Violetta skymningar: Båtar och båthus

fredag 28 juli 2017

Båtar och båthus

En båt låg förtöjd vid båthusets brygga, en öppen träbåt med granngröna tofter och trallar. En fin, gammaldags inombordare, motorhuvens lock var också grönmålat. De yttre borden var lackade i en glänsande ljus nyans, durken, spanterna och de inre borden var mörkbetsade. Tjärade? Båten såg ut som en gammaldags fiskebåt, fast ovanligt liten i formatet och utan fiskfjäll, utan fiskedon. Kanske var det en äldre båt som rustats upp och försetts med ett modernt och fräscht utseende?

Kan man bli förälskad i en båt? Det blev jag, i den fina öppna träbåten som hade uppenbarat sig i Strömmen.

Jag satt på den släta strandklippan och läste, plötsligt blev det liv och rörelse i det fridfulla sundet. En motorbåt med en pappa och två barn lade till vid den skrangliga bryggan på andra sidan sundet. Och sedan fylldes sundet av smäckra kajaker, hela sex stycken, jag såg dem närma sig från fjärden på andra sidan bron, ett helt team, ljudlöst glidande på vattnet, så smala och fina, som ett slags sjöfåglar, alla i olika färger.

Samtidigt lade en vit motorbåt till vid bryggändan, två passagerare steg av och båten fortsatte sin färd. Jag hörde nyligen Monika Zetterlund sjunga Att angöra en brygga, en term som vi aldrig använde i skärgården när jag vara barn. I en nätdiskussion läser jag att de korrekta nautiska termerna är att angöra en kust, anlöpa en hamn och förtöja vid en brygga.

Paddlarna frågade om de fick hålla rast på stranden. Fascinerad tittade jag på när de drog upp kajakerna. Flytvästarna togs av, alla hade inte våtdräkter. Jag såg mobiltelefoner i plastfodral kring halsen, vattentäta säckar, light dry bags, kajakskor och handskar, endurance jackets. Någon hade en sydvästliknande huvudbonad, en annan en gul keps med nackskydd. Jag beundrade deras utrustning, på samma sätt som jag beundrar cyklisternas fina passformade kläder, bike shorts och armbågsskydd.

Själv satt jag på stranden i en klockformad blå bomullskjol som jag köpt i en popup-butik i Madrid, i en bylsig t-tröja, kläder valda med tanke på ett stilla liv i sittande ställning. Ett stillastående liv? Inte så mycket fart och fläng i mitt liv... I juni köpte jag joggingkläder på Stadiums rea, men har inte använt dem en enda gång. De känns för tajta, fast det är ju meningen också, men egentligen ville jag ha ett par löst sittande collegebyxor, hemmabyxor utan stretch, bekväma byxor som man kan ha på sig när man sitter och skriver. Drabbas av komplex varje gång jag stiger in i en sportaffär...

Kajakteamet, som kom från Sibbo och Borgå och hade paddlat till Åland från Korpo, tittade in i Annis hus. Det var ett mycket trevligt besök, det var lätt att prata med dem. De studerade sjökortet som ligger på bordet i mellanrummet och kollade vägen till Väderskär, som ju var förebilden till det fiktiva Stormskäret. De letade också efter en geo cache. Jag vet var den är, men jag avslöjar inte platsen...

En väldigt trevlig polsk familj knackade också på, vi pratade om allt mellan himmel jord. Den åttaåriga pojken ville veta om Anni hade haft en hund och vad hunden i så fall hette. Från Åland skulle familjen vidare till Sverige och därifrån via Riga hem till Warszawa, en stad som jag aldrig besökt, men som jag definitivt vill se. Vem vet om jag en dag återser denna sympatiska familj i deras hemstad.

Det blev så tyst i huset efter att alla gått. Lite senare gick jag till bron, jag ville ännu fotografera den vackra båten därifrån, i kvällssolen. Men nu var båten borta, den hade åkt sin väg, bryggan var tom. Kajakerna var också borta, det var så tyst i sundet, bara svalorna fortsatte att pila och vattnet att strömma.

På väg tillbaka till huset lade jag märke till en björk med gula löv. Nej, det är inte höstlöv, inte än, de har bara gulnat i förväg på grund av torkan...