Till Åland...

Förra veckan tog jag morgonflyget till Mariehamn för att vistas på ett författarresidens i Simskäla, Vårdö. Jag fick fönsterplats, under den korta flygfärden serverades jag ett glas blåbärssaft. När planet förberedde sig för landning var det fascinerande att titta på mönstret av holmar som blev allt tydligare, som på ett sjökort, en blå och grön skärgårdsvärld. Jag färdades i en lysande blå kupa av  himmel och hav... Skärgårdshavet.

Flög vi fortfarande över Åbolands skärgård, eller var det Kumlinges eller Sottungas konturer som syntes där nere? Jag vet inte från vilket håll vi närmade oss Mariehamn, men jag inbillade mig att jag såg konturerna av Vårdö långt borta i norr, som på en karta – urskiljde jag inte en gul vajerfärja på väg till Simskäla, viken mellan Östra och Västra Simskäla och det vita huset, dit jag var på väg? Jag brukar lägga konturerna av ett område på minnet, så som det ser ut på kartan, en kommun eller ett helt land, Marocko eller ön som är Jamaica (som ser ut som en simmande sköldpadda)...

Min pappa var orienterare, han studerade alltid kartor och fick genast via kartan en helhetsbild av naturen och området där en orienteringsbana dragits. Han iakttog väderstrecken, riktningarna, kartans skala omvandlad till avstånden i skogsterrängen. Det handlade om topografi och terräng, att hitta rätt, att inte tappa bort sig. Min pappa visste att kompassnålen aldrig visade fel.

Ålands topografi blev synlig nedanom molnen, terrängen med skog och mark, ett skärgårdslandskap med vikar och sund. Flygplanet flög allt lägre, vi närmade oss marken, jordens yta, vi gled nu över gröna skogar, men ingen ödemark som i östra Finland, mest odlad mark, gröna och gula fält, regelbundna mönster. Byar med sina gårdar, industribyggnader, kyrkor, kanske skolhus. Jag såg allt så tydligt: vägarna, bilarna på vägarna, husen, de vita punkterna på åkrarna som var plastbalar för hö, de betande korna. Ett klart och tydligt tecknat landskap som rusade allt närmare, fylldes av allt flere, levande detaljer. Och plötsligt blev planets mörka skugga synlig nere på den solbelysta marken, jag iakttog den fascinerad och försökte fotografera den genom flygplanets fönster.

Jag har aldrig sett det förut: skuggan av ett landande flygplan, planet i vilket jag själv satt som passagerare. Skuggan växte och blev större och tydligare ju närmare marken vi befann oss, den gled bredvid oss som i ett slags skuggspel på en karta, tills vi nådde marken med en hård duns och skuggan av flygplanet försvann.

Följande morgon, framme i Simskäla, tyckte jag mig höra det avlägsna ljudet av ett flygplan, ett svagt muller bakom Vårdös skogar. Klockan var halv tio, ett nytt plan från Helsingfors landade i Mariehamn...