Violetta skymningar: Vandring i Simskäla

"Mitt barndomshem heter Östergårds, ett litet skärgårdshemman som ligger på Östra Simskäla, Österön kallad. Jorden gav inte större avkastning än det som behövdes för den dagliga mättnaden, så de kontanta medlen måste tas ur sjön genom fiske av olika slag vilket tillsammans var ett dubbelarbete som alltigenom och omekaniserat var både tungt och strävsamt, men som i gengäld gav ständig omväxling och emellanåt lustbetonade upplevelser genom naturens skiftningar och skönhet och genom någon enstaka god fiskefångst.

(---) Morfar var född i gården, liksom hans fader och många förfäder. Han hade i ett tidigare äktenskap sex barn av vilka fem dog som små och den sjätte och yngste sonen levde till 26-åring då han omkom genom drunkning vid hemstranden efter kyrkfärd på skridsko över fjärden. Detta hände annandagjul 1896. Då var min Mamma nio år gammal och småningom blivande ensam arvinge till hemmanet.”

Anni Blomqvist, Vandring i barndomslandet (1986)

Jag läser Anni Blomqvists memoarbok och tänker på mina egna barndomssomrar i Esbo skärgård. Att jämföra Simskäla med Sommaröarna är naturligtvis befängt. Två mycket olika skärgårdsmiljöer, historiskt och geografiskt, men skärgård i alla fall. Mot slutet av 1950-talet fanns det ganska mycket kvar av det gamla skärgårdssamhället i Esbo, och majoriteten av de fast bosatta invånarna var svenskspråkiga. Några kor betade på en äng i Svinö, innan de också försvann, och öns enda häst sträckte en gång fram sin mule för att nafsa på grannflickan Cisses rödrutiga blus...

Hö bärgades och det fanns potatisåkrar och trädgårdsland, men annars idkades det just inget jordbruk i Esbo skärgård, det fanns inga bondgårdar kvar, så som Östergårds, Mellangårds, Vestergårds och Södergårds i Simskäla. Jag tänker på Bullerbyböckernas tre gårdar: Norrgården, Sörgården och Mellangården. Bullerbybarnens universum, ett tydligt definierat geografiskt område, en både fysisk och mental karta ritad med gårdarna som dess absoluta mittpunkter kring vilka allt liv kretsade.

Men de gamla tingen fanns kvar på vindar och i kamurkor, räfsor, kaggar, metspön, spinnrockar, sparkstöttigar och skidor... De små tingens gud... Jag minns öskaren av trä, jordkällaren, utedasset med 1940-talets pärmbilder av kungliga från Hemmets Veckotidning. En tjärad sumpbåt, silvriga fiskfjäll överallt, doften av sågspån i vedlidret. Fisknät på tork, ibland en hel ryssja ute på backen, strömmingslådor staplade på varandra.

Båthus och gamla bryggor fanns kvar i vikarna och sunden. Somliga invånare, många väldigt gamla så som 90-åriga Ida och fiskaren Kalle, hade blivit evakuerade från Porkala, som 1944 arrenderades som marin- och militärbas av Sovjetunionen. De återvände aldrig till sina hem i Porkala, inte ens efter 1956 då området återlämnades åt Finland. En snickare bodde på sommaren i en liten ”koja” som kallades Viljams ro, inte just större än Cisses lekstuga. Stadens höghus närmade sig hotfullt, mot slutet av 1960-talet byggdes Ivisnäs i Kaitans, Sökö vid Esboviken.

Vi var sommargäster, pappa arbetade i stan, senare mamma också, och rodde över till fastlandet klädd i kostym och vit nylonskjorta, portföljen på aktertoften. Min syster och jag fäste Beatlesbilder på tapeten med rosenmönster och lyssnade på transistorradion på fiskebryggan. Vi kunde bara ana hur hårt livet kunde vara för ”skäriborna” under höst- och vinterstormar. I gryningen hörde vi det svaga tuffandet av en fiskebåt som styrde ut mot den yttre skärgården, medan vi fick dra det gamla stoppade täcket över huvudet och somna om...

I Karin Söderholms butik såg vi andra sommargäster, välfriserade fruar, som påminde om kvinnorna i Monika Fagerholms roman Underbara kvinnor vid vatten. "Bella och Rosa har gul respektive vit baddräkt men färgerna kommer inte att synas på fotografiet eftersom filmen är svartvit. Båda har tagit på sig sina solglasögon."

Somrarna kom och gick. Nya moderna sommarstugor byggdes på obebodda holmar, funktionalistiska, låga hus uppe på bergen mellan de krokiga martallarna, med stora fönster mot havet. Direktörsvillan, skildrad i Tove Janssons Sommarboken. Småningom blev motorbåtarna allt större och vräkigare, stugorna allt bekvämare, fiskebåtarna färre. Vi upplevde aldrig skärgården på vintern, vi visste ingenting om menföre och svaga isar. Anni Blomqvist skriver om ”blåisbelagda fjärdar”.

Mina sista dagar i Vårdö blev fina – och dessutom ovanligt sociala. Jag blev intervjuad för Ålandstidningen av Norah Lång, som också fotade mig vid Annis köksbord. Det var första gången som jag blev intervjuad för en åländsk tidning, det kändes lite pirrigt. Vi hade ett givande samtal, det var intressant att prata med en ung ålänning, som var så chosefri och internationellt inriktad som Norah. Reportaget publicerades den 5.8. Jag tvekade lite när det blev tal om romanen som jag har under arbete – kanske blir den aldrig färdig? Och att Edith Södergran skulle vara min absoluta favoritförfattare skriver jag kanske inte helt under. Men namnet på min blogg, Violetta skymningar, kommer från en dikt av Södergran...

