Januaridagar, viskningar och rop i Hale County...

Den sista januari... Dagarna blir långsamt ljusare, solen tittar in i vardagsrummet mitt på dagen, innan den igen försvinner bakom hustaken. Det snöar nästan varje dag, en dag var det närmare -20 grader, följande dag igen närmare noll.

Jag missade månförmörkelsen, den röda supermånen, som på engelska har det ganska kusliga namnet Super Blood Wolf Moon. Vargmånen, blodmånen. Jag ångrar fortfarande att jag inte orkade stiga upp tidigt på måndagsmorgonen den 20.1. för att traska ner till stranden. Det var molnfritt, jag såg helt fantastiska bilder av månen på olika webbsidor. Föregående dag, på söndagen, var jag i kälkbacken med dotter och barnbarn. Det var mycket kallt, fullmånen var redan då mycket stor och klar, men omöjlig att fånga med mobiltelefonens lilla kamera.

Ja, jag lyckas inte ladda ner bilder från min mobil, så ni får nöja er med en enda bild, tagen strax innan havet frös... 

Jag såg några tankeväckande filmer i januari. En av dem var Bergmans Viskningar och rop som ingick i Bergmanserien på Yle Teema, hundraårsminnet till ära. Jag tror inte att jag har sett den sedan 1974 då jag såg den på en biograf tillsammans med min syster och mamma. Vi såg inte många filmer tillsammans på den tiden, men det här var en av den (en annan var Mollbergs Maa on syntinen laulu).

Jag minns att vi inte riktigt tyckte om filmen och att jag tyckte den röda interiören var jättejobbig. Harriet Anderssons roll som den döende systern var gripande, men det fanns nånting lite onaturligt, eller konstlat, över hela filmen (hittar inte rätta ord). Kanske blev den för "stiliserad"? I dag undrar jag vad vi, och speciellt min mamma, egentligen tänkte om ”självskadescenen” när Karin skär sig i underlivet med en glasskärva. My goodness.... så ångestfyllt och obehagligt, symbolmättat. I dag talar vi ju mycket öppnare om självskadebeteende och ätstörningar. 

En annan tankeväckande film var Nick Cave-dokumentären One More Time With Feeling, som man kan se på Yle Arenan. Av någon oförklarlig orsak har jag aldrig riktigt bekantat mig med Nick Caves musik och jag visste ingenting om tragedin som hans familj drabbades av då hans 15-åriga son förolyckades. Jag minns Nick Cave som den bleka och smala ”punksångaren” i Wenders Himmel över Berlin. Vilka fina, poetiska texter och tankar han framförde i dokumentären. Här en trailer:

https://www.youtube.com/watch?v=uWjZ85m1BKg

Ja, och igår kväll såg jag Hale County This Morning, This Evening på Doc Point-festivalen, regisserad av RaMell Ross. Filmen följde afrikansk-amerikanska familjer och ungdomar i en liten stad i Alabama under fem års tid. Fina ljudmattor, utmattande upprepningar, basketbollens rytmiska studsande, det oroliga sorlet i omklädningsrummet, ett litet barn som nästan maniskt sprang av och an i ett rum tills man som åskådare ville göra allt för att stoppa det. Bilfärder i hög hastighet (alltså så som man kan förvränga den riktiga hastigheten på film), surrealistiska solnedgångar, annalkande stormar, stjärnhimlen bakom träden som fick mig att tänka på Nick Caves Skeleton Tree.

Filmen var experimentell på ett intressant sätt, splittrad, ofta ordlös, berättelser och situationer som först kändes osammanhängande men som ändå bildade en stark, poetisk helhet. Ett bord bars med stort besvär in i den barackliknande bostadsbyggnaden. Plötslig spädbarnsdöd. En gospelsångerska i kyrkan, minst lika fin som Aretha Franklyn.

Lite samma stämning som i filmen Moonlight, men det kändes tacksamt att se att droger och vapen inte var en del av vardagen, vilket de är i storstädernas inner city kvarter. Den unge Daniel drömde om en bättre framtid genom utbildning och ett korgbollsstipendium.

Det finns intressanta intervjuer med RaMell Ross på webben och man kan också läsa om Hale Countys vita sharecroppers som Walker Evans fotograferade på 1930-talet utan att ha med en enda svart amerikan, och om Martin Luther Kings besök i Hale County två veckor innan han blev mördad.

Här filmens trailer:

https://www.youtube.com/watch?v=DlOeSyl-zZk

Sunday morning, skeleton tree
Oh, nothing is for free
In the window, a candle
Well, maybe you can see
Fallen leaves thrown across the sky
A jittery TV
Glowing white like fire
Nothing is for free
I called out, I called out
Right across the sea
But the echo comes back empty
And nothing is for free

Nick Cave