Violetta skymningar: I själens korridorer: från Rockland till Lappviken

För en vecka sedan var det alla helgons dag, allhelgona. Dagen var mulen och blåsig, det duggregnade men var fortfarande ljust när jag tog bussen till Sandudd för att tända ett ljus på mina föräldrars familjegravar, mammas i närheten det nya kapellet, pappas på ortodoxa begravningsplatsen.

Skymningen föll när jag gick vidare till området kring Lappvikens forna mentalsjukhus, där det pågick olika slags evenemang, konserter, en guidad rundtur. Min väninna Nina kom cyklande från Gräsviken.

Vi bekantade oss med Venedig-huset nere på stranden, en röd tegelbyggnad från 1895, nu öppnat för allmänheten, med utställningsutrymmen, Mental Museum och bageri i nedre våningen, arbetsrum, verkstäder och "mysrum" (för kurser i mindfulness?) i övre våningarnas forna personalbostäder, separat bastu ute på gården. Huset har varit igenbommat i många år, ibland ockuperat av ungdomar, vilket kanske märks av graffitin som pryder trapphusets väggar. Jag har cyklat förbi Venedig otaliga gånger om somrarna, fotograferat det, och ibland suttit på klippan vid den lilla badstranden med utsikt över viken, mot Svartholmen och Fölisöfjärden. Trafiken dånar på bron, på väg till Drumsö och Västerleden...

I Venedig-husets lilla museum, i den forna tvättstugans utrymmen med runda cementkar där lakanen kokades i, finns föremål och möbler som användes i Radioteaterns fina ljudinstallation, Röster ur själarnas rum, framförd i samband med Konstens natt i augusti 2016. En smal järnsäng, en tvångströja, en emaljerad mugg, fotografier från sjukhustiden...

Det var redan mörkt när vi gick tillbaka till kaféet i den stora sjukhusbyggnaden från 1841 (ritad av Engel). Vi drack en kopp te och åt en bit paj vid ett bord placerat i bottenvåningens Passage-korridor... Här höll Johanna Holmström tidigare på hösten utgivningsfesten för sin roman Själarnas ö, förlagd till mentalsjukhuset för kvinnor på Själö i Åbolands skärgård.

Nina och jag tog oss en titt i de övre våningarnas långa, tysta korridorer. Här pågick Radioteaterns ljudinstallation, men då var det sommar och den höga balkongdörren stod öppen, ljus flödade in genom de tunna röda och gula gardinerna som fladdrade i luftdraget i ”terapirummet”. Apparaten, som gav elchocker, såg ut som ett slags harmlös magnetofon eller digibox. Ett halvätet äppel på det långa matbordet med tenntallrikar hade redan börjat ruttna... Kuulkaa rouva, hör ni frun, hördes bakom en dörr uppe på den mörka vinden med violetta lakan, jag spratt till eftersom jag trodde att den genomträngande rösten kallade på mig...

När vi nu, i novemberkvällen, stod nere i bottenvåningens aula och läste om Aleksis Kivis vistelse på sjukhuset 1871-72, hörde vi någon ropa någonting i dörröppningen, med hög röst. Ett dämpat skrik, ett tjut... Det var en ung person som ropade, men jag vet inte varför, om hen kanske kallade på en vän, men jag såg ingen komma. Kanske var det ett skämt, eller ett slags performans? Hen lade sig tyst skrattande på en träsoffa. Jag kände mig omtumlad, lite uppskärrad, plötsligt tyckte jag att hela den historiska sjukhusmiljön verkade klaustrofobisk, lite kuslig, trots den öppna porten, trots att all verksamhet handhas av Pro Lappviken, en förening för mental hälsa. Det var med en känsla av lättnad som jag vandrade hemåt, till spårvagnshållplatsen.

Allen Ginsbergs diktsvit Howl är tillägnad poeten Carl Solomon, som han träffade på Columbia Presbyterian Psychiatric Institute (som i dag heter någonting annat, men som alltid har varit beläget på Manhattan, i närheten av Columbia-universitetet), där Ginsberg själv var intagen i åtta månader 1949 när han var endast 23. Solomon vårdades för depression och behandlades med elchocker. Det solidariska utropet I'm with you in Rockland! i diktsvitens tredje del är riktat till Carl Solomon, men associerar kanske också till ett mentalsjukhus i Rockland, New York, i så fall till det väldiga sjukhuset i Orangeburg, där Ginsbergs mamma Naomi vistades. Hon dog 1956, två dagar efter att ha blivit utsatt för ingreppet lobotomi. Ginsbergs dikt Kaddish är tillägnad henne.

I dag är många monstruösa, amerikanska sjukhusbyggnader övergivna, vandaliserade, farliga att vistas i. En ytterdörr går inte att öppna efter att den glidit fast bakom en, läser jag på en sajt... Förebilden till det illaberyktade mentalsjukhuset med karikatyren Big Nurse, som Ken Kesay skildrade i One Flew Over the Cuckoo's Nest, fanns i delstaten Oregon. Romanen utkom 1962, strax innan det blev vanligare med öppenvård.
I min barndom och ungdom hade blotta namnet Hesperia i Helsingfors (det forna psykiatriska sjukhuset) en olycklig klang. Jag minns skämt och varningar typ "du kan hamna på Hesperia". I dag är Hesperias tornhus omvandlade till bostadshus, vilket också gäller avdelningar på det väldiga Beckomberga i Stockholm.

http://desertedplaces.blogspot.com/2016/01/the-abandoned-rockland-psychiatric.html

http://www.forbidden-places.net/urban-exploration-New-Jersey-State-Hospital-for-the-insane#23

Via ovanstående länkar kan man se ohyggligt deprimerande bilder från ett övergivet mentalsjukhus med flagnande väggar, trasiga möbler och läkarinstrument, järnsängar staplade på varandra, tandläkarstolar, hårtorkar, en biosalong, en hel övergiven bowlinghall... Sjukhusområdet var lika stort som en hel stad. Det finns otaliga webbsidor om detta monstruösa mentalsjukhus på den amerikanska östkusten. Ett ovärdigt slut på en vårdanstalt, vars ursprungliga funktion var att hjälpa och bota patienterna, men där många blev behandlade på ett ovärdigt sätt. Varför inte bara riva hela rasket, jämna det med marken, och bygga någonting helt nytt i stället?

Jag skrev om den ryska ballerinan Olga Spessivsteva i romanen Eldfågelns dans (2011). Liksom många andra ryska danskonstnärer flydde hon från S:t Petersburg under ryska revolutionen. På 1920-talet turnerade hon med Diaghilevs Ballets Russes, men led redan då av dålig hälsa, kanske av en lungsjukdom. På 1940-talet i USA var hon så illa däran att hon togs in på just detta mentalsjukhus med det kusliga namnet New Jersey State Hospital for the Insane... På vissa sajter kallas det Hudson River Asylum for the Insane (eller Lunatic Asylum), Pilgrim State Hospital. Ballerinans fjäderlätta rörlighet med snabba piruetter och graciösa arabesker, i bjärt kontrast till det psykiatriska sjukhusets statiska, förstelnade tillvaro... Ett hårt och disciplinerat liv, både som ballerina och som patient på ett mentalsjukhus? Det är så hjärtskärande, så oändligt sorgligt. Man undrar också vilken slags diagnos Olga fick, och om det verkligen var nödvändigt för henne att vistas så länge på sjukhuset, i över tjugo år.

Sina sista år tillbringade Olga på Tolstojfarmen, ett ryskt ålderdomshem i Valley Cottage i Rockland County i delstaten New York. Rockland County med sina flammande röda och gula lövträd på hösten, sina iskalla vindar på vintern, en bekant miljö för mig, eftersom jag besökte min amerikanska pojkvän i Rockland County i början av 1970-talet. En miljö som jag fortfarande återvänder till och skriver om i fiktionen, en miljö som kanske spökar i minnets labyrinter, i själens långa korridorer... I'm with you in Rockland!

Olga Spessivsteva, Valley Cottage, 1985. Ensam på mitt rum sätter jag mig framför det lilla spegelbordet. Med långsamma tag borstar jag mitt gråa hår. Vart försvann dansen? Vad händer med våra kroppar? Vem av oss finns kvar, är det bara jag? Balanchine och Dolin dog för två år sedan, Pavlova, Fokin och Mordkin oändligt mycket tidigare. Många ballerinor är välsignade med ett långt liv: Preo blev nittioen, Karsavina nittiotre.

Jag gör min kvällsgymnastik, radion spelar en bekant pianokonsert. Det är inte Tjajkovskij, men det kan vara Brahms... Andra positionen på halvtå, sedan ett plié på ostadiga knän... Jag minns precis alla steg och koreografier, den naiva dansen tillsammans med Nijinsky i Rosendrömmen. Så trist han var utanför scenen och utan smink: en liten och butter man, högst ordinär...

Tjugo långa år av mitt liv kastades bort när jag blev intagen på det förskräckliga sjukhuset i New Jersey. Ingen besökte mig där, ingen! På ett märkvärdigt sätt blev det ändå mitt hem: jag hade tak över huvudet, mat på bordet. Andra patienter fick sina anfall av ångest och raseri, de behandlades med insulininjektioner, elchocker och det värsta av allt: lobotomi... Jag levde i min egen inre värld där jag fortfarande dansade. Jag var stum och hoppfull, jag väntade på bättre tider, vilket vi alltid gjorde i Petersburg, vi som var fattiga.

Marianne Backlén, Eldfågelns dans, Schildts, 2011