De små tingens gud

He stepped onto the path that led through the swamp to the History House.

He left no ripples in the water. No footprints on the shore.

He held his mundu spread above his head to dry. The wind lifted it like a sail.

He was suddenly happy. Things will get worse, he thought to himself. Then better. 

He was walking swiftly now, towards the Heart of Darkness. As lonely as a wolf.
The God of Loss.
The God of Small Things…

Arundhati Roy

De gamla föremålens magi, det tidlösa i bruksföremålen. När blir de design, vintage? Anni Blomqvists hem i Simskäla är numera hemmuseum och författar- och konstnärsresidens. Här har tiden stannat och föremålen finns där de alltid har funnits. Jag ärvde likadana av min mormor och mamma: en mortel, en hushållsvåg, en rostig liten kaffekvarn, ett emaljerat durkslag med blå rand (den blev jag tvungen att slänga), en röd termosflaska, virkade pannlappar (inte en enda finns kvar), rivjärn och silverskedar. En röd brödlåda i Annis kök, vi hade en ljusblå.

Mängder av kakformar, det är som att bläddra i Allers och Hemmets Veckotidning från 1950-talet, en stor brödkavel... Inga fula skärbräden av plast. En trästöt eller träslev som mörknat och blivit mörkröd, nästan blålila. Sådana fanns alltid i vår kökslåda: mamma mosade lingon som vi åt till maten. Husgeråd? Ett ord som inte används så mycket numera. Hyllpapper? Vi fäste prydligt hyllpapper i köksskåpen och i byrålådorna. Ett förkläde och en bordduk lyser i granna färger: svensk 1960-tals design.

Raden av förvaringsburkar med skriften Vetemjöl, Socker, Kaffe... De kan härstamma från 30-talet. Man köpte mjöl och gryn i lösvikt, under kriget var allting ransonerat. Frukt? Var det torkad frukt som förvarades i den burken, plommon och aprikos, kanske äppel och päron? I min barndom åt vi ofta fruktsoppa eller fruktkräm till efterrätt, jag har inte lagat det en enda gång... Mindre burkar för kryddor: kardemumma, kanel, kryddpeppar. Nejlikor, i pluralis. Jag minns kolonialvaruhandlarna (i dag är ordet politiskt inkorrekt), doften av nymalet kaffe hos C.A. Gustavsson... Stockmanns kaffeburk från 70-talet. 

I pojkarnas rum i övre våningen, en fin liten Stringhylla (som i dag kostar skjortan på Stockmanns möbelavdelning). Topelius sagor i vackra band från 1940-talet, tejpade, nästan sönderlästa. Min syster och jag hade samma små böcker: Kyrktuppen, Sampo Lappelill, Hallonmasken. Till Bengt, 1947, står det i en bok, Till Tommy, i en annan.

Gamla sjökort, i dag navigerar man med hjälp av GPS (Global Positioning System).  Planscher med marina motiv, fyrar och skepp, sälskinn på farstuväggen. Sjöfart, fiske och jakt hörde till vardagen på Åland, gör det fortfarande. Tidlösa kikarväskor av läder. En barometer på köksväggen, ett instrument som mäter lufttrycket, den kunde vara min pappas. Varje kväll knackade han på den, en ceremoniell gest som fyllde mig med en känsla av trygghet. Själv har jag aldrig avläst en barometer, vet inte ens hur man gör...

Jag tycker inte om alla prydnadsföremål som jag ser i Annis hem, porslinsfigurerna,  plastblommorna. Hemma i stan hade vi få sådana prylar, inga blommiga kaffekoppar. Det var 1960-tal, vi hade Kaj Francks mörkblåa Kiltaservis, i dag heter den Teema... Sarpanevas Tsaikka-teglas i Annis vitrinskåp, Arabias vackra äggkoppar. Bekväma fåtöljer, vi hade en obekväm, grå Askosoffa. 

Små, små ting som samlas i kantstötta skålar: udda skruvar, gummisnoddar, stift och klämmare, pärltråd, en nyckelring, en bykpojke, slantar... Den uppstoppade ugglan stirrar på mig. Ett väggur har stannat, en björk växer nästan in i övergiven gäststuga. En transistorradio utan batterier. 

Vad är tid? Går den i cykler, får vi den någonsin tillbaka? Ett helt liv som levts innanför väggarna i ett hem, ute i skärgården, inne i stan... Ann-Gerd Steinby i sin fina Marimekkohatt, vid Annis köksbord. Goda tankar, goda ord, sprida lycka på vår jord, står det broderat i korsstygn på en väggbonad.

Who was he, the one-armed man? Who could he have been? The God of Loss? The God of Small Things? The God of Goose Bumps and Sudden Smiles? Of Sourmetal Smells - like steel bus-rails and the smell of the bus conductor's hands from holding them?

Arundhati Roy