absurd choices, the dreams of dark abyss,
to rivalries, the prolonged patience. Farewell to the flight of the seasons,
the artificial order of ideas, to the ramp of danger, to time for everything!
May you only take the trouble to practise poetry.
This summer the roses are blue; the wood is of glass. The earth, draped in its verdant cloak, makes as little impression upon me as a ghost. It is living and ceasing to live, which are just imaginary solutions. Existence is elsewhere.
André Breton
This summer the roses are blue; the wood is of glass. The earth, draped in its verdant cloak, makes as little impression upon me as a ghost. It is living and ceasing to live, which are just imaginary solutions. Existence is elsewhere.
André Breton
The best and most extraordinary artists
will be those who every hour snatch the tatters of their bodies out of the
frenzied cataract of life; who, with bleeding hands and hearts, hold fast to
the intelligence of their time.
Richard Huelsenbeck
Bloggtexten publicerades i Nya Argus 7-8/2017
Bloggtexten publicerades i Nya Argus 7-8/2017
 |
| På Hamburger Bahnhof-museet i Berlin, 2016 |
 |
| Detta är en kylskåpsmagnet... ;-) |
 |
| Rien, rien, rien... |
 |
| På museet i Berlin |
 |
| På museet i Berlin |
 |
| Konsthallen i Helsingfors |
 |
| Berlinbjörnen Olle säger hej! Han kände igen många fasliga och fascinerande miljöer i Berlin och är tacksam över att inte vara den uppstoppade björnen i Cate Blanchetts/ hemmafruns vardagsrum... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar