Nationalbalettens stjärnor inom nutidsdans

Det är inte ofta som jag går på Operan, biljetterna är dyra och det finns en viss "tröskel" som man måste överskrida för att planera en operakväll och ta sig dit vid Tölöviken. Man funderar också vad man ska ta på sig, fast man bra kan gå i nånting helt vardagligt, man behöver inte alls vara så uppklädd (vet inte hur det är på premiärer).

Författaren Thomas Brunell

Jag i svart spetsklänning, som jag haft "hundra" gånger...

Jag ser oftast balett på operan och helst nutidsdans, ibland gästande grupper, så som Boris Eifmans kompani från S:t Petersburg för några år sedan. Över ett år har gått sedan jag senast besökte operahuset. Men förra veckan såg jag nutidsdans tillsammans med författarvännen Thomas Brunell. Liikkeen legendat - Masters of Movement var kvällens rubrik. Fyra olika koreografier, av Alexander Ekman, Demis Volpi, Carolyn Carlson och Jorma Uotinen.

Vi drack ganska dyr skumpa under de två mellanakterna och fotade den avskalade interiören med bord grupperade på olika ställen. En vy genom ett takfönster.
  Jag tror att jag tyckte bäst om Carolyn Carlsons koreografi, If To Leave Is To Remember, till meditativ (eller besvärjande?) musik av Philip Glass. Thomas föredrog kanske Volpis Little Monsters, en sensuell pardans om tvåsamhet till musik av Elvis Presley. I Uotinens koreografi stänkte den röda jorden under dansarnas fötter, inspirerad av tribaldans från Australien.
  Ja, jag tror nästan att jag inom den samtida dansen föredrar ett rörelsespråk som är ganska nära det neo-klassiska, fast visst gillar jag också "häftigare" koreografer, typ Ekman. Jag tycker om all slags dans, från Balanchine och Pina Bausch till Mats Ek och Sidi Larbi Cherkaoui...  Jag hoppas få återfödas till dansare i ett kommande liv, ifall det finns ett sådant...

Jag skrev ju mycket om dans och dansare i min roman Eldfågelns dans, som utkom 2011. Jag skrev biografiskt om bl a Vaslav Nijinsky, den polskfödde gossen som blev Ballets Russes-ensemblens största stjärna, Olga Spessivsteva, "den gråtande ballerinan", och Rudolf Nurejev, tatargossen från det avlägsna Ufa, som blev den västra balettvärldens maskot efter avhoppet i Paris 1962. I guess I am a romantic kind of dancer, sade "Rudi" i en tidig tv-intervju...
Jag sörjer fortfarande att den finska utgåvan av min bok fick en så negativ recension i HS, jag riktigt skäms när jag tänker den, fast jag tror att jag hade otur med recensenten. Och man vet ju aldrig med böcker, vilka som hyllas och vilka som sågas...

Min roman från 2011, Nijinsky i Scheherazade

Efter föreställningen satt vi på Pub 99, där också unga dansare från Nationalbaletten hade samlats på en kvällsöl. Jag sneglade på dem och kände mig både vemodig och lite avundsjuk. Så unga de var, så vackra! Samtidigt mindes jag när jag deltog i Tamara Rasmussens sommarkurs i jazzbalett mot slutet av 1960-talet. Jag skyndade in på gården vid Eriksgatan, där den föregående lektionens pianojazz eller haitiska trummusik flödade ut genom träningssalens öppna fönster... Svarta trikåer, granna stickade benvärmare, mjuka svarta träningsskor. Plié vid stången, attitude, contraction och release, isolation övningar,... En sommar för länge sedan...
  Jag hittade den här videon på You Tube: Sylvie Guillem framför Mats Eks koreografi Wet Woman. Den får mig att tänka på mitt ofta ganska problematiska förhållande till mitt arbetsbord, alltså till skrivandet... Både angst och befrielse...