En dag åt jag middag på Östergårds, Anni Blomqvists barndomshem, numera Stormskärs Konferens & Värdshus. En fin gård med anor från mitten av 1700-talet, huvudbyggnaden från 1896 är renoverad med pietet. Jag åt stekt abborre med nypotatis i den ljusa matsalen, de andra gästerna kom från Sverige. Ute på backen stod en midsommarstång, längre borta betade Highland Cattle-korna i närheten av grannfamiljens växthus. Jordbruket är ekologiskt inriktat. Men var fanns Högberget, Annis utsiktsplats ”med ett växande askbestånd omkring”? Synd att jag också missade Värdshusets tisdagsutfärd till Väderskär, förebild till Stormskäret. Många skäl att återvända...

På min nästsista dag i Simskäla besökte jag Peggys Hantverk & Kafé i Sandö tillsammans med Carina Skaglund, brorsdotter till Anni. Det var det sista veckoslutet i juli, kaféet skulle stängas inkommande måndag. Sommarsäsongen blir kortare och kortare för varje år som går, säger många... I den mysiga hantverksaffären köpte Carina ett blåmönstrat täcke åt sitt barnbarn, jag en necessär med nyckelpigs- och blommönster åt mitt barnbarn... Affären och kaféet är byggda i en ladugård från 1912.

Vi drack kaffe med dopp ute i solskenet tillsammans med Annis bror, den yngsta i den stora syskonskaran som hon berättar om i sin bok, och hans familj. Innan vi gick beundrade vi näckrosorna i dammen, pionerna och pelargonerna i ett inglasat uterum ... Under mitt första besök i Strömmen för två år sedan fick jag se Carinas eget fina uterum med blommor och örter, strandklippor med mattor av lila gräslök (som i år lär ha blommat bara en kort tid). En uttjänt eka och skottkärra kan få nya funktioner som trädgårdstäppor.

Carina pekade då ut författaren Sally Salminens barndomshem i Vårdö, där vi också gick på loppis på Seffers hembygdsmuseum. Vi besökte Anni Blomqvists och den yngre sonen Bengts grav på kyrkogården med den vackra stenkyrkan från slutet av 1400-talet. I dag präglas skärgården av nostalgi, nya näringsmöjligheter. Men också av avfolkning, bortflyttning, nedläggning...

Följande dag fick jag skjuts med Ann-Gerd Steinby till Mariehamn. Men innan vi lämnade Simskäla hälsade vi på Rut Lundell på Österön. Rut hade jag träffat tidigare på flickornas Muffinskafé på Västerön, där hon imponerade med sin energiska utstrålning och eleganta sätt att sätta sig i sin bil för att köra hemåt, förbi Södergårds och Strömmen.

Efter kaffe med dopp i Ruts hemtrevliga kök och en pratstund i soffan, satte vi oss i Ruts bil, hon gasade på så att sanden yrde och vi körde förbi Östergårds, för att sedan vandra på de låga klipporna med utsikt mot Norra Stråket. Vi tittade in i strandbastun, vars dörr alltid står öppen. I närheten fanns ett träsk där man kan fånga kräftor och dit kvinnor tidigare kom för att skölja sin tvätt.

Innan vi lämnade Simskäla, bjöd Rut på en jättegod ålandspannkaka med sviskonkräm och vispad grädde (som också kallas snömos). Vi smakade på de första svarta vinbären i trädgården, vilket fick mig att längta tillbaka till mina egna barndomssomrar i Esbo skärgård, lekarna i Cisses lekstuga, där vi serverade dockorna både svarta och röda vinbär på små, små porslinstallrikar...

"Jag sitter på Högberg med en underbar utsikt i blickfånget. (---) Något gör förfärligt ont. Jag vaknar då den slitna höften ger mig ett hugg som tar illa en lång stund. Mitt besök på Högberg var bara en dröm, men en dröm som gav mig en stark lyckokänsla som jag kommer att minnas länge."

Anni Blomqvist, Vandring i barndomslandet (1986)

Vandring med Ann-Gerd och Rut i Simskäla

Norra Stråket

Träsket, eller "Potten"

Anni Blomqvists barndomshem, Östergårds,
i dag Stormskärs Konferens & Värdshus

Kö till Peggys kafé

Carina i hantverksbutiken

Jag i "mommo" outfits...

Ruljans på kaféet, Peggy och Jalle bakom disken

Kaffe med Annis släktingar

I never promised you a rose garden...

The Jewel in the Lotus...

Muffinskaféet på Västerön i Simskäla

Rut kör hemåt från Muffinskaféet

Alla vägar leder till Strömmen...

Ann-Gerd guidar i fin Marimekkohatt...

Turister tittar in...

I serien Författarlunch...

Välbevarad skärgårdsmiljö.

Vi plockar de första vinbären...

Min favoritklippa i Strömmen.

Norah från Ålandstidningen

Gästboken får ett nytt namn

Norahs reportage i tidningen

Jag som 27-årig författare på Skatudden, romanen
Den osynliga draken under arbete. Jag lyssnade
på Billie Holiday...Vilken oslagbar teknik som
maskinskriverska! Gamla ting: ritlampan,
skivspelaren. Mamma tog fotot.