Violetta skymningar: Stilla dagar i Tanger

Mot slutet av april, innan jag tog färjan över Gibraltarsundet, tillbaka till Spanien, tillbaka till Fästning Europa, tillbringade jag igen några dagar i Tanger. Nu upplevde jag att jag äntligen blev lite mera bekant med staden, också med den nyare delen, Ville Nouvelle, och lärde mig att röra mig på egen hand i den gamla stadsdelen, medinan, utan att gå vilse.

Författaren Tahar Ben Jelloun skriver i sin kortroman Jour de Silence à Tanger (1990), på svenska Stilla dagar i Tanger, om Tanger som ”Staden vid sundet, där vinden, lättjan och otacksamheten härskar”. Jag läste romanen för många år sedan i Annikki Sunis fina finska översättning, Tyyntä Tangerissa. Pärmbilden till den finska upplagan är dock helt missvisande: en man i blekt turkosrandig djellaba och vitt tyg virat som en turban kring huvudet sitter i ett ökenlandskap, omgiven av sanddyner... Den här bilden hade etsat sig i min hjärna, för innan jag anlände till Marocko i mars trodde jag faktiskt att Tanger var omgivet av sanddyner, att Sahara sträckte sig så långt norrut att jag skulle få se kameler och blåklädda tuareger i utkanten av staden, en bekräftelse på alla våra klichéartade uppfattningar om Nordafrika.

Jag mindes egentligen ingenting av Ben Jellouns roman, som jag läste på 90-talet, men när jag i år läste den på nytt gjorde den ett mycket starkare intryck på mig, antagligen för att jag själv har hunnit bli äldre... För det är just åldrandet som är bokens tema: en gammal man i Tanger, skräddare och handlare till yrket, blickar tillbaka på sitt liv. ”Ålderdomen är ett misstag, ett missförstånd mellan kropp och sinne, mellan kropp och tid.”

Mannen är sjuk och trött, bitter och besviken på livet. En kverulant? En kultiverad, opraktisk 80-åring, som tycker om att filosofera. Vattenkranen läcker, kylskåpet går sönder, fönsterkarmarna möglar, väggarna har sprickor, på samma sätt som allt annat verkar vittra bort omkring honom. Hans bästa vänner har dött, affärspartnerna har övergett honom (eller flyttat till Casablanca, Marockos affärsstad), barnen är otacksamma, de fagra unga kvinnorna bryr sig inte mera om honom, sin hustru har han aldrig kallat vid förnamn...

Sefrou omnämns i förbifarten och i ett annat sammanhang tänker den gamle mannen så här: ”Hos judarna fann jag godhet och generositet, inte hos mina släktingar.” Han har köpt huset i Tangers medina av rabbinen. Mannens goda vän Moché har gjort ett försök att utvandra till Israel i juni 1967, men stannade i Gibraltar, där han väntade på att kriget mellan judarna och araberna skulle ta slut. Senare berättar Moshé "hur illa det hade gått för hans släktingar och vänner, som lämnade allt och flyttade till Israel, bara för att bli väldigt besvikna på det utlovade paradiset".

Stilla dagar i Tanger är en ganska hjärtskärande berättelse, skriven på ett återhållsamt språk med en stor dos av ironi och ilska. ”Han är en rasande man som anser sig vara kultiverad och aldrig hittar en värdig motståndare.”

Under mitt första besök i Tanger, strax före residensvistelsen i Sefrou, upplevde jag medinan som en rätt utmanande och förvirrande miljö, ett enda virrvarr av smala gränder. De äldre männen, som sitter framför affärerna försjunkna i sina tankar, eller vandrar långsamt omkring i gränderna med händerna bakom ryggen, för tankarna till mannen i Ben Jelloun bok. Jag rörde mig tillsammans med riad-hotellets guide, som insisterade på att jag tittade in i matt- och kryddaffärer, där jag ceremoniellt blev bjuden på mintte medan den ena mattan efter den andra rullades fram och jag fick snusa på olika, ganska dyra parfymer gjorda på örtextrakt och arganolja, i hopp om att jag skulle köpa någonting. Jag hann aldrig gå till de två ställena som jag allra mest ville besöka i Tanger: American Legation-muséet med författaren och kompositören Paul Bowles rum, samt Café Hafa. Men nu hann jag se dem båda; jag kommer att skriva ett separat inlägg om muséet.

Under mitt andra besök i Tanger bodde jag på hotell Ramada Encore, ganska långt ifrån medinan. Hotellet var fint, onödigt fint för mig, tyckte jag. Trots det kostade rummet bara 35 euro per dygn, till och med billigare än ett rum som man bokar via Airbnb. De gamla riad-husen i de marockanska städernas gamla kvarter, ursprungligen storfamiljshem, är vackrare och personligare än de västerländska hotellkedjorna, som små palats. Men de kan kännas instängda med sina mörka innergårdar, visserligen med utsökta mosaikornament, sniderier och springbrunnar, traditionella soffgrupper, Marrakeshlyktor, små bord med metallbrickor... Hemliga dörrar öppnas och stängs, smala ornamentprydda trappor leder upp till takterrassen. Hemmen var avsedda som trygga miljöer för husets kvinnor, som inte fick bli sedda av utomstående. Det känns lite absurt att riad-hotellen i dag bebos av västerländska turister, unga kvinnor som kan komma och gå som de vill, klä sig hur de vill.

Mitt vackra gröna rum i Sefrou beboddes antagligen tidigare av en hel familj, kanske av ålderstigna farföräldrar, som hade svårt att röra sig i den smala trappan och därför fick ett rum på bottenvåningen. Svärdöttrarna härstammade kanske från en annan ort och fick lov att vänja sig vid den nya miljön, kanske vid en dominant svärmor och svärfaderns elaka bröder... Ett patriarkat, skildrat via gamlingen i Ben Jellouns bok.

På Ramada Encore satt jag en stund vid den ödsliga poolen, men avstod från att ta mig ett dopp. Jag tittade in i hotellrestaurangen, men vände om, satte mig i en länstol i lobbyn med den knallröda väggen och porträttet av kung Mohammed VI. Att bo ensam på ett hotell är egentligen det mest deprimerande som finns. På rummet slötittade jag på nyhetskanalen CNN, handtvättade lite kläder i lavoaren. Vinden for iväg med en strumpa som jag lagt på fönsterblecket för att torka i kvällssolen... Adios!

På morgonen orienterade jag mig mot havet och vandrade i det bländande solskenet på strandpromenaden som löper parallellt med den långa Avenue Mohammed VI. För en fotgängare är det nästan omöjligt att korsa den livligt trafikerade strandgatan, som saknar trafikljus. Jag slank över gatan tillsammans med några våghalsiga ynglingar som tycktes ta för givet att bilarna alltid saktar av...

Området hör till ett pågående byggnadsprojekt som förnyar infrastrukturen kring Tangerbukten, initierat av kungen. Nya höghus har växt upp, hotell- och affärskomplex, strandkaféer och restauranger. Därtill kommer Cité Mohammed VI Tanger Tech, ett omfattande framtida investeringsprojekt med Kina som samarbetspartner.

Med stor kraft bröt vågorna i land, jag satte mig på en strandsten för att titta på havet, alltid lika fängslande... "Vinden viner, suverän och likgiltig", skriver Ben Jelloun. I Tanger möts två hav: Atlanten och Medelhavet... Fast egentligen heter det ju Gibraltarsundet. Bara Sundet i Ben Jellouns bok. Marockanska familjer satt i närheten av mig, en man fiskade, några pojkar vadade i vattnet med uppkavlade byxben, men ingen simmade. Barn gungade i lekparken och åkte omkring på cyklar och trampbilar, en europeisk man låg på en balustrad, hans bara överkropp hade redan fått för mycket sol...

Ett snyggt ungt par gick förbi mig på stranden, jag vågade inte knäppa ett foto av dem, så ni får föreställa er deras look och outfits... Deras långa och vida klädnader fladdrade i vinden, mannen var klädd i helvitt, kvinnan i helsvart, en abaya-dräkt. Gick de hand i hand? I Marocko är det inte ovanligt att se två män gå hand i hand. Mannen och kvinnan på stranden var långa och stiliga, lite hemlighetsfulla, för man såg bara kvinnans ögon, eftersom hon bar niqab, ganska sällsynt i Marocko. Jag hajar alltid lite till när jag ser en kvinna i niqab. Kanske är de från Qatar eller Saudiarabien, tänkte jag när jag följde dem med min blick. Heltäckande burkha är av säkerhetsskäl numera förbjuden i Marocko, som förespråkar en moderat uttolkning av islam.

Jag vandrade vidare på strandpromenaden och stannade framför det trendiga Café Panorama, men gick inte in, köpte hellre en flaska mineralvatten i en butik. Jag fortsatte att vandra mot medinan, vars Stora moské och vita hus skymtade på en kulle långt borta bakom hamnen. Tanger är byggt på sju olika kullar, vilket för tankarna till Rom...

Det kändes spännande att på egen hand träda in i medinan, byggt av portugiserna på 1400-talet. Nu verkade stadsdelen inte fullt så kaotisk och förvirrande, jag kände igen gränder och hus från min tidigare vistelse i mars, och genomskådade också ”turistfällorna”. Jag koncentrerade mig på att ta bilder av blåa hus och dörrar, kanske som kompensation för att ha missat den blåa staden Chefchaouen. Dit borde jag ha åkt buss från Fez, men staden låg lite åt fel håll, österut. Maybe next time... Samma gäller Essaouira i söder, halvvägs mellan Casablanca och Agadir, för att inte tala om Marrakesh, som jag också missade... Té i Sahara... Många skäl att återvända!

Utan att ha kollat på kartan (en karta hjälper en inte i medinan, speciellt i Fez, där den består av över 9000 smala gränder) befann jag mig på Rue Kasbah, en trevlig gata med Street Art i turkos. Gatan ledde upp till Kasbah-delen av medinan, där jag visste att utsiktskaféet Hafa fanns. Det var överraskande lång väg till kaféet, men stadsdelen är vacker och fridfull med kuperade gränder och vitkalkade hus. Här hade Paul Bowles sitt hem, vid Rue Sidi Bouknadel, som jag inte lyckades hitta på Googlekartan. Skolbarn flockades utanför en koranskola, alla med stora ryggsäckar på ryggen, pojkarna i långa vita skjortor, flickorna i mörkblåa klädnader och huvuddukar.

Café Hafa är beläget i en brant klippsluttning med fin utsikt över havet. Ben Jelloun skrev i sin bok: ”Vinden, det är vinden som är fienden. Den kommer från gluggen mellan Andalusiens södra spets och Afrikas norra spets”. Jag satte mig på kaféets högre terrass, där de flesta kunderna nöjde sig med ett glas hett och väldoftande, välsockrat mintte. Smala trappor ledde ner till matrestaurangen. I en annan, mycket brant del av kaféet, satt nästan enbart marockanska ungdomar.

Flygplan på sina färder mellan de två kontinenterna, Afrika och Europa, tecknade slingor i skyn. Spaniens kust skymtade långt borta i diset. En grupp sydkoreaner satt på utsiktsterrassen och fotograferade varandra. En glatt leende dam viftade fast hur länge med en färggrann scarf, jag vet inte riktigt varför - en videoperformance? Jag knäppte ett fint foto av tre olika kvinnor: en av dem satt barhuvad, en annan hade hijab, den tredje var försedd med en cool hatt som såg ut att vara design Burberry. Världens alla kvinnor borde själva få bestämma hur de vill gå klädda och vilka slags huvudbonader och frisyrer de vill ha...

I närheten av kaféet finns en fin och öppen utsiktplats, jag sökte upp ett bekvämt ställe på den höga klippan. Några unga kvinnor satt i närheten av mig, tätt bredvid varandra, livligt pratande. I romanen Till andra sidan havet, på franska Partir, 2006, skildrar Tahar Ben Jelloun marockanska ungdomar som sitter på Café Hafa och blickar längtansfullt mot Spanien som skymtar på andra sidan Sundet, bland dem den unga juristen Azil. Han inleder ett förhållande med en spansk gay man. Men jag tror inte att ungdomarna som jag såg på kaféet och på utsiktsplatsen längtade till Spanien. De satt där och njöt av de fina vyerna, det blåa havet: det här var deras hem, inte Spanien och Europa, så nära men ändå så långt borta, bakom Sundet. Och Tanger är nuförtiden en ganska fin och mångsidig stad för marockanska ungdomar, tror jag, trots den höga arbetslösheten. Kanske bara bra att stadens ”internationella zon” avskaffades på 1950-talet, då de flesta utländska spioner och skurkar, smugglare, sexturister, skattesmitare och andra lurendrejare kastades ut...

Från utsiktsplatsen tog jag mig igen genom en port in i medinans labyrint. Jag köpte en läderväska och några turistprylar, små turkosfärgade skålar, så mycket mera rymdes det inte i min resväska. Inga judiska silversmeder finns numera vid Rue es Siaghine i det forna mellah-kvarteret. Berberkvinnor sitter på torggatorna och säljer grönsaker och stora gröna örtknippen. Deras stråhattar med granna ylletofsar för tankarna till sydamerikanska kvinnor... Fin raimusik flödade ur en musikaffär, jag gick resolut in och frågade vad sångaren hette. Sångaren var Kader, jag köpte cd-skivan. Hemma i Helsingfors vill jag köpa traditionellare marockansk musik hos Digelius vid Femkanten, sådan som Paul Bowles forskade i och bandade under sina resor till berberbyarna och i Saharaöknen.

Efter en lång uppförsbacke strax utanför medinan kom jag fram till Grand Succo-skvären med Sidi Bouabid-moskén i fonden, omgiven av palmer. Den stora runda fontänen var ur bruk och endast män satt på parkbänkarna. Jag satte mig på en liten mur för att vila mina fötter och för att skriva några vykort... Vem skickar vykort numera? Jo, äldre personer som jag... Till Grand Socco ville också den skröplige gamlingen i Ben Jellouns roman ta sig: ”Han skulle vilja gå ut, vandra genom staden, stanna till på soccon och köpa bröd, öppna sin butik och skära till djellabor i det stora rummet som är vitt av tyger.”

Från Grand Socco sökte jag upp Grand Café de Paris på Boulevard Pasteur, i korsningen av Place de France. För ett antal år sedan fantiserade jag om kaféet i ett Hbl-kåseri, Té i Sahara, som handlade om författaren Paul Bowles. Men det tidigare så legendariska kaféet, med klienter som Jean Genet, Tennessee Williams, Allen Ginsberg och William Burroughs, var i dag föga lockande, lite sunkigt och mörkt. På uteserveringen satt enbart män... Dessutom omringades jag plötsligt av cirka tolvåriga pojkar, som tiggde pengar av mig. De såg ut som pojkar som sniffar lim, jag fylldes av motstridiga känslor, jag ville göra någonting för att hjälpa dem, men vad? En av pojkarna blev verkligt närgången, han började dra i min väska samtidigt som han ropade någonting med befallande röst.

Jag såg en vakt framför ett ämbetshus och påpekade åt honom, både skrämd och lite skamsen, att jag stördes av pojkarna. Vakten röt till åt pojkarna, men efter att jag fortsatt att gå cirka femtio meter flockades de igen omkring mig. När jag återvände till vakten frågade han var jag bodde, och tillade på sin tydliga, formella franska:

- Madame, kanske ni borde ta en taxi och återvända till ert hotell!

Vilket Madame gjorde. Tangers violetta skymning föll, förvandlades till ett sydligt sammetslent mörker. Jag åt mitt kvällsmål på en enkel pizzeria med en god liten förrätt och isté. Och följande morgon: frukost med oliver, dadlar och olika slags pannkakor med honung på den opersonliga hotellrestaurangen. Dags att säga au revoir till Tanger.

I hamnterminalen, som genomgår en grundlig renovering, stod jag i kö tillsammans med koreanerna från Café Hafa, men jag köade till fel färja och fick vänta i två timmar på den följande. Det blåste friskt ute på Sundet och några spanska barn blev sjösjuka. Genom färjfönstrets vattenstänk fick jag syn på en liten fiskebåt som tappert plöjde bland de höga vågorna. Inga flyktingbåtar färdas i den här livligt trafikerade och välbevakade delen av Sundet, men ett stycke österut har ett ökat antal afrikanska flyktingar i år råkat i sjönöd.

Tangers kullar och minareter försvann ur sikte, och efter bara en dryg halvtimme dök Punta de Tarifas fyr upp på den Iberiska halvöns sydligaste spets. Namnet Tarifa härstammar från berberkommandören Tarif ibn Malik, som 710 inledde den islamiska erövringen av Spanien...

En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.

Vinden från Öster, i en stad där Atlanten och Medelhavet möts, en stad av kullar på kullar, av legender, en gåta ingen kan fånga.

Tahar Ben Jelloun

Stilla dagar i Tanger, Alfabeta, 1990, översättning av Mats Löfgren