Vår i luften...min första smarttelefon...

Har ny telefon, har sagt adjö till "mommomodellen". Inser att jag har väldigt mycket att lära. Min yngre son instruerar mig, visste inte ens hur man svarar när någon ringer. Alla dessa svep, har alltid tyckt att det ser så coolt och på något sätt nonchalant ut när folk sitter och gör sina "tumsvep" över skärmen. Och nu sitter jag i spåran och gör precis samma sak... 

  Och jag inser att jag är tio år efter i tiden när det gäller mobilteknologi. Har helt enkelt undvikit att skaffa en smarttelefon, har klarat mig bra med min nästan sex år gamla Nokia, en "snäckmodell", liten och behändig. Och barnens smarttelefoner kom alltid i första hand, ända tills de började förtjäna lite pengar själva. Dessutom tyckte jag, och tycker fortfarande, att jag behöver telefonen enbart för att ringa och ta emot samtal, att sända och ta emot textmeddelanden. Allt annat tycker jag är onödigt. Visserligen hade det varit bra att snabbt ha kunnat kolla busstidtabeller i vissa situationer (när man missat en buss) eller att ha läst ett extra viktigt mejl när man satt på ett kafé.

  Jag försöker nu skriva mitt första inlägg från min nya telefon - trodde jag!  Obs: det här är en redigerad version som jag nu skriver på datorn! Så otroligt långsamt det gick att knappa in texten, bara några rader, mina fingrar kändes otympliga som knackkorvar. Så otroligt snabbt telefonen reagerar på varje tryck. Mamma, du behöver inte trycka så där hårt, säger sonen. Är fortfarande programmerad att använda Nokias "mommomodell" genom att trycka en, två eller tre gånger på samma knapp för att åstadkomma den rätta bokstaven... (Varför ska annars allt lite äldre klassas som "mommo", det började visst med "mummonmarkka".)

  Det var vår i luften igår, solen sken och en massa folk trängdes på stränderna. Men varför klär sig nästan alla i mörka, dystra färger? Hur många svarta plagg har jag inte själv? Sneglade på en svart klänning hos Esprit... Gillar de färggranna tunikorna! För ett par år sedan köpte jag en ljusblå vårkappa för tio euro - jag har inte haft den på mig en enda gång!
  När jag var fjorton köpte jag en granngredelin (vi sa gredelin, inte violett) vårkappa av "vakosametti" (corduroy, eller manchester) hos Teinitalo i Kajsaniemi. Min bästa väninna hade en orangefärgad kappa, hennes syster en illgrön... Synd att jag inte har några foton på oss i det här 60-talsmodet.
Ibland längtar jag efter pastellfärger, granna färger, "karkkifärger"... Men köper nästan alltid någonting mörkt och diskret... Är det bara sommarkläder, sportkläder och scarfar som får oss att leka med färger?

  Oj nej, de här bilderna som jag sände via mobilen blev inte alls så bra... Borde rama in dem så att de inte ser så avlånga och konstiga ut. Jag har mycket att lära... Tror att min Nikon-kamera tar bättre bilder. Men det känns fint att kunna helt diskret knäppa ett foto i en affär, på ett kafé. Fast ni kan se att de flesta personer som jag fotar har ryggen vänd mot kameran. 

Vår i luften.

Inte en enda färgklick på den här uteterrassen...

Jag försökte "bonga" hunden som sprang i vattnet, men visste inte
hur man ska "zooma" med mobilen... 

Skejttare och en fin färgklick...

People in black, nästan som ett sorgefölje, hela stranden lång... 

Fina färger, fast det var inte alls meningen att göra reklam för märket i fråga